Susanna

Det börjas räknas ned nu. Snart, mycket snart står julen för dörren och det är dags att mysa loss ordentligt.

Jag brukar inte gilla julen. Eller bara inte bry mig så mycket, helt enkelt. Får jag ett glas julmust och en hårdmacka med julskinka och senap på så är jag nöjd. OCH! Hyacinter. Hyacinter är det viktigaste. Jag älskar de jävlarna. De är prio.

I år däremot. Julen känns otroligt inbjudande. Kanske för att man nu bor en bit hemifrån och plötligt uppskattar när familjen samlas, men jag ser även fram mot att börja förbereda mig inför julen här hemma.

Vi hämtade hem plastgranen i Järvsö för ett par helger sedan och så har jag börjat köpa grejer inför adventsljusstaken jag har planer på att skapa. För ett tag sen fick jag en idé som fick mig att hyperventilera och frenetiskt rycka Andreas i jackärmen när vi var i affären; "SKA VI GÖRA ETT PEPPARKAKSHUS?!?!" och innan Andreas hunnit svara hade jag slängt i massa strössel att pynta med i korgen.

Jag vill ta vara på den här julen. Njuta. Mysa så vansinnigt mycket. 

Det ska glöggas, bakas och julpussas. Mmmm. 

 

Men åter till hyacinterna. De ljuvliga, sanslöst väldoftande växterna.

Jag började prata om dessa när jag och Andreas var till Plantagen för en ungefärlig månad sen för jag kom att tänka på dem och förväntade mig att han också skulle bli eld och lågor av minnet av dess doft. Iställer verkade han osäker på vad det egentligen var jag menade. Jag förklarade att man kunde välja olika färger men att jag föredrog vita och då svarade han eftertänksamt "Undrar om det är dem jag är lite allergisk mot?".

Misär! Jisses vilken misär! Jag funderade på att lämna honom där och då bland murgrönor och fikusar men så slog det mig att han var min skjuts så jag sköt hela orosmomentet åt sidan bytte samtalsämne. 

I och med att han inte var helt säker på om det var dem han var allergisk mot så har jag nu köpt på mig inte mindre än sex stycken exemplar av denna förföriska växt och placerat dem strategiskt i hemmet. En i köksfönstret, en på matbordet, tre på vardagsrumsbordet och en i sovrumsfönstret.

Nu väntar vi och ser vad som blommar först; allergin eller hyacinterna.

 

Idag ändrades något. Min annars så trygga och behagliga vardag blev ett minfält. Jag kryper, tassar runt, smyger som genom den snårigaste skog.

Dagen började bra. Lite sovmorgon och sedan lite kramar och fina ord innan morgonkaffet. Vi planerade vad vi skulle äta till lunch och strukturerade upp dagen runt de få saker som var inplanerade.

Allt eftersom tiden gick så smög sig ett mörker på. Det blev tystare, kortare och liksom lite kallare. 

Andreas kändes lite nere, det måste vara det som påverkade mig insåg jag. Så jag frågade om något var fel, vilket det absolut inte var. 

Ett par timmar till passerade och jo, nog var han lite deppig. Jag frågade på nytt, "Du vet att du kan prata med mig om något är fel?" och gav min allra mildaste och förstånde blick samt en accepterande hand på hans axel.

Då kom det fram. Han tänker försöka sluta snusa. 

Det är bra, en sund idé och jag blev ivrig i att stötta på alla sätt och vis. Men jag insåg också faran. Att det fanns en tagg där i våran annars så rosa och fluffiga vardag. 

Tyvärr är jag inte den allra smidigaste elefanten i porslinsaffären och lyckades naturligtvis pröva hans tålamod direkt efter uppdagandet om hans avhållsamhetsbeslut. Vi skulle nämligen hänga tvätt och något var fel med tvättställningen.

"Kan man laga det?" undrade jag och Andreas sa att det kanske var bäst att prova det när kläderna som redan hängde var torra och redo för att läggas undan. Jag höll med, det var helt klart smartast, men kunde liksom inte riktigt hålla mig ifrån den.

"Men vad kan det vara, den är ju sned både åt det här OCH det här hållet?!" sa jag och började dra lite i den. Andreas sa på nytt att vi kunde undersöka saken längre fram. Jag höll mumlande med och skulle bara prova räta ut en grej när hela helvetet från ingenstans kollapsade. 

Tänk er in i min panik här. Känn isningen längst ryggraden. Nervositetsryckningarna i ena ögonvrån. Kallsvetten.

"Sa jag inte att det var bättre att vänta?" frågade han lågt.

"Jooo, men det liksom var så svårt att liksom låta bli liksom! Jag fixar detta, det går att tejpa, sätt dig och spela du!" Han började under tystand hjälpa mig att plocka ihop kläderna och jag undvek ögonkontakt likt en labrador som just slitit ut hela sopkorgsinnehållet över köksgolvet. Skamset bar jag ut den sorgliga stålhögen till sophuset och näst intill kröp tillbaka in i lägenheten.

Andreas var inte arg, men besviken. Det värsta.

 

Tiden läker de flesta sår och snart var incidenten ur världen. Vi pratade om hur det skulle kännas för honom att vara utan snus de kommande dagarna och han sa att han nog måste köpa hem lite sött till de gångerna suget blev för starkt. Lite choklad eller någon sorts läsk.

Jaha?

Jag som försöker sluta med godis. Något som jag sliter med dagligen då 85% av mina hjärkapacitet går åt till att tänka på Gott&Blandat. Godis och snacks höjer alla upplevelser. Ska vi se en film? Utan godis?! En kopp kaffe? Utan kaka?! Jogga? Utan ostbågar?!

Men mitt beroende är alltså inte lika allvarligt. Jag sa att jag då kanske borde köpa hem lite snus att ta till när mitt godissug blev för intensivt, men det bara skrattades bort.

Irritationen i mig då, mina vänner. Eller jag blev inte arg på honom, det blev jag inte. Jag blev besviken.

Det blev en kompromiss. Han får helt enkelt köpa massa tuggummin och Läkerol. Jag kan också äta tuggummin och kanske ta en frukt istället.

Sen fortsätter vi våran dödsdans här hemma. Båda med sanslöst god andedräkt.

 

Jag hade feber i veckan. Lite svagt bara så var i skolan och så, men avstod att få massage på massagelektionen, för att inte förvärra något. 

Jag har inte tränat heller (läs inte börjat tränat ö.h.t.) . För att inte förvärra något.

Klätt mig varmt och sovit mycket. För. Att. Inte. Förvärra. Något.

Febern gick över, jag gjorde en liten segergest i smyg och tänkte att jag segrat med lätthet och att livet skulle gå vidare. 

 

Så. Naiv.

 

Det jag inte gjorde var att börja missbruka ingefärs-te och ColdZyme, för jag hade ju inga övriga förkyldningsymtom. Jag struntade i att shotta Kan Jang en gång i timmen, för jag hade ju inga övriga förkyldningssymptom. C-vitamin till förbannelsen kändes överflödigt. För. Jag. Hade. Ju. Inga. Övriga. Förkyldningssymtom.

Jag har ont i halsen nu. Så galet ont i halsen. Och jag förstår inte varför. Jag blev ju frisk?!

Så här ska det väl inte gå till? Att man undkommer feber och SEN blir förkyld?! Vi alla vet att man först blir förkyld och när detta förvärras kommer febern. Jag känner mig så jävla grundlurad. Som att kroppen insett att jag tar till för många förbyggande åtgärder när jag börjar bli lite småsnuvig, så därför vände den hela proceduren för att golva mig fullständigt. 

 

Ja, du fick mig, Viruset. Hatten av. Starkt jobbat. Men jag tänker inte ge mig så lätt. Nu vet jag vad du är kapabel till, så tar du inte och hittar på något ännu mer kreativt till nästa gång så vet jag exakt hur jag ska behandla dig från och med nu. Glöm inte att jag är stammis på apoteken, ditt lilla helvete. Jag kommer ALDRIG sluta kämpa.

Nu ska jag fortsätta trycka i mig glass och inte alls bli smal till nyår. Hejsålänge.

 

Såg ni att jag bytte design eller? Slängde ihop en spontant bara.

Eller nej, okej. Det började att jag sa till Andreas att jag tänkte göra en ny och slänga in en bild på honom där. Det sa jag för typ en månad sen eller två, sedan har jag fått ett oräkneligt antal mer eller mindre (främst mindre) subtila hintar om det där så till slut låg över mig som en tjock, blöt filtjävel. 

Så jag fixade det. Och nu är jag nöjd med den. Tycker att den är fin och så. Typ som den förra fast bättre. Och så kan jag andas bättre nu än under den där nyssnämnda filten. 

 

Appropå mannen i mitt liv då. Han har införskaffat ett nytt spel till sitt PS4, nämligen Dragon Age - Inquisiton. 

Jag tycker att det är fint att se honom så uppspelt. Han hade nämligen förbokat det och pratat om det en hel del. I vanliga fall spelar han inte särskilt mycket, så därför tycker jag att det är charmigt att ha honom maniskt stirrig framför tv:n. Jag utnyttjar detta till fullo. 

Det är inte det att jag inte får uppmärksamhet av honom annars, han är väldigt lyhörd och generös med sin tid, men nu kan jag läsa upp blogginlägg och artiklar för honom som egentligen inte intresserar honom det minsta. Jag läser dem högt och med påtaglig inlevelse och då och då vänder jag ansiktet mot hans och lägger av ett hysteriskt, högt skratt över något jag just läst upp varpå han ler lite osäkert med blicken kvar på tv-skärmen.

Det är fint detta. Som att jag har honom fången. Jag är hans psyksjuka kidnappare och han försöker desperat vara mig till viljes trots att man anar en obehagskänsla i honom. Helst av allt skulle han väl troligen spela sitt spel under tystnad, men så förstående är jag ju inte.

Dessutom kan jag när som helst spela kortet "Du är så tråkig när du spelar" och känner jag honom rätt skulle han genast lägga kontrollen åt sidan enbart spela när jag är borta från lägenheten. Han vet att jag har det esset i rockärmen och bävar inför det.

Han dansar på äggskal, den pojken.

Men jag är ju den perfekta flickvännen och skulle inte spela det kortet. Inte om han inte blir jäääättetråkig det vill säga.

Nyss väste jag "Jag skulle vilja göra ett utfall mot dig", lite för att se om han lyssnade, varpå han ryckte till, sneglade på mig och frågade häpet, oroligt "Varför då?!?". "Jag vet inte." svarade jag kort och kollade på nytt ner i datorskärmen. Jag sår små frön av osäkerhet i honom. Dessa skall rotas och vara grunden i vårt förhållande. Det blir vackert.

 

Nu ska jag kräva att han bestämmer vilken middag vi ska äta, vi hörs sen.

 

 

 

Ska vi prata skam? Kroppsskam. 

Den fanns där för sisodär två år sedan varpå jag tog tag i saken och beslutade mig för att göra något åt det. Jaaa, mycket är psykist, och den regelbundna motionen jag då fick gjorde att kroppsskammen avtog snabbare än vad min kroppsform ändrades.

Jag tog hand om mig själv och det kändes i kropp och knopp. 

 

Sen kom sommaren. Den ljuvligaste sommaren. Fylld med roliga aktiviteter, god mat och rusiga drycker. Jag var kär och ville inget annat än att mysa och dela diverse njutningsämnen med honom som gjorde mig så pirrig. 

Så vi fikade. Åt romantiska middagar. Hade godiskvällar. Köpte plockmat. Och vi upptäckte att vi hade samma smak när det kom till just mat och dryck - nämligen allt. 

Vi gillade att träna båda två också, så vi tog oss till gymmet ibland. Men främst tyckte vi om att kramas och fnissa så ibland var det plötsligt för sent att ta sig an ett träningspass, och då var det lika bra att köpa godis och se på någon serie istället.

 

Sen blev allt med att jag skulle börja plugga, vi skulle flytta, höstens förkyldningar och annat allmänt trassel.

 

Jag. Har. Förfallit. 

 

 

Ja, jag har blivit lite mjukare, men det är ju inte bara det. Det är att man äter så mycket som kroppen inte behöver. Att man ständigt matar behovet av socker och salt. Mycket vill ha mer och så vidare. Och det är inte okej.

 

Det är alltså inte bara kroppsskam som infunnit sig, det är hälsoskam.

 

Träningen då? Jag yogar. Det är det jag gör. Typ två gånger i veckan. Mjukyoga och nybörjaryoga är passen jag hasar mig iväg till. Blir man skinny bitch av det? Not so much. Men det är fint. Och jag kanske blir en ormmänniska om en vecka till eller två.

Så nej, jag har inte gymmat sen jag flyttade upp. Och jag saknar det men jag kan ha glömt hur man gör... 

Det jag har gjort däremot är att köpa ett par vinterlöpartights! För jävlar vad jag ska springa. Ni vet väl att brosket i ryggen enbart kan få näring genom att belastas, och den belastas ju inte himlans mycket av att sitta och blogga, det kan vi ju enas om.

Därmot sitter den där första löpturen väldigt långt in den med. Jag är som sagt nere i en oerhört ohälsosam svacka.

 

Men nu har jag fått tala ut om det. Jag har erkänt mitt problem. Nästa steg blir att smörja in mig i brun utan sol och göra en ny träningsplaylist. Sen, kanske, om ett par veckor så kanske jag lyckas ta mig ut på den där första försiktiga joggen. Men fram tills dess skulle det sitta fint med en caramellatte och några rostmackor...