Sommaren kom, kände ni? Värmde upp våra kalla, vilsna själar och lovade bättring. Naiva som vi är svalde vi detta och har nu glömt allt det hemska som tidigare hände. Det blir ju bättre nu.

Jag klättrade upp på ett tak igår och brände ihjäl mig, naturligtvis. Det vore ju inte klassisk sommar annars. Jag smörjde in mig, så klart, bara inte de partierna som jag brände. Baksida lår, främst. Ändå ett överflödigt område på kroppen.

 

Som om inte detta vore nog har jag beslutat mig för att ta tag i konditionen efter en lång förkyldning där all sorters träning har fått ligga på hyllan. Första vändan tog jag med äldsta systerdottern Mie. Hon föreslog att vi kunde ta en promenad istället, men nej, jag ville springa. 5 km skulle det bli, det skulle gå bra. 

Mie började springa direkt, snuvade mig på uppvärmingen, och jag hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på när jag började lufsa efter den hurtiga tonåringen.

Var det jag försökte få henne att sakta in med, men detta gick bara inte. Vi tog oss hem, och hade jag inte varit så äckligt jävla slutkörd så hade jag skämts över min dåliga kondition, men orken fanns helt enkelt inte till för det.

Jag tog mig även ut själv dagen efter. Här gav jag mig själv lite mer utrymme till att hålla en hyfsat okej puls men pushade ändå tillräckligt för att jag, alltså efter endast två löpturer á 5 km ska vilja säga upp bekantskapen med mina lår. 

Jag måste naturligtvis ut imorgon igen, MEN JAG KOMMER INTE ATT GILLA DET. Så det så. 

 

Jaha, och vad vill jag säga med detta inlägg? Inget särskilt, bara småprata lite liksom. Berätta att jag både har brännskador och muskelskador på/i mina lår. Kanske vinna lite sympati, vad vet jag. Men tack för ordet.