Vemodet.
Att känna njutningen i att vara tillbaka på internatet och att sedan inse att internattiden snart är över. Det gör lite ont, på något vis.
Min berörare.
Angelica. När vi möts. Så ska du klappa mig igen. Det kommer bli vackert.
En dag som egentligen inte finns.
Idag har jag ätit socker till frukost. Ja. En kopp varm oboy och till detta två ljusa rostmackor med ost och marmelad. Det har alltså inte gett mig NÅGONTING näringsmässigt. Bara ångest, vilket kanske är nyttigt i små doser, vad vet jag.
Planer för dagen då? Ja, eftersom att Livet skrattar mig och min omgivning rätt upp i ansiktet idag genom att toksnöa trots de ljuva föregående vårdagarna så har jag tänkt att plugga in gammeldatan och spela lite spel. Ni vet vilket spel jag talar om, tvinga inte på mig förödmjukelsen i att säga det.
Frågade far igår om jag fick låna bilen och åka till Forsa och fick svaret "Vi får se". Nu hör jag honom prata i telefonen om att skicka något via datorn. Personen som pappa talar med känner honom tydligen bra då det nästa jag hör pappa säga är "Nej, men jag kan få hjälp".
Det kan hända att jag svarar "Vi får se"....
Nej, nu ska jag börja med det där så jag får något gjort!
Hejmäer!
Frisören för mig.
Igår var jag och klippte mig. Ni förstår inte vilken tillfredställelse det gav mig.
Nej, det erbjöds ingen happy ending, jag vet hur ni tänker era sjuka jävlar. Jag är bara sjukligt förtjust i att få klippa mig.
Jag är i ganska stort behov att att få mitt hår omskött på regelbunden basis, men nu har det varit en hel del saker som upptagit min tid vilket bidragit till att håret har fått växta fritt och bli allmänt slitet och utväxtigt. Ja, det är ett ord. Nu är det så.
Eftersom jag har sportlov nu så passade det ypperligt att få boka in en litet timme eller två hos Linnea här i byn. Linnea har tidigare friserat mig så jag visste att jag hade ett bra resultat att vänta mig.
Njutningen när det kommer till detta sätter in redan då jag bokar in tiden. När samtalet är avslutat så sprids ett oåterkalleligt grinch-leende i mitt pluffsiga ansikte. Jag vet att det kommer bli av och börjar hetsa upp mig själv, bygger liksom upp en förväntning som inte är av denna värld. Den här trissningen har dock en baksida, ty plötsligt så ser jag jävligare ut än vanligt. Hur jag än gör med smink och kläder så finns det inget som ser skapligt ut, för håret är ju förskräckligt.
Jag börjar älta det faktum att jag ska klippa mig till det extrema, mina nära drivs till bristningsgränsen av mitt tjat, men jag kan inte hejda mig. Med utåtstående ögon har jag flera gånger gått fram, lagt mina stressfuktiga händer om kinderna på Angelica och skrikit med saliven sprutandes :BARA NÅGRA DAGAR KVAR NU, ANGELICA.
Kvällen innan blir det dock för verkligt för mig och jag börjar ifrågasätta mitt beslut; behövs det verkligen? Är utväxten verkligen så extrem? Är det ekonomiskt rättfärdigat?
Morgonen efter har ångesten släppt och jag är istället fylld av ett märkligt lugn. Det kommer att ske. Det kommer vara ljuvligt. Om inte... en liten oro väcks ändå. Tänk om frisören ringer med återbud? Det har hänt förut.
Vanligtvis inträffar inte detta och när jag äntrar salongen till ljudet av den välkomnande lilla plingningen så kan inget längre stoppa mig. Jag är där och jag är redo.
I vanliga fall kan man bli ganska obekväm om någon okänd börjar pilla en i håret (gå inte på krogen i Hudik, just sayin) men nu finns det ju en naturlig anledning till det och det blir okej, men det innebär inte att det ändå inte blir intimt. Så istället för att få reaktionen att "jag känner inte dig och du ska inte pilla i mitt hår" så blir det "du pillar i mitt hår så jag känner dig".
En del människor brukar säga att de hatar de opersonliga kallpratet hos frisören, eftersom det känns så konstlat och att de bryr sig ändå inte. JAG ÄLSKAR DET OPERSONLIGA KALLPRATET HOS FRISÖREN! Jag berättar om allt. ALLT. De måste ju lyssna och verka intresserade. Jag skiter väl i om de egentligen bryr sig eller inte, jag vill ju bara prata.
Så det slingas och härjas en längre tid och jag passar på att verkligen berätta allt som har hänt mig den senaste tiden medan frisören ler vänligt och låtsas engagera sig.
När detta är klart så kommer ännu en höjdpunkt, nämligen kaffet, kakan och skvallertidningarna. Medan jag får njuta av koffeinet, sockret och fullkomligt irrelevant informtion så får frisörskan smyga in till fikarummet, kanske få i sig lite koffein och socker, samt vila från min fruktansvärt irrelevanta information. Jag ger henne den vilan, det är bra att hon kan hämta sig lite, för hon har inget annat val än att åter komma ut när verkningstiden är över. Jag väntar.
När det är dags att skölja ur blekningen blir jag dock kluven. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
Jag tror att jag tidigare har berättat om min extrema svaghet för beröring. Massage och "killning" får mig att tappa allt. Tal- och tankeförmågan ger liksom upp och jag hamnar i omedelbar trans.
Detta är något jag känner att jag inte riktigt kan ge mig helt hän till när det kommer till ursköljning hos frisören. Allt jag vill är att sluta ögonen låta käken falla in i min hals och bara ligga och kurra av välbehag, men jag känner att någon slags diffus social regel stoppar mig här. Istället kämpar jag med att hålla ögonen öppna och vara tyst. Detta för att inte framstå som ett perverst litet äckel. Jag vet inte om det är bättre att ligga där med vilt stirrande ögon och sammanbitna käkar, men jag intalar mig detta.
Föningen och stylingen är något av ett smått kritiskt moment då det är här det faktiska resultatet framträder. Visst, jag har haft det exceptionellt trevligt, men det hela kan falla på slutfasen.
Den här gången blev det dock lyckat och jag fick exakt det jag efterfrågat. De slitna topparna blev kapade och utväxten borttrollad. I tre dagar kan jag nog leva på den här upplevelsen ungefär, springa runt med ett löjligt leende, innan jag måste ha ett nytt ytligt rus.
Men tills dess njuter vi av detta, mina vänner.
Reklam.
Till bilden står det "Topp, Mexx, 399kr." Galet sugen man blir på den toppen, ett must have, helt enkelt! Sjukt bekväm ser den ut och vara, och jag ääälskar färgen! Den är typ röd va? Eller? Jag tror Mexx är oerhört tacksamma till ToppHälsa för den marknadföringen!
Att älska...
Att älska Anna.
Inte glömda.
Idag är jag alltså in Finland (om allt går som planerat) och fotar värsta grejen. Jag tänker på er hela tiden, ska ni veta, men ibland måste jag fokusera på annat. Jag tror små uppehåll så här gör oss gott. Vi får chansen att fokusera på vad vi vill med våra liv och så utan att det grötar ihop sig med våra gemensamma drömmar. Nej, jag har inte startat någon annan blogg, jag skulle aldrig göra så mot er. Passa på och njut nu, köp något fint och passa på att träffa vänner, imorgon är jag tillbaka och då kan vi mysa i soffan igen och äta praliner.
Puss hej.
Panikbloggning.
Ja, ni som jag vet mycket väl att detta rör sig om panikbloggning, men MÅ SÅ VARA! Det är ett roligt klipp. Skratta och lätta upp lite, för fan. Jag ska till Finland. Hejsålänge.
As the bruises turn to yellow.
Att ha utsett ett skrämmande soundtrack till ett kommande event:
Oh happy day!
Oh happy day!
Hej så länge...
MEN VAD GÖR JAG UPPE VID DEN HÄR TIDEN?! undrar ni. Ja, det kan ni klura på. Stundens faktum är att jag dock snart tackar för mig och knoppar. Imorgon är det intensiv packning som gäller inför den kommande praktikveckan som nog med allra största sannolikhet kommer att bli häpnadsväckande. Jag kommer inte kunna blogga efter ordning, tyvärr, men det är smällar man får ta.
Nu är det läggdags. Och snälla, glöm mig inte.
Något att lära sig.
Visst att musiken gör att det blir ännu coolare än vad det är, men plötsligt har man hittat meningen med livet, visst?
Att skydda sig.
Hej, här trodde ni allt att jag skulle få ett slag i ansiktet va?! Nej, inte alls, jag har bara haft fullt upp idag med bildkritik och hejdlös shopping. Köpte bland mycket annat en flygekorreskjorta. Den är magisk. Jag orkar inte skriva egentligen, ville bara skydda mitt vackra anlete ett tag till. Sovgott.
Fucking jävla slutkörd.
Ni ser nyansen i mitt ansikte? Multiplicera det med sju och ni förstår hur jag ser ut egentligen.
Eran alldeles egna fridasusannaj rockade loss på löpbandet idag. Även Angelica berömde mig, höjde mig till skyarna. Jag är näst intill helig i hennes ögon nu.
Jag bara sprang och sprang, slutade dock när jag började känna av lite värk i knät. När bandet stannat och jag tagit några kaxiga steg bort från det insåg jag dock hur jävla slut jag var. Försökte mig på lite styrka men det blev inte så mycket med det.
Men grym var jag! Nu ska jag få i mig massa vätska sen ska jag svimma i duschen.
Till min kropp, och er för den delen, hälsar jag detta:
(Kan också påvisa hur trött jag är genom att dela min reaktion då jag nu såg bilden på mig själv igen. Jag blev förskräckt och tänkte "Herregud, jag har bara fyra fingrar!!!" Jag glömde att tummarna inte syns...)
Att glädja shoppinghjärtat.
God morgon. Idag blev jag och mitt lilla tjejgäng mycket positivt överraskade då vi fått vårt paket fyllt med kameratillbehör. En fjärrutlösare, ett UV-filter och ett 16 GB minneskort var de saker i lådan som tillhörde mig. Jag roffade åt mig prylarna och sprang upp på mitt rum likt en girig tvättbjörn.
Nu har jag brutit en nagel i min hysteri i att ta mig in i de enskilda förpackningarna, men det var värt det. Här ska filmas och fotas som aldrig förr. Nu väntar vi bara in det där förbannade objektivet jag beställt som kommer göra underverk under praktiken nästa vecka om det kommer i tid. Hoppas vi.
Jag pratade förresten med min praktikledare, tidigare känd som Svågern här i bloggen, och han sa att det var utmärkt om jag kunde använda mig av mitt stativ och min fjärrutlösare om vi får chansen att fota en sprängning. Då måste man nämligen ta skydd och får inte sticka ut huvudet någonstans. Min känsla angående att få min 18000 kronorskamera bortsprängd är att jag nog gärna vill att huvudet ska följa med i så fall, så vi får se hur vi löser det.
Kameran, UV-filtret och min trasig nagel.
Ljuvlig afton.
Ljuvlig afton.
En bra onsdag.
Jag sitter i allrummet på loftet eftersom jag är klar med dagens uppgift och istället kan ägna mig åt lite efterforskningar gällande nästa veckas praktik. Istället för att sitta i källaren som är vår annars så mörka arbetsplats så kan jag nu spendera min dag i fullgott dagsljus, vilket känns betydligt trevligare.
Som om inte detta vore tillräckligt för att glädja mig så fungerar uppkopplingen bra också. Jag kan surfa i princip obehindrat.
Och snart borde ligisten jag pekar mot på bilden under, samt Anna och Angelica, dyka upp också.
Life is good as they say, and so is your mom.
Att vara hotad av pesten.
I morse kom Karin in till matan och min första reaktion, som jag yttrade högt, blev "Pigg brud". Det var dock ren och skär sarkasm från min sida. Hon såg döende ut. Det hela eskalerade och på förmiddagen gjorde hon inget annat än att prata nonsens med tungt hängade ögonlock. Karin har varit hemma i helgen och blivit smittad av personen hon åkte bil upp med.
Efter att jag gett henne samtliga av mina värktabletter blev hon något kryare och vi möttes i afton för att dela ett paket blodpudding systerligt.
Vi diskuterade då vilken slags sjukdom det kunde tänkas vara hon led av och hur länge detta odrägliga tillstånd skulle hålla i sig. Karin börjar då ställa frågor om pesten. Alltså Digerdöden. Vilka symptom det innebar och så vidare.
"Karin, tror du att du har fått pest?"
"Hehehe, nä alltså... Jag bara undrade..."
Karin kan alltså mycket väl, enligt henne själv, lida av pesten.
Ja, jag vet vad ni tänker. Ni oroar er för min hälsa nu när en person jag umgås så pass mycket med är så sjuk. Ja, jag har tänkt samma sak själv. Jag har sedan tidigare sjukdomar redan ett nedsatt imunförsvar och statistiken rent allmänt visar på att jag är körd.
Jag gör allt jag kan, mina vänner. Dricker ingefärste och absurda mängder c-vitamin. Försöker få i mig friskluft och hålla mig varmt klädd. Men jag behöver era böner också. Nu håller vi mig frisk, hörni!
Tack på förhand.
Inte helt fel att avnjuta en koppjävel med...
Inte helt fel att avnjuta en koppjävel med te nu.
Att minnas Sebastian och klippen.
Det roligaste som fallit i glömska.
