En effektiv morgon
Idag har jag gått lös i studion för att produktfota. Coola grejer. Borrgrejer. Idag är en bra dag.
Vår
Nu har Angelica legat på asfalten för första gången i år och därför är det vår.
Den fina linjen mellan glädje och galenskap.
Världens sötaste Anki.
Waffles.
När jag åter anlände på loftet i söndags så blev det många glädjerop och några av oss såg till att njuta av de ljuvliga solstrålarna som dagen bjöd på. Efter det så kom Anna och ville understryka det faktum att det faktiskt var en våffeldag. Till allas glädje. Naturligtvis.
Kewl!
Det här är så fruktansvärt roligt!!!
Se bilden och läs!!!
http://saltadbridge.blogspot.se/2012/03/bebe.html
Se bilden och läs!!!
http://saltadbridge.blogspot.se/2012/03/bebe.html
När vi fyra blir en.
Anna har varit galet pysslig den senaste tiden! Hon har då sett till att sammanfoga fyra vackra individer till en perfekt sådan.
ASKA. Som En.
Vi fnissar.
Ni vet... när det plötsligt bara klickar. Angelica och jag har fått nya mål här i livet. Vi ska ha dem.
Om vi pluggar om dagarna?
(Kanske att jag borde förtydliga att det rör som om låtreferenser....)
Svart.
Att flytta fokus.
Idag kräks vi över måsten och lägger fokus på roliga saker i framtiden istället! 31/3 och påsken kan mycket väl komma att bli legendarisk. Dynamite. Whoop whoop!
Stora saker är coola saker.
SMS-inlägg
Söndag.
Söndag. Vilodagen. Hur hanterar vi detta?
Jo, jag har krälat mig upp ur sängen, placerat mig i soffan och äter nu upp det sista av mitt godis, ty från måndag och fram till påsk ingår jag i en hälsopakt med en annan älskvärd själ som också är aningen svag för frestelser.
Det kommer sannerligen bli en prövning, men vad är väl livet i övrigt? Just det. Annars tänker jag vila, se på DH och eventuellt bege mig till gymet om jag mot all förmodan blir något rastlös under dagen.
Njut av den här dagen, mina vänner, för ni kommer aldrig uppleva den 18/3-2012 igen.
Fast i källaren.
Något hände under praktikveckan. Nu är det sånt här jag går igång på:
Ruffigt ska det vara. Har precis lyckats lösa ett litet problem med färgåtergivningen så nu jävlar ska här redigeras. Så, ja. Ni vet var ni kan hitta mig. I källaren.
Ruffigt ska det vara. Har precis lyckats lösa ett litet problem med färgåtergivningen så nu jävlar ska här redigeras. Så, ja. Ni vet var ni kan hitta mig. I källaren.
You know what time it is.
Luggtankar.
Jag börjar fundera på att skaffa lugg igen och hittade det här inlägget. Jag väntar.
http://fridasusannaj.blogg.se/2009/november/draft-nov-9-2009.html#comment
http://fridasusannaj.blogg.se/2009/november/draft-nov-9-2009.html#comment
Fyra saker utöver det jag inte nämner.
Igår. Igår var jag en vidrig individ. Jag låg och tyckte synd om mig själv i diverse smärtor och negativt tänk. Men så kan man ju inte hålla på i två dagar så nu tänker jag redogöra för er om lite trevliga ting som inträffat den senaste tiden.
1) Jag träffade Marcus och Mikaela. Ja. Marcus Melin. Vi fikade och de fick lyssna på mitt oändliga jidder. Jag bjöd hit dem och lovar dem här och nu att inte prata lika mycket då utan att även låta dem få säga ett och annat. Det var oerhört värmande att få se de två igen och slås av hur mycket jag gillar dem. Marcus fick även pluspoäng för att han tyckte sig lägga märke till en viktnedgång från min sida. Bra, Marcus.
Lite jobbigare var det dock att bli antastad av fyllot när jag sedan väntade på bussen, men motgångar och medgångar går ju ofta hand i hand.
2) Jag var och hälsade på min kära bror, som ni såg att jag skrev. Naturligtvis drack jag för mycket. Naturligtvis hände märkliga saker. Naturligtvis hade jag hysteriskt roligt med brorsan. Nästa gång jag besöker honom blir det i Göteborg, och detta kan ju inte bli annat än spritfyllt, märkligt och hysteriskt roligt.
3) På söndagen fick jag ett sms av en ljuvlig kvinna ni fått ta del av mycket här i bloggen som frågade om hon fick besöka mig. Då det nu för tiden dröjer så oerhört länge mellan dessa chanser var jag helt enkelt tvungen att hugga tag i det lilla fingret hon slängde ut. Det var Samantha, Phäntie the Puffin, The Mysterious P som hade några timmar hon kunde slösa på mig.
Jag var fumlig i början, nervös, tappade saker och så, men hon bara såg på mig med sina glittrande ögon och sitt varma men något dömande leende. Tids nog började jag slappna av, vi pratade en del minnen, jag berättade om det mest aktuella och hon om sina närmsta planer. Vi skrattade och jag njöt av denna ljuvliga människa som den senaste tiden blivit lite av en raritet.
Som allt annat hade kvällen ett slut, men när hon såg besvikelsen i mina tårfyllda ögon så kastade hon ut en smula hopp till mig i form av att vi kanske kan mötas i helgen igen. Så nu håller vi tummarna, mina vänner.
4) Det var skräckfilmskväll igår. Vi såg The Grudge igen. Det vidrigaste på hela kvällen var dock att Karin höll på att kvävas och att jag inte var kapabel till att utföra Heimlich manöver. Men efter lite slag och halvhjärtade tryckningar så kunde hon åter avnjuta syret som fanns att tillgå. Sen var vi i ruskig chock ett tag, märkligt nog mer jag än Karin. Men när vi började lugna oss så steg humöret och vi alla fick en kväll av skräckblandad förtjustning.
Karin: Men man ska aldrig skaffa barn! (Då den äckligaste karraktären i filmen är just ett litet barn)
Angelica: Inte asiatiska barn i alla fall.
Man i filmen: What happened here?
Angelica: Tärribäääl tings!
Anna: MEN DET ÄR JU VID SÅDANA DÄR TILLFÄLLEN MAN SPRINGER OCH GÅR!
Ja, där hade vi fyra saker av så oerhört många andra som har fått mig att bli lite extra lycklig den senaste tiden. Hurra för det!
1) Jag träffade Marcus och Mikaela. Ja. Marcus Melin. Vi fikade och de fick lyssna på mitt oändliga jidder. Jag bjöd hit dem och lovar dem här och nu att inte prata lika mycket då utan att även låta dem få säga ett och annat. Det var oerhört värmande att få se de två igen och slås av hur mycket jag gillar dem. Marcus fick även pluspoäng för att han tyckte sig lägga märke till en viktnedgång från min sida. Bra, Marcus.
Lite jobbigare var det dock att bli antastad av fyllot när jag sedan väntade på bussen, men motgångar och medgångar går ju ofta hand i hand.
2) Jag var och hälsade på min kära bror, som ni såg att jag skrev. Naturligtvis drack jag för mycket. Naturligtvis hände märkliga saker. Naturligtvis hade jag hysteriskt roligt med brorsan. Nästa gång jag besöker honom blir det i Göteborg, och detta kan ju inte bli annat än spritfyllt, märkligt och hysteriskt roligt.
3) På söndagen fick jag ett sms av en ljuvlig kvinna ni fått ta del av mycket här i bloggen som frågade om hon fick besöka mig. Då det nu för tiden dröjer så oerhört länge mellan dessa chanser var jag helt enkelt tvungen att hugga tag i det lilla fingret hon slängde ut. Det var Samantha, Phäntie the Puffin, The Mysterious P som hade några timmar hon kunde slösa på mig.
Jag var fumlig i början, nervös, tappade saker och så, men hon bara såg på mig med sina glittrande ögon och sitt varma men något dömande leende. Tids nog började jag slappna av, vi pratade en del minnen, jag berättade om det mest aktuella och hon om sina närmsta planer. Vi skrattade och jag njöt av denna ljuvliga människa som den senaste tiden blivit lite av en raritet.
Som allt annat hade kvällen ett slut, men när hon såg besvikelsen i mina tårfyllda ögon så kastade hon ut en smula hopp till mig i form av att vi kanske kan mötas i helgen igen. Så nu håller vi tummarna, mina vänner.
4) Det var skräckfilmskväll igår. Vi såg The Grudge igen. Det vidrigaste på hela kvällen var dock att Karin höll på att kvävas och att jag inte var kapabel till att utföra Heimlich manöver. Men efter lite slag och halvhjärtade tryckningar så kunde hon åter avnjuta syret som fanns att tillgå. Sen var vi i ruskig chock ett tag, märkligt nog mer jag än Karin. Men när vi började lugna oss så steg humöret och vi alla fick en kväll av skräckblandad förtjustning.
Karin: Men man ska aldrig skaffa barn! (Då den äckligaste karraktären i filmen är just ett litet barn)
Angelica: Inte asiatiska barn i alla fall.
Man i filmen: What happened here?
Angelica: Tärribäääl tings!
Anna: MEN DET ÄR JU VID SÅDANA DÄR TILLFÄLLEN MAN SPRINGER OCH GÅR!
Ja, där hade vi fyra saker av så oerhört många andra som har fått mig att bli lite extra lycklig den senaste tiden. Hurra för det!
Nu åker jag då.
Hej allesammans.
Anna lever ännu, jag har smörjt in hennes rygg med salva och förutom viss irritation så verkar hon överleva detta.
Jag får dock bege mig själv till min bror i Gävlet. Han väntar där och tillsammans, eventuellt hand i hand, ska vi skutta iväg till det närmsta sushistället och totalt pig out.
Det är så trevligt att träffa brorsan, det händer så sällan, så vi har så mycket att ta igen. Vi kan sitta i timmar med ett varsitt glas vin och bara fnittra över livets små nyck. Han hade köpt en ny skjorta nyligen som han bara MÅSTE få visa mig sa han, det ska bli så kul att se!
Ja, det kommer bli fint. Lite kvalitetstid, så att säga. Nu kommer Anna snart för att skjutsa mig till stationen. Var rädd om er den här helgen.
Efter fyra timmars sömn.
God morgon. Det är dramatiskt värre här på internatet! Anna och jag skulle ha begett oss tidigt denna morgon, men så fick Anna lite feber igår framtiden var oviss. Klockan 07:30 får jag dock ett sms om att hon ska packa lite snabbt och komma över. Planerna är på banan igen, tänkte jag lyriskt och slängde ihop de saker jag skulle ha i en liten kasse. Men säg den lycka som varar för evigt, ty 07:50 ringer Anna och delger mig att hon råkat ut för en uppsvälld arm och massa prickar. Hon måste kontakta hälsovårdscentralen och säger något om att det kanske är en barnsjukdom, hon har inte haft dem ännu.
Det är exakt här paniken sätter in för mig. Pratar vi vattenkoppor nu? Dem har jag inte heller haft så det vore ju pricken över i-helvetet en dag som denna. Naturligtvis kliar det redan över hela kroppen på mig och jag väntar in Anna för att få höra vilken dom hon får.
Istället för att frakta oss tidigare så kan det bli att jag allena får bege mig runt tretiden istället. Nu blir det soffläge med mycket vätska och mycket vila. Och vänta.
Vemodet.
Att känna njutningen i att vara tillbaka på internatet och att sedan inse att internattiden snart är över. Det gör lite ont, på något vis.
Min berörare.
Angelica. När vi möts. Så ska du klappa mig igen. Det kommer bli vackert.
Lite vårkänsla.
En dag som egentligen inte finns.
Idag har jag ätit socker till frukost. Ja. En kopp varm oboy och till detta två ljusa rostmackor med ost och marmelad. Det har alltså inte gett mig NÅGONTING näringsmässigt. Bara ångest, vilket kanske är nyttigt i små doser, vad vet jag.
Planer för dagen då? Ja, eftersom att Livet skrattar mig och min omgivning rätt upp i ansiktet idag genom att toksnöa trots de ljuva föregående vårdagarna så har jag tänkt att plugga in gammeldatan och spela lite spel. Ni vet vilket spel jag talar om, tvinga inte på mig förödmjukelsen i att säga det.
Frågade far igår om jag fick låna bilen och åka till Forsa och fick svaret "Vi får se". Nu hör jag honom prata i telefonen om att skicka något via datorn. Personen som pappa talar med känner honom tydligen bra då det nästa jag hör pappa säga är "Nej, men jag kan få hjälp".
Det kan hända att jag svarar "Vi får se"....
Nej, nu ska jag börja med det där så jag får något gjort!
Hejmäer!
Frisören för mig.
Igår var jag och klippte mig. Ni förstår inte vilken tillfredställelse det gav mig.
Nej, det erbjöds ingen happy ending, jag vet hur ni tänker era sjuka jävlar. Jag är bara sjukligt förtjust i att få klippa mig.
Jag är i ganska stort behov att att få mitt hår omskött på regelbunden basis, men nu har det varit en hel del saker som upptagit min tid vilket bidragit till att håret har fått växta fritt och bli allmänt slitet och utväxtigt. Ja, det är ett ord. Nu är det så.
Eftersom jag har sportlov nu så passade det ypperligt att få boka in en litet timme eller två hos Linnea här i byn. Linnea har tidigare friserat mig så jag visste att jag hade ett bra resultat att vänta mig.
Njutningen när det kommer till detta sätter in redan då jag bokar in tiden. När samtalet är avslutat så sprids ett oåterkalleligt grinch-leende i mitt pluffsiga ansikte. Jag vet att det kommer bli av och börjar hetsa upp mig själv, bygger liksom upp en förväntning som inte är av denna värld. Den här trissningen har dock en baksida, ty plötsligt så ser jag jävligare ut än vanligt. Hur jag än gör med smink och kläder så finns det inget som ser skapligt ut, för håret är ju förskräckligt.
Jag börjar älta det faktum att jag ska klippa mig till det extrema, mina nära drivs till bristningsgränsen av mitt tjat, men jag kan inte hejda mig. Med utåtstående ögon har jag flera gånger gått fram, lagt mina stressfuktiga händer om kinderna på Angelica och skrikit med saliven sprutandes :BARA NÅGRA DAGAR KVAR NU, ANGELICA.
Kvällen innan blir det dock för verkligt för mig och jag börjar ifrågasätta mitt beslut; behövs det verkligen? Är utväxten verkligen så extrem? Är det ekonomiskt rättfärdigat?
Morgonen efter har ångesten släppt och jag är istället fylld av ett märkligt lugn. Det kommer att ske. Det kommer vara ljuvligt. Om inte... en liten oro väcks ändå. Tänk om frisören ringer med återbud? Det har hänt förut.
Vanligtvis inträffar inte detta och när jag äntrar salongen till ljudet av den välkomnande lilla plingningen så kan inget längre stoppa mig. Jag är där och jag är redo.
I vanliga fall kan man bli ganska obekväm om någon okänd börjar pilla en i håret (gå inte på krogen i Hudik, just sayin) men nu finns det ju en naturlig anledning till det och det blir okej, men det innebär inte att det ändå inte blir intimt. Så istället för att få reaktionen att "jag känner inte dig och du ska inte pilla i mitt hår" så blir det "du pillar i mitt hår så jag känner dig".
En del människor brukar säga att de hatar de opersonliga kallpratet hos frisören, eftersom det känns så konstlat och att de bryr sig ändå inte. JAG ÄLSKAR DET OPERSONLIGA KALLPRATET HOS FRISÖREN! Jag berättar om allt. ALLT. De måste ju lyssna och verka intresserade. Jag skiter väl i om de egentligen bryr sig eller inte, jag vill ju bara prata.
Så det slingas och härjas en längre tid och jag passar på att verkligen berätta allt som har hänt mig den senaste tiden medan frisören ler vänligt och låtsas engagera sig.
När detta är klart så kommer ännu en höjdpunkt, nämligen kaffet, kakan och skvallertidningarna. Medan jag får njuta av koffeinet, sockret och fullkomligt irrelevant informtion så får frisörskan smyga in till fikarummet, kanske få i sig lite koffein och socker, samt vila från min fruktansvärt irrelevanta information. Jag ger henne den vilan, det är bra att hon kan hämta sig lite, för hon har inget annat val än att åter komma ut när verkningstiden är över. Jag väntar.
När det är dags att skölja ur blekningen blir jag dock kluven. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig.
Jag tror att jag tidigare har berättat om min extrema svaghet för beröring. Massage och "killning" får mig att tappa allt. Tal- och tankeförmågan ger liksom upp och jag hamnar i omedelbar trans.
Detta är något jag känner att jag inte riktigt kan ge mig helt hän till när det kommer till ursköljning hos frisören. Allt jag vill är att sluta ögonen låta käken falla in i min hals och bara ligga och kurra av välbehag, men jag känner att någon slags diffus social regel stoppar mig här. Istället kämpar jag med att hålla ögonen öppna och vara tyst. Detta för att inte framstå som ett perverst litet äckel. Jag vet inte om det är bättre att ligga där med vilt stirrande ögon och sammanbitna käkar, men jag intalar mig detta.
Föningen och stylingen är något av ett smått kritiskt moment då det är här det faktiska resultatet framträder. Visst, jag har haft det exceptionellt trevligt, men det hela kan falla på slutfasen.
Den här gången blev det dock lyckat och jag fick exakt det jag efterfrågat. De slitna topparna blev kapade och utväxten borttrollad. I tre dagar kan jag nog leva på den här upplevelsen ungefär, springa runt med ett löjligt leende, innan jag måste ha ett nytt ytligt rus.
Men tills dess njuter vi av detta, mina vänner.
Reklam.
Till bilden står det "Topp, Mexx, 399kr." Galet sugen man blir på den toppen, ett must have, helt enkelt! Sjukt bekväm ser den ut och vara, och jag ääälskar färgen! Den är typ röd va? Eller? Jag tror Mexx är oerhört tacksamma till ToppHälsa för den marknadföringen!
Verkstadsdetaljer.
Två Mira till.
Nästan som en liten människa.
Den här lilla rackaren hänger jag med idag.
Att älska...
Att älska Anna.
Hemma.
Är hemma nu, tillbaka på internatet. Det har varit en gäng sannerligen händelserika och intensiva dagar i Falun, Stockholm och Finland. Jag är trött, öm i kropp och själ fast ganska så lycklig faktiskt. Ikväll eller imorgon blir det bildredigering för hela slanten, nu blir det gym sen lite, lite sova skulle jag tro.
Jag vill även passa på och tacka världens bästa praktikledare för dessa dagar! Det är även han som tagit bild nummer tre på mig in action så att säga.
