Torsdag och inget mer med det.
Jag hatar ju att frysa.
BAAA!
Ny julvärd?
Startade min webcam och kom till världens jävla insikt. Varför ska Kalle Moraeus leda svt's jul när jag finns här. Studion är riggad redan och det är som gjort för att sända live här.
Ser ni mig? Ser ni mina mjuka lockar, mitt vänliga leende, min inbjudande barm och den värmande koppen te?
"Nu är ljuset tänt och här kommer Kalle och hans vänner."
Det lockar alla fäder där ute som tvingas ut att pjumsa i snön, med lykta och bomullsvadd i skägget att komma till mig istället. Lämna fru och barn, det är ju det här du vill ha egentligen. En JuleSusanna. Jag bjuder ju till och med på te, för satan. Och så kan jag nästan blåsa ut tändstickan sådär porrigt efter jag tänt ljuset också.
Ring SVT och tipsa nu, allesammans. Se så.
Still waiting.
Hybris.
En bortkastad timme.
Den sociala pressen.
Nu är jag förvisso något orättvis, det finns en positiv grej med det och det är ju det faktum att jag hade städat hela lägenheten innan klockan tio på morgonen, och sen tvingade ut mig på en lång promenad i hopp om att det skulle vara klart då jag återvände.
Det var dock inte klart och nu sitter jag här, nerkyld, och vill inget annat än att ta ett bad. Men kan jag göra detta? Vad händer om de ringer på just då? De har ju nyckel och kan ta sig in själv men det hela blir så oerhört märkligt. En prekär situation, helt enkelt.
Jag har ätit frukost. Läst lite bloggar. Men nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig för. De kan dyka upp när som helst.
NÄR SOM HELST.
Jag känner mig nästan lite fången. Funderar på att ge mig ut igen, men jag blir ju så kall om benen. Helvete, om man hade fått en ungefärlig tid då, men nej. Säg att de dyker upp klockan 16 på eftermiddagen och här sitter jag, kall och luktar illa, på grund av rädsla att bli påkommen i duschen.
Jag var med om en liknande situation då jag och Eken bodde i ettan i Järvsö. Då skulle vi få toaletten utbytt. Vi hade fått ett datum på när han skulle dyka upp samt en något mer snäv beskrivning i form av "på förmiddagen". Klockan 10:13 blev jag kissnödig. Jag ställdes då inför samma frågeställning: hinner jag?
Jag väntade i fyra minuter innan jag tänkte att det är klart jag hinner och vad händer precis då.
Jo, det ringer på dörren.
Hjärnsläppet sätter till och jag tänker först hoppa över att spola då jag inte vill att reparatören ska höra detta och veta att jag just kissat i toaletten han ska byta, men detta hade ju i så fall ändå avslöjat sig själv och turligt nog så kommer jag på mig själv mitt i denna galenskap och väljer att spola.
Skammen då jag släppte in mannen var dock total och brännt barn skyr elden kan man säga. Så jag väntar med att duscha.
En liten irriterande känsla som tynger mig i detta nu är det faktum att jag faktiskt hade hunnit med en snabb dusch under tiden jag suttit och skrivit detta. Men då hade ju inte ni haft något att fördriva tiden med. Så varsågod. Nu ska jag tömma en diskmaskin och stressa upp mig själv lite till, för detta bränner kalorier har jag hört.
Spontanexponerar bara så där.
För att jag känner för det.
Att vara in for a treat.
Mitt hjärta har fått små tassar och klättrar runt innanför mina revben, imorgon kanske blir den störstaste julafton.
Väntan.
Ibland blir jag alldeles konfys när jag sätter mig här framför bloggen.
Vad vill jag skriva?
Vill jag kräkas ur mig obsceniteter eller smeka er med små visdomsord, små viskningar fyllda av hopp och behaglig värme?
Ibland blir jag bara tyst, konfunderad och kluven. Känner mig skamsen och drar mig tillbaka utan att ha sagt ett ord.
Ibland skriver jag flera sidor för att sedan fnysa åt min egen naivitet och radera allt.
Ibland postar jag något som jag sedan ångrar och ligger sedan i en patetisk improviserad fosterställning i det kallaste hörnet av huset och dämpar djuriska snyftningar samtidigt som jag av rent självförakt nyper mig själv i gäddhänget som straff för min existens.
Ibland skriver jag något enbart för att skjuta upp det faktum att jag måste sortera tvätt, som nu.
Men lär er av mig, min små grodyngel, att tidsfördriv enbart är en väntan på döden.
En passande Stenmark.
Varm choklad med grädde hos svärmor, bättr...
Varm choklad med grädde hos svärmor, bättre blir det inte.
Ett farväl.
Adjö Loftet, vi ses om tre veckor!
Fackeltåg
Vi går fackeltåg till kyrkan för att kika på Lucia. Japp, sånt gör man här på folkhögskolan.
Plastpåse.
När vår lärare delade ut denna veckas tema så fick vi en varsin plastpåse och fick en dag på oss att klura ut något. Det finns ju ingen direkt livsglädje i det. Man vill kvävas och strypas på samma gång. Och så fick det bli. Bilden är inget om man inte observerar blåmärket kring halsen. Jag kallar kreationen: Playdate gone wrong.
And I don't even need your love.
Helvete hörni. Lyssna.
Att tillverka ramar.
Vi har en "halvskarp" utställning den tioende december på en stödgala för hemlösa. Till denna ska vi göra våra egna ramar och eftersom jag och Karin är de mest pliktrogna och ordningsamma eleverna här på Forsa så tog vi tag i detta under förra veckan. Ramtillverkning är en sport som kräver enorm tankekraft och det var nog mest därför som uppdelningen blev att jag fick ta uträkningarna och Karin dokumenterade det hela med sin nya Nikon.
Här nedan ser ni frustrationen som uppkommer då man, med en släng av dyskalkyli, spenderat 3,5 år studerandes naturvetenskap och inser att detta inte har varit givande på något vis.
Det ska ju sågas och grejas också, men det är ett ganska enkelt moment, så det fick Karin ha ansvar för.
Att välja ut spik däremot och sedan fästa dem, där börjar vi nosa vid raketforskning igen, så här var det åter jag som tog befälet.
När våra samlade tankekrafter inte riktigt räckte till så fick vi gå efter våra instinkter och helt enkelt pressa ner skiten. Kom ihåg det; allt går med våld.
Men trots det så är det inte alltid det går som man vill. Nedan kan ni bevittna en subtil panik.
Det är alltså Karin som tagit bilderna, men det är jag som varit och dragit i framkallningsreglagen och ska därför bära hundhuvudet i detta fallet.
Otur.
Ni som håller Eken kär gör rätt i att ringa honom idag och ta ett sista farväl, för när han kommer hem från jobbet så kommer det gå illa för den lilla trädgårdsmästaren.
Temadagar.
Den här veckan har bestått av två temadagar. Igår var det filmvisning- Where my heart beats och filmens skapare Khazar Fatemi var här och berättade om filmen och hennes upplevelse. Det hela var mycket intensivt och berörande och dagens tema, som skolans BTU-klass stod för, var inte sämre på något vis.
Beroenden, missbrukare och medberoendes situationer togs upp och ögonöppnande för samtliga i lokalen. BTU ska vara en utbildning där man lär sig oerhört mycket om sig själv och jag tror att de flesta av oss som var där och lyssnade lärde oss något bara under den här dagen och jag kan näst intill garantera att alla fann ämnet ofantligt gripande.
Helvete vad bra det var, helt enkelt.
Att sakna LAN:et.
Yeah bitch, we are the PARTY PATROL!
