Bra, Sanna!
Har varit en duktig chey på gymmet den senaste tiden igår lyckades jag frammana träningsvärk i bukmuskulaturen. En månads hälsomässig skötsel börjar ge trevliga resultat. Säg: Bra, Sanna!
I övrigt då? Det är mycket nu, massa bilder ska tas. SÅ FÖRVÄNTA ER INGET. Nu firar vi fysisk form och lyssnar lite mer Depeche och tickar vidare.
Van She - Strangers
Att dela med sig av ett hat.
Nu har jag kommit tillbaka till internatet och ska spendera en obestämd framtid här. Plogbilen skrapar hånfullt utanför fönstret, likväl som på min insida, och likt en burmink gnager jag på mig själv av frustration och tristess.
Jag kommer på mig själv att så smått börja hata fordonet ifråga, detta trots att den på ett sätt enbart vill mig väl. Vi delar ju ett mål, jag och plogbilen, nämligen att utrota vintern och dess tillhörande snö.
Ja, vi hatar vintern och är det något som kan föra två individer samman så är det en gemensam fiende. I detta fall tycks det inte fungera då den rubbar ett oerhört viktigt basbehov för mig, alltså sömnen, och då den ännu inte lyckats med att totalt förinta den kalla årstiden så hjälper inte dess tafatta försök. Mitt hat är alltså befogat och växer för varje omtag det lilla helvetet tar på parkeringen.
Som om inte detta vore nog spär jag på hatet genom att spela rasande musik, jag gör alltså inget för att förhindra denna känslostorm, utan sprutar vilt tändvätska mot den öppna lågan.
Plogbilshelvete.
Nu tar vi en ipren och intar fosterställning.
Imorgon känns det nog bättre.
Internathelvetet.
Kära vänner,
livet här på internatet har blivit ännu sjukare. De experimenterar med oss genom att placera våra sängar vid dragiga fönster, ställa upp brandkartor som inte leder någonstans och vägra oss alkohol. Detta har vi under en längre tid fått stå ut med och liksom vant oss, men den senaste tiden har saker och ting eskalerat.
Om nätterna har märkliga händelser pågått under mitt fönster. Människor har grälat och lastat in saker i bilar flertalet gånger runt klockan två om nätterna och plogbilen cirkulerar ständigt för att ge oss minimalt med sömn.
Som om inte detta var nog har de nu stängt av vår vattentillgång. Det enda vi hittills förlitat oss på.
Naturligtvis satte paniken in direkt hos mig och de övriga intagna. Majoriteten blev akut kissnödiga och jag som nyss besökt gymmet blev fruktansvärt törstig. Jag började hysteriskt snitta upp citrusfrukter och suga i mig fruktsaften medan min tunga bara blev torrare och torrare.
Vi ringde jouren som mumlade något om en avgrävd ledning och sa att vi helt enkelt får vänta och se. Det var två timmar sedan nu och jag känner hur mina organ sakta ger upp, ett efter ett.
Imorgon, om livet fortfarande finns i mig, tar jag med mig mina viktigaste ting: vin, dator och kamera, för att sedan ge mig av mot Dalarna. Jag klarar inte detta längre.
Jag måste få samla kraft om jag någonsin ska överleva detta vansinne.
Nu måste jag släcka innan någon hittar mig.
Var rädd om er.
Lördagskänsla, not so much.
God morgon. Lördag idag, var det ja. Sitter ni på en sån där härlig lördagsskänsla nu då? Kanske har något roligt planerat eller bara ska ta det lugnt och mysa runt i mjukisbyxorna idag. Skönt för er.
Jag vaknade inatt och var säker på att jag måste ha tag på mobilen och att lampan var trasig. I vanliga fall när jag vaknar så kan jag utan problem lokalisera både lampa och telefon i mörker men nu hade jag ju inte vaknat. Jag resonerar så att jag måste dra rullgardinen rakt ut, alltså inte rulla upp den vilket också är hur lätt som helst från den positionen jag var i, utan att istället dra den ut mot rummet. Min krukväxt och silvriga dalahäst som står i fönstret var inte ritkigt med på det draget utan rasade så klart i backen, vilket inte störde mig för jag MÅSTE JU ha tag i mobilen. När jag ser mobilen och inser att jag fått ett sms vaknar jag på riktigt. Är osäker på att det var just det som triggade händelseförloppet men nu satt jag där vaken med en ledsen växt och två delar av det onaturliga djuret som faktiskt redan varit limmad ett antal gånger.
Jag somnade om när jag ställt ihop det hela något men bara för att sedan vakna med en vidrig träningsvärk på grund av klent stretchande efter gårdagens gymbesök.
Det här är väl inte de bästa förutsättningarna för ett lyckat lördags-mode men skam den som ger sig.
Trevlig helg på er!
En bild från förr då lördagskänslan faktiskt infann sig.
Vår relation.
Det här känns så himla jag och Fredrik. Han puffar mig. Jag KNUFFAR honom. Så går det. Ge alltid igen dubbelt.
Att invänta sjukdom.
Sitter just och avnjuter mitt nystädade råttbo och väntar in en tvättmaskin. Man sköter sig. Jojo.
Men. Något har hänt med mig.
Jag har det senaste året blivit något av en övermänniska. Jag som tidigare lidit av ett fruktansvärt dåligt immunförsvar blev plötsligt tålig och trots att min närhet insjuknade med jämna mellanrum och jag då fruktade det absolut värsta så stod min fysiska hälsa oberörd.
Så fort jag så smått nämnde detta så greppade jag i panik efter närmsta träföremål, spottade och kastade salt för glatta livet. Visst kunde det hända att jag kände små onda aningar som plötslig trötthet och lite rispningar i halsen, men det blommade aldrig ut.
Jag hade fått ett immunförsvar. Jag mådde bra. Inget kunde rå på mig.
Tills nu.
Jag är fruktansvärt orolig på att jag inte kommer kunna stå emot den här gången. I tre dagar i sträck nu har jag känt av den ömma halsen och jag har även drabbats av snuva. Huvudet värker och jag började även hosta idag.
Det har inte brutit ut så pass att jag kan kalla mig överdrivet lidande av det, utan jag håller mig på benen och är på skapligt gott humör, fortfarande hoppfull om att det kan ge med sig. Jag trycker i mig c-vitamin, ingefära, citron och honung. Skam den som ger sig.
Ja. Det är så jag mår. Nu vet ni. Tackar som frågar, och så vidare. Jag har köpt nya pyamasbyxor också som är sjukt stora. Och massa raggsockor. Går med andra ord runt och är sjukt fresh. Som sig bör när man bor på internat. Nu ska jag läsa lite och dricka ingefärste.
Nej, säg inte: adjö. Säg: på återseende.
Den här morgonen.
Vi börjar kvart över tio idag. Helvetet kommer att braka lös och glöm inte var ni hörde det först.
Jag sov dåligt i natt. De lassade av matvaror utanför mitt fönster klockan två och sedan har den där jävla fläkten startat med jämna mellanrum vilket har bidragit till en huvudvärk.
Tro föresten att jag håller på att få ögoninflammation i höger öga.
Frukosten var äcklig. Jag tog en äggmacka men den föll isär på tallriken och växte i munnen.
Jag känner mig förkyld också. Nästäppa och irriterad hals.
Mitt rum är skitkallt.
Det är måndag.
På plats.
Mina kära!
Jag har återvänt till internatet och Loftet. Började med att dricka kaffe och skratta hysteriskt med brudarna som jag faktiskt saknat en himla massa. Nu har jag duschat, kokat te och packat upp väskan.
Det är inte fy skam att vara tillbaka, det är faktiskt inte det.
Under den sista veckan av lovet så satt jag inne i lägenheten vid datorn. Det var allt jag gjorde vilket ledde till att min förmåga att bli aningen hemtam blomstrade. Jag fick kallsvettningar så fort Eken nämnde den yttre världen och tanken på att börja vårterminen var fruktansvärt obekväm. Jag blev rent av förbannad.
NEJ. sa jag bestämt inom mig. Jag tänker inte börja igen, fortsatte jag trotsigt. Vårterminen kan fara åt helvete, jag gör väl som jag vill. Hehehe, som om jag skulle åka härifrån nu. HA!
Meeen så skjutsade Eken mig till Gävle där jag mötte upp Agnes och Angélic, och här är jag nu. Har tagit med mig musik också. Har det riktigt mysigt. Faktiskt. Bara Hovgården och Eken som fattas.
God fortsättning.
The liquor on your lips makes you dangerous...
Att ta hand om sig själv.
Stör mig inte för satan, jag budgetspaár här. Vill se så frisk och härlig ut som möjligt så att man kan få en ordentlig kontrast till hur jag kommer se ut och må imorgon. Det finns inget bättre sätt att mottaga det nya året än med huvudvärk och lite kräks i håret.
Tragiskt.
Tragiskt nuläge för någon som just köpt skoter. And I'm just rubbing it in.
Redo!
HÖRDE JAG GOTT NYTT ÅR ELLER?!
Snart smäller det.
Vi räknar ner till nyår.
Blottaren.
Btw. Tidigare idag lyckades jag blotta mig för en granne vilket ledde till att jag föll ihop som Britney Spears-pojken. Men det är väl standard för mig, verkar det som.
Lite lyhört.
När vi flyttade in i den här lägenheten här i Hovgården så var vi eld och lågor över de stora fönstren och de ljusa rummen. Närheten till djur och natur var naturligtvis också kittlande för att inte tala om de fantastiska solnedgångarna man nästan dagligen bjuds på.
Så här i efterhand har man ju insett att det finns en del defekter också. Som att ett av elementen inte fungerar här och att det är obligatoriskt med raggsockor här för att behålla tårna och att de förväntar sig att man ska sortera kompostmaterial och övriga sopor var för sig. (Vilket vi ändå inte gör, men schhh.)
Vi fick även höra att det kunde vara lite lyhört vilket fick oss att bli kritvita i ansiktet då hälsade på den närmsta grannen vars 6 månaders baby bor vägg i vägg med vårt sovrum. Detta var en obefogad oro då barnet hörs mycket sällan och då mycket lågt, vilket gör att jag utan problem kan ignorera det hela.
Men.
Vi har grannar som bor ovanför oss. Jag gissar på att de har barn som är någonstans mellan tre och sex år gamla. Jag gissar även på att deras största intresse i livet är att jaga varandra genom att hoppa jämfota genom lägenheten. Och jag gissar på att detta är något de måste göra minst sju gånger i timmen för att inte dö av tristess, framförallt på helgmornar. Dessutom verkar de tycka om att dra saker över golvet från rum till rum. Tunga saker låter det som.
Detta får mig att dagligen, sju gånger i timmen skulle jag gissa på, formulera små, otrevliga meningar som jag hemskt gärna skulle vilja gå upp en trappa och använda men med en himla massa ansträngning så lyckas jag undvika detta. Jag har även märkt att jag har en oerhört morbid fantasi och tydligen skulle vara en mycket kreativ snuff-films regissör.
Men vi har ju väldigt fina solnedgångar här.
Så här i efterhand har man ju insett att det finns en del defekter också. Som att ett av elementen inte fungerar här och att det är obligatoriskt med raggsockor här för att behålla tårna och att de förväntar sig att man ska sortera kompostmaterial och övriga sopor var för sig. (Vilket vi ändå inte gör, men schhh.)
Vi fick även höra att det kunde vara lite lyhört vilket fick oss att bli kritvita i ansiktet då hälsade på den närmsta grannen vars 6 månaders baby bor vägg i vägg med vårt sovrum. Detta var en obefogad oro då barnet hörs mycket sällan och då mycket lågt, vilket gör att jag utan problem kan ignorera det hela.
Men.
Vi har grannar som bor ovanför oss. Jag gissar på att de har barn som är någonstans mellan tre och sex år gamla. Jag gissar även på att deras största intresse i livet är att jaga varandra genom att hoppa jämfota genom lägenheten. Och jag gissar på att detta är något de måste göra minst sju gånger i timmen för att inte dö av tristess, framförallt på helgmornar. Dessutom verkar de tycka om att dra saker över golvet från rum till rum. Tunga saker låter det som.
Detta får mig att dagligen, sju gånger i timmen skulle jag gissa på, formulera små, otrevliga meningar som jag hemskt gärna skulle vilja gå upp en trappa och använda men med en himla massa ansträngning så lyckas jag undvika detta. Jag har även märkt att jag har en oerhört morbid fantasi och tydligen skulle vara en mycket kreativ snuff-films regissör.
Men vi har ju väldigt fina solnedgångar här.
Angélic
Så här natten mot julafton vill jag bjuda er på små citat från en mycket älskvärd människa som folkhögskolan föst ihop mig med. Angelica.
Citat nr 1
Det är ju oerhört oansvarslöst.
Citat nr 2
Var inte så jävla motsägelsefull.
(ordet hon egentligen sökte var motsträvig)
Citat nr 3
Jag känner mig berådd.
(en härlig kombo av bedragen och förrådd)
Angelica, den här bilden är till dig.
När det slår slint.
Diskussion i bilen. Jag: Undrar om det blir svårt att sova sen. Eken: Varför då? Jag: För att det är så sent. Va?! Det jag skulle säga var: Eftersom vi sov en stund mitt på dagen. Dags att se över vinkonsumtionen för att värna om de små grå?
I glimt av glädje.
Karin skickade ett sms där det stod att jag skulle starta Storumans webcam och vara redo. Redan här började det pirra i maggropen, vad skulle hända?
Jag startade upp det hela och upptäckte att man måste uppdatera den varje minut. Jag tryckte och tryckte sen slog det mig att jag inte hade en aning om vad det var jag letade efter så jag skickade ett sms där jag frågade henne vad som väntades.
"Du ska leta efter MIG! Fast jag är inte där än. Jag får stå stilla i en minut."
Så kom studen. Tjugo minuter i ett.
Så himla fint. Man behöver små Karin-doser ibland.
Jag startade upp det hela och upptäckte att man måste uppdatera den varje minut. Jag tryckte och tryckte sen slog det mig att jag inte hade en aning om vad det var jag letade efter så jag skickade ett sms där jag frågade henne vad som väntades.
"Du ska leta efter MIG! Fast jag är inte där än. Jag får stå stilla i en minut."
Så kom studen. Tjugo minuter i ett.
Så himla fint. Man behöver små Karin-doser ibland.
Glädjebringaren.
Var hälsade, mina älskade. Och okej, du din lilla jävel som jag inte tycker så mycket om längre också. Jag vet att du läser. Ja.
Snön töar bort här i Hovgården och gården bjuder på en sorglig uppsyn, så vi hoppas att vädret i Järvsö kommer bjud på lite mer krispighet och julkänslor.
Eken och jag ska spendera en morgon med COD och kanske tjuvöppna en klapp eller två innan vi far iväg. Det kommer bli en fröjd.
Njut av den här dagen nu allesammans. Man vet aldrig när något kommer för att förstöra det.
