Karin skickade ett sms där det stod att jag skulle starta Storumans webcam och vara redo. Redan här började det pirra i maggropen, vad skulle hända?
Jag startade upp det hela och upptäckte att man måste uppdatera den varje minut. Jag tryckte och tryckte sen slog det mig att jag inte hade en aning om vad det var jag letade efter så jag skickade ett sms där jag frågade henne vad som väntades.

"Du ska leta efter MIG! Fast jag är inte där än. Jag får stå stilla i en minut."

Så kom studen. Tjugo minuter i ett.

Så himla fint. Man behöver små Karin-doser ibland.