Jag var till Hudik igår med min mor och min syster. Min syster har under sina dryga 30 år avlat fram fyra avkommor. De var också med till Hudik.
Jag tog på mig rollen som den mysiga mostern från scratch och erbjöd mig att bära runt på den ygnsta pojken medans de andra var och köpte en gitarr till den äldsta dottern.
Så där gick jag, med en ettåring på höften och kikade på skor och kläder. Det var inte det lättaste, ska jag säga er.
En ettåring väger rätt så mycket och dessutom så är det svårt att få grepp om dem, man måste ständigt ta omtag vilket leder till att kläder trasslas till och hej och hå. Bökigt måste jag säga.
Hur som haver så är väl de nyss nämnda omständigheterna petitesser när man jämnför med blickarna jag fick.
Den unga mamman, den för unga mamman, som knatar runt i klackar och kollar på kläder med en försummad ettåring på höften... Jag hade nog slängt ett extra dömmande öga på henne jag också.
Detta är dock inte hela bilden, lägg till att han dagen före ramlat på inskolningen på dagis och fått ett groteskt blåmärke på kinden. Jag är inte bara en 19årig mamma, jag misshandlar mitt barn också.
Det här med att försöka leta kläder var något jag gav upp rätt fort, så jag beställde en bägare glass istället som jag och pojken delade på tills han rätta mamma kom tillbaka.
Livet som ung mamma är hårt, lär av mig, folk och fä. Håll i hop benen, flickor!