Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn och alltid fått höra att tids nog kommer jag vilja ha det. Detta skrämmer mig oerhört mycket. Jag är livrädd för att den dagen ska komma, när jag tappar all förnuft och plötsligt känner kallet att föra mina gener vidare. 
Då och då försöker jag möta den rädslan genom att verkligen, verkligen känna efter. Tänka mig en liten Susanna Junior, ett litet fräknigt, rödhårigt helvete att ta hand om för att känna om något triggas i mig. Direkt väcks total avsky. Tack och lov.

Men skulle jag en dag ställa mig likgiltig inför tanken så ser jag till att ha några bilder på syrrans ungar till hands. För ser man in i deras pliriga ögon så kan man skymta ett vansinne där inne som jag verkligen inte är och aldrig någonsin kommer att vara redo för.