Jag har fallit tillbaka i hysterin kring OK Go. Jag har gjort det. Det finns inget att göra åt saken. Jag kan stå för det också. Utan problem. De är helt fantastiska. På alla plan.
Jag vill här uttrycka ett hat mot en del Disneyfilmer med Lejonkungen och Micke och Molle som exempel.
Varför ska de göra dem så oerhört sorliga? Alltså vidrigt sorliga. Gnida in Simbas sorg i barnens ansikte. Inte att han ser sin far gå bort och sedan ta ett scenbyte då han hanterar sorgen. Nej, Simba ska ner, fram till sin far. Försöka återuppliva honom. HELVETE. Varför? Micke och Molle. När den stackars räven stöts bort och skickas in i skogen, utan att förstå varför hans matte gör något dylikt. Det är ju absurt! Slagsmålet med björnen, Molle som skadas, det är fan i mig ingen hejd på de groteskt sorgliga scenerna.
Och musiken som läggs till. SKOJAR NI MED MIG?!
Jag skulle med högsta sannolikhet vomera av smärtor i hjärtat om jag tog mig an dessa filmer idag. När vi diskuterade sorligheter vid frukosten idag så blev jag oerhört upprörd över det faktum att de flesta filmer som gavs ut med oss som målgrupp enbart bestod av vidrigheter. Idag har de bytt taktik. Nu är det roliga saker, kanske med en liten spännande twist i mitten, men inget större sorgarbete tycks krävas. Madagaskar? Nej va. Bilar? Okej, jag tyckte synd om traktorerna de välte men det håller ändå inte samma klass som när Bambi förlorar sin mamma på den vildvuxna ängen. De märkte kanske att de som har utsatts för dessa miserabla storys blir aningen känslomässigt rubbade och att det inte håller i längden att ha en såndan befolkning. Fint, i så fall, att de har ändrat sig. Men jag då? Som redan drabbats och lider av sviterna? När ska jag få upprättelse och ersättning?
Avslutar med att slänga upp en obeskrivligt sorglig musikvideo till detta.
Tidvisaren rör sig snabbt nu. När som helst ska allt fraktas in i bilen och kosan styrs mot skidor, pulka och ett blygsamt intag av rusdryck. Förväntningarna har under veckan stigit så pass att den runnit över och hamnat på normalnivå igen. Vi är peppade, dock sparsamt. Vi ser helgen lite som ett sätt att hitta oss själva på nytt.
God morgon. Mmmm, vad mysigt att sträcka på sig. Drar upp rullgardinen medan jag fortfarande ligger i sängen och drar igång en morgonlåt på iPoden. En gäspning nalkas och jag välkomnar den. Men vänta? Jag harklar mig och blir sedan alldeles kall inombords. Helvete. Nu har det hänt. Jag har lite ont i halsen. Paniken som kommer med det, mina vänner, är inte gemytlig. Varför denna rädsla inför att insjukna? undrar ni. Jo, förutom det faktum att det aldrig är roligt att vara sjuk så finns det ju stora planer inför helgen, om vi säger så. Jag kanske skulle kunna dra det så långt att jag kallar det för GROTESKA planer. Den här helgen kommer gå till historieböckerna på grund av sin episkhet. Inget kommer någonsin vara sig likt efter detta. DET KOMMER BLI FUCKING LEGENDARISKT! DET GÅR INTE ATT ABSORBERA, DET ÄR FÖR STORT FÖR DET!!! HERRE JÄVLAR! KÄNNER NI?! KÄNNER NI DET?!?!
Eller ja. Vi ska iväg och åka lite skidor i Vemdalen. Dricka lite chokladmintu och så. Så mycket större än det är det väl inte. Men det är ju tråkigt att ha ont i halsen när man ska vara ute i kylan och åka skidor. Ja.
Jag vill avsluta detta sympatisökande med att ta upp vad Angelica från Norrköping sa då vi en gång istället för Vemdalen sa fjällen.
"Vaddå FJÄLLEN?! Vi ska 20 mil bort!"
Är man uppväxt i Norrköping är Fjällen obeskrivligt långt borta. I hennes värld kan man nog aldrig komma fram dit för Fjällen är ingen bestämd plats, utan bara något som ligger väldigt långt borta. Det är helt enkelt ouppnåligt. Men i helgen kommer det lilla flickbarnet äntligen nå fram och det kommer bli så vackert. Men hon har inte insett det ännu. Jag lägger fram ett till citat.
"Jag vill inte, jag kommer inte klara av det! Jag hoppas jag blir jättesjuk."
Ja, hon kanske inte delar vår förväntan, men hon har inget annat val än att acceptera sitt öde. Så. Nu dricker vi c-vitamin och håller tummarna för att jag, eller Angelica, inte insjuknar något mera.
Ja. Om gårdagens utgång. Det spelades ingen house. Ingen alls faktiskt. Men visst gick det att dansa. Köpte en dyr drink. Blev tvångslyftad 3 gånger och fick en ring avsliten. När jag sedan fick frågan om jag var "för fin för att hångla" och fick en tumme i ögat så kände jag att det var läge att åka hem.
Idag? Det ska bli skräckis och chips. Njuta av att jag faktiskt inte är bakis.
Det är HOUSEKVÄLL. Ja. Jag ljuger inte. På Gossip. Vi skulle inte ut. Vi skulle inte det. Men nu tycks det inte finnas någon återvändo. För jag och Karin dricker Bloody Mary om nätterna och spelar hockeyspel i hus vi bryter oss in i. Och sådana människor bangar inte. Så ja. Vi ska på Housekväll. På Gossip.
Okej, jag är såld. Jag är det. Ett litet popsnöre har jag gått och blivit. Den här har jag sjungit förtha gang med grotesk inlevelse lite för många gånger nu. De suckar och himlar med ögonen och sånt där. Men väcker den pirr så är det bara att följa med. Den kommer med på roadtrip-bandet, hör ni det?! Det finns så mycket fint från förr som bör lyftas fram och delas med nya vackra ting. Se där, nu var jag lite djup igen. Bottnar ni i mig?
Bara ett litet mitt i natten-shout out till mina homies back in Forsa. Blir nästa roadrip/festande skit så är det fan inte mitt fel då jag nu suttit uppe och letat massa partymusik.
Men nu ska jag, totalt jävla partyspeedad, försöka sluta mina blå.
Livet leker, mina kära. Det gör det verkligen. Är så lättad att jag i princip svävar. Bildspelet, som har legat som en våt filt av ångest över mig och mitt crew här nere, är klart. Det är fullbordat. Detta ska firas med sushi ikväll samt diskutera exakt hur många fjortislåtar vi ska fylla nästa roadtrip-skiva med. Sen blir det bio. Jojo. I helgen ska jag hem och först hänga med Granathen och sedan kompaktumgås med en del av familjen i samband med att jag ska tvångsfota en motsträvig systerdotter.
Pratade med Björnnästet.se igår och han utmanade mig att blogga mins en gång om dagen februari ut. Vad händer annars? undrar ni nu. Det var en fråga även jag ställde mig. Och sedan honom. Svaret? Han kommer slå mig hårt i ansiktet. Jag kände att det kanske inte var en helt okej deal men eftersom han befinner sig väldigt långt borta och inte känns fullt så engagerad att han kan tänka sig att ta sig upp hit för att fullfölja straffet så lovade jag att i alla fall göra mitt bästa för att hålla en hyfsad uppdatering.
Så nu vet ni också.
Men det innebär INTE att någon annan får slå mig i ansiktet om jag missköter mig. Så ni vet.
Jag sitter inne i TV-rummet och har just druckit ett glas oboy. TV:n visar barnprogram och vilken annan morgon som helst hade jag varit nöjd med livet, kanske ätit en rostad macka med ost och gurka på och varit helt fast i de tecknade godbitarna, men idag så går det inte.
Jag suckar, är otålig, vrider mig i fåtöljen och får ingen ro.
När rastlösheten har klorna så djupt i mig den bara kan så står jag inte ut längre och reser på mig. Tyst, tyst tassar jag mot mitt rum. Jag gläntar försiktigt på dörren och tittar in.
Där ligger hon. Kompisen som jag så ofta vill ska sova över för de otroligt roliga kvällarna då ingen av oss behöver känna panik över att mamma snart ska komma och hämta. Vi har hela natten på oss att leka och inget kan stoppa oss. Vi är oövervinnliga. Det är magiskt.
Tills nu. Det är dagen efter. Hon sover. Sover länge.
Jag vill börja dagen, leka som igår, snart kommer ju faktiskt hennes mamma och hämtar. Vi planerade massor med saker kvällen före som ska hinnas med, men minutrarna går och jag kommer allt närmare det ofrånkomliga slutet. Separationsångesten börjar redan smyga sig på och jag kan inte hejda mig, jag väser försiktigt
"är du vaken?"
trots att jag är väl medveten om att så inte är fallet. Ingen respons. Jag provar igen, lite högre den här gången.
"Hörru? Är du vaken?"
i hopp om att jag ska tränga in i djupsömnen hon befinner sig i och slitas upp i medvetandet, oförmögen att sedan ta sig tillbaka. Det börjar prassla och hon rör lite på sig. Mina ögonspärras upp och pulsen stiger, hon måste ha hört mig! Jag ska precis till att säga något mera då jag istället hör ett väsande bakom mig.
"Låt henne sova, gå och kolla på TV istället!"
säger min förnuftiga mamma som säkert förstår men som inte har överseende för min vidriga vånda.
Jag går, inte lika försiktigt som nyss, tillbaka mot soffan och fäster åter blicken vid barnprogrammen. Jag ser men tar inte inte, ty otåligheten blockerar min förmåga att fokusera. Här kommer jag sitta tills jag på nytt inte kan behärska mig och då kommer jag göra ett nytt försök.
Det här var en del av min barndomsångest jag delade med er. Jag kan också berätta att jag känner precis så här igen.
FÖR KARIN VAKNAR JU ALDRIG
FÖR I HELVETE! Bloggarna är slutlästa och kaffet är kallt! VI HAR JU PLANER! TRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKIG!!!!
Jag? Nej, inget speciellt. Poserar med morgonkaffet bara och läser bloggar som jag inte riktigt haft tålamod att vänta in när jag befunnit mig i Forsa och behövat stå ut med den patetiska uppkopplingen boendet bjuder på. Jag och Karin är hos Fredrik och hälsar på, igår bastade vi och drack öl och ikväll väntar mer festligheter då Borlänge bjuder på Hela Huset Gungar.
Det är faktiskt en mer eller mindre ljuvlig morgon. Karin sover ute i tv-rummet med armarna ovanför huvudet som hon alltid gör i berusat tillstånd och Eken är ute och pinar skotern på 3 mm snö. Jag lyssnar på låten som direkt hemsökte mitt huvud när jag vaknade imorse och tar mig en kopp till jag.
