Kattanten slår till igen.
Tack Anna
Tack Anna, den här jäveln kommer aldrig gå bort.
Jan Stenmark.
Jag är galet negativ idag, så istället för att spy galla här så lägger jag upp lite stulen humor.
Vad jag blir utsatt för...
Vad jag blir utsatt för...
Tips och trix.
Nu ska vi skära lite i Mattias Andréassons låt Förlåt mig.
Först och främst så har han ju skrivit låten själv och innan den spelades upp så sa de ju lite skämtsamt att bad om ursäkt även för detta. Killen kanske inte har den bästa självkänslan, läs t.ex. DETTA som är ett jävligt märkligt inlägg i deras EMD-blogg. (Ja, se här, jag gör efterforskningar. Engagerad bloggerska, jag vet.)
Ett förvirrande inlägg då han i och med rubriken får det att låta som att han är trött på att alla hyllar honom, men jag antar att det rör sig om det motsatta.
Nåväl.
Sången börjar med att han ligger till sängs med sin baby och de rör vid varandra i tystnat. Sen får vi höra att grabbstackarn inte kan vara god för mer än en minut. Bruden gråter av missnöje men försöker dölja detta, hon vill ju inte såra honom, men han märker det.
Troligen är detta ett återkommande problem då hon till slut får nog och slänger ut honom. Han får panik där utanför, har ingen jävla aning om vad han ska ta sig till, ångrar sig och vill bara att hon ska förlåta honom.
Flera år senare har han inte kommit över den här tjejen, men förståeligt nog så kan hon ju inte bara ta tillbaka honom om han inte påvisar någon bättring.
Då har jag råd till dig, Mattias. Gamla beprövade knep som hjälpt många män under åren.
Ta en snabbtur in på toaletten och rub out that easy one, så att säga.
Ta små pauser under själva akten.
Du säger ju också att hon existerar överallt i din fantasi, prova tänk på annat! Avtändade grejer.
Vill du har mer tips, herregud, googla. Det är det här internet i huvudsak är till för.
Lycka till Mattias!
Melodifestivalen.
Jag och Angelica laddade inför melodifestivalen som aldrig förr genom att piffa oss och sedan försöka chatta på SVT's mellochatt med Mattias Andréasson.
Jag diktade ihop måttligt vulgära frågor men till vår stora besvikelse fick vi inte svar på en enda. Besvikelsen som sedan följde då han inte gick vidare var om möjligt värre än de obesvarade frågorna. Vi har dock kommit över det hyfsat nu.
En sak som slog mig i detta var att vi blev så uppspelta att min utlovade massage uteblev. Det fina med det är dock att jag har en innestående som jag med glädje kommer att lösa ut imorgon. Vi ses då, Anki.
Sov gott.
Jag hade trans-sminkat mig och Angelica såg till så att hon inte skulle behöva missa något av programmet genom att ta med sig all föda och teknik till soffan.
Lördag, morgon.
Nästan 13 timmar senare vaknar hon upp igen. De nerdragna rullgardinerna ger rummet en obeskrivlig svärta som hennes ögon tackar för.
Hon ligger där, oförmögen att röra på sig, då gårdagen satt smärtsamma spår i hennes kropp. I hennes huvud pulserar en tryckande känsla jämförbar med att en burk med maggot glömts bort efter säsongens isfiske och nu evolverat till en liten behållare full med slöa spyflugor som sakta försöker byta plats med varandra där inne. Lördagen är här.
Ja, jag tog nog i för hårt på gymmet igår och har nog druckit aningen för lite vatten. Känner mig krasslig. Men ikväll blir det massage av Angelica i utbyte mot att jag uthärdar melodifestivalen. Tills dess försöker vi somna om tycker jag.
Volym.
Exakt hur piffig blir man av att träna? Så här piffig!
När jag kom in i huvudbyggnaden så ekade korridorerna tomma förutom ljudet av mördare som stod och slipade sina knivar. Jag skrattade dock faran rakt upp i ansiktet och körde ett sjukt intensivt pass på gymmet i min ensamhet. Ja. Det bidrog till denna groteska volym i håret. På vänster sida av mitt huvud. Fab.
Jag ska duscha nu. Hejmäer.
Kärlek.
En Stenmark här som påminner mig om Björn och Kajsa. Saknar er, ses vecka nio!!!
Att längta tillbaka...
Att längta tillbaka...
Varför det inte ger resultat...
Karin tog en smygbild på mig när jag gymmade loss och har bloggat om detta med följande text:
Första dagen på gymmet sedan fjällen. Och ja, man orkar betydligt mindre. Men vi alla försökte. Speciellt Susanna.
Första dagen på gymmet sedan fjällen. Och ja, man orkar betydligt mindre. Men vi alla försökte. Speciellt Susanna.
Som sagt. 24 år.
Som sagt. 24 år.
Karin Stenman, 24 år.
Karin Stenman, 24 år.
En ömsesidig rädsla.
Jag är ganska dålig när det kommer till bloggar, både att läsa och att skriva. Nu håller jag ett ganska bra skrivtempo, men det är enbart på grund av Björns hot som ligger över mig.
Jag vill nu först ta tillfället i akt att berätta om relationen jag har till denna bloggande varelse. Jag fann hans blogg för uppskattningsvis drygt två år sedan när jag surfade runt på måfå. Den var fruktansvärt underhållande och jag fnissade mer eller mindre konstant då författaren bakom bloggen verkade ha en släng av sinnessjuka.
Och till er andra, har ni ännu inte läst Björns blogg så gör det för satan! Medan han fortfarande skriver... Han bjuder på ljuvlig galenskap där inne.
Det finns dock något fint med att vara dålig på att läsa bloggar och det är av samma anledning till att glömma bort att man har godis hemma- det finns massor kvar när man väl hittar det.
Jag läste till exempel björnnästet.se ikväll och blev full i fniss då jag hittade ett inlägg om min blogg den 1 februari, ty jag kom till en viss insikt.
Jag vill nu först ta tillfället i akt att berätta om relationen jag har till denna bloggande varelse. Jag fann hans blogg för uppskattningsvis drygt två år sedan när jag surfade runt på måfå. Den var fruktansvärt underhållande och jag fnissade mer eller mindre konstant då författaren bakom bloggen verkade ha en släng av sinnessjuka.
Jag är ingen kommenterare när det kommer till andras bloggar, men ibland kunde jag helt enkelt inte hålla käften. Lite nu och då var jag tvungen att inflika och mitt intresse gav resultat. Han kommenterade min blogg. Han bloggade om min blogg. Jag addade honom på msn på fyllan.
En fin bloggvänskap har växt fram. Vi har haft cyberfyllor. Stött på likheter och olikheter i varandra.
En sak som ofta kommer upp när vi pratar är det faktum att Björn är seriemördare, som alla människor man träffar i cyberrymden faktiskt är. Det finns flertalet saker som tyder på detta, bl.a. flertalet blogginlägg om hur han dödar människor i kassakön, att han är trevlig och att han har det städat hemma. Ni hör ju. Killen är psykopat. Ett internet creep, som han själv sa en gång.
I inlägget som han skrev den 1 februari nämner han hotet han gett mig och säger sedan att jag är sinnessjuk som antog vadet (VILKET JAG EGENTLIGEN INTE GJORDE!) och det slår mig att han använt detta sätt att beskriva mig på tidigare.
Jag anar en liten rädsla i honom.
Kan det vara så att jag är en seriemördare? Han har ju aldrig träffat mig i verkligheten. Man vet ju aldrig.
Jag kanske kommer och hälsar på snart, Björn. Det vore väl trevligt? Bli inte orolig över de svarta handskarna och pianotråden, dem har jag alltid med mig, man vet aldrig när de kommer till användning.
Och till er andra, har ni ännu inte läst Björns blogg så gör det för satan! Medan han fortfarande skriver... Han bjuder på ljuvlig galenskap där inne.
Forsas kranvatten.
Forsas kranvatten.
Filmbevis.
Jag var en jävel på att åka skidor i lördags. När det gick utför i alla fall. Och Anna var grym på bräda. När det inte hoppade.
Att komma på varför bara vuxna får äta yoghurt i sängen.
Jag spall.
Att vara tacksam för vetekudden.
Jag mår piss, mina vänner. Vetekudden är min bästa vän och jag ligger och svär under täcket inne på mitt rum i väntan på bättre tider. Ja, detta är ett sympatisöksinlägg, ni har sett dem förut och vet vad ni ska göra.
Tack på förhand.
PS. skickar med en låt också från den tiden då Madonna kunde sin sak. Ds.
Glädjeglimtar från housekvällen i Hudik.
Tillbaka.
Jag är tillbaka från fjällen. Jag mår bra. Jag har packat upp. Jag har startat ett tvättmaskin. Jag ska snart ta en lång och sjukligt varm dusch.
Hur helgen varit? Lugn, ni kommer få mer av den här kakan än vad ni önskar, tids nog. Jag ska till Karin och äta vitlöksdipp och kolla på film först. Efter att jag duschat. Ja. Vi hörs då. Hejmäer.
