En tank och en dps gör ingen dungeon.
Nu har den sista brodern lämnat nästet för att ta sig hem till sitt. Kvar här sitter Eken och jag i en slags obeskrivbar tomhet. Jaha, vad händer nu då? Tystnaden ligger över oss som en tjock och unken filt, och så även odörerna efter diverse kroppsångor som utsöndras under helgen.
Söndagens sista timmar känns meningslösa och WoW-ikonen har aldrig varit så olockande som nu. En energidryck kanske? Nej. Lite chips? Why bother.
Vi har ju varandra, jag och Eken, och lite egentid innan nästa jobbvecka drar igång är ju inte fel. Försöker komma på något att göra, men istället sitter vi båda med tomma blickar och tunga själar. Det hjälper inte helt enkelt inte, vi är fortfarande två man kort, hur man än vrider och vänder på det.
Tiden läker alla sår och imorgon kommer vardagen med jobb och funderingar över kvällsmat (korv med bröd och jordnötsringar går inte att leva på i all evighet, tyvärr) men ikväll är vi två sörjande som med klumpar i halsen saknar vår healer och vår dps.
Tack för i helgen, grabbar! It was fucking awesome.
Den dryga lillasystern.
Jag har varit frånvarande och detta har att göra med att det är LAN här. Ekens bröder har varit här i helgen och spelat WoW och druckit gränslösa mängder sprit.
Jag som är uppväxt med en äldre bror och har frasen "om inte jag får vara med säger jag till mamma" i ryggmärgen så ser jag naturligtvis till att jag får vara med. Bara det att jag nu hotar med att vara otrogen istället.
Kajsa, Björns fru, har dock inte samma intresse i att vara med så hon är hemma. Hon har dock mage att klaga på att jag inte bloggat om eventet och lagt upp bilder. Kvinnan har ingen skam i kroppen, förstår hon inte att jag har fullt upp med att göra instanser och mixtra ihop shottar?!
Men jag kan väl bidra med ett par bilder då. FÖR DIN SKULL, KAJSA!
Hunger och tuppskinn.
Nu ska jag fortsätta med självplågeriet, på återseende.
Lärjungen.
Idag vettu, ojojoj. Vilken dag det varit. Första dagen på telefonundersökningsintroduktionen. Hängde ni med där? Telefon-undersöknings-introduktionen. Ja, läser man min blogg måste man koll på ABC:t, det ska gudarna veta.
Ja jo, men första dagen var det och som alltid går man och oroar sig i förväg. Jag vaknade en gång i timmen i natt för att försäkra mig om att jag inte försovit mig. Men sån är jag. Ett litet nervknippe.
Men det gick bra tycker jag. Visst, jag ringde inte ett enda samtal idag, men jag fick lyssna på andras och få lite mer insikt i hur man ska bete sig i detta yrke. Ett steg i rätt riktning, så att säga. Men en så länge har jag inte gjort någon nytta för företaget alltså. MEN JAG ÄR JU BLOTT EN LÄRJUNGE.
Blir spännande att ringa sen då man blev uppmanad att gärna spela små roller, kanske lägga sig an en ny dialekt, prata fort/långsamt o.s.v. Så ÄNTLIGEN kommer min fruktansvärt dåliga skånska till användning! Som jag längtat!
Annars då? Jo, när jag gått en hel dag och bara sugit åt mig nya intryck så kände jag av den oerhört sköna känslan av att få komma hem och inte behöva tänka på något. Underbart. Att kunna ta ett bad, starta diskmaskinen och läsa Kissies blogg utan att behöva använda en enda liten hjärncell.
Detta är ju något jag har kunnat göra hur mycket som helst, tänker ni nu, jag har ju för fan varit hemma hur mycket som helst tidigare. Men. Då glömmer ni bort nerverna igen. Oron går på högvarv då jag inte stimuleras av nya intryck. Något jag sannerligen gjorde idag.
Så nu ska jag tömma diskmaskinen, platta håret och kolla om Kissie har hunnit med att vräka ur sig något mer obscent under de senaste timmarna.
På återseende.
Vinet.
Jaha, lördag då. Det måste ju firas. Men bara ett glas. Till att börja med. 
Läskiga huset hos mig då. Helt plötsligt h...
Läskiga huset hos mig då. Helt plötsligt har det blivigt imma på fönstret i vardagsrummet. Inte på de två små, bara det i mitten. Bara så där liksom.
Som alla andra estetiska fjortisar.
Sidär ja, nu går det tydligen att tidsinställa inlägg hos blogg.se. SÅ NU KAN NI ALDRIG VARA SÄKER PÅ NÄR JAG GÖR VAD.
Idag har jag krälat runt ute på gräsmattan här utanför, så har nog blivit ganska inakttagen (och idiotförklarad) av alla gamla tanter som ständigt sitter och spanar bakom gardinerna. Jag har tidigare dragit mig för detta, men idag tänkte jag att kan jag bidra till lite underhållning så borde jag väl för tusan göra det. Jag skrattade faran rakt upp i ansiktet, ha ha ha ha, och har nu sjukt mycket bilder. På löv. Orginella Sanna kan ni kalla mig. Om ni vill.
Han älskade ju henne!
Den här bilden muntrar dock alltid upp mig. Jag kallar den: Ekorren som slant.
Skogens akrobat, yeah right. Hehehe, kolla på de små spretande tårna. Tokfrans.
Höstluft och gråt.
Hallå ja. Vid 11-tiden idag drog jag hem till min mor för att hjälpa henne få igång sin nya skrivare/scanner/kopiator. När jag anlände var hon dock inte hemma, så jag tog med mig hunden och en påse frolic ut i hundgården för att öva lite sök och fördriva tiden. Efter det tog vi en promenad för att andas in lite frisk höstluft och få lite sol, välbehövligt värre då man inte varit utanför lägenheten på evigheter känns det som.
När jag kom in igen började jag slötitta i en tidning som låg på köksbordet, och i den fanns en artikel om en familj vars dotter fick cancer och avled vid 7 års ålder. Och jag grät. Jävlar vad jag grät. Jag fick känslan av att den jäveln som skrev artikeln hade som plan att torka ut Sveriges befolkning när han skrev den.
När jag tillslut hämtat mig gick jag in i kontoret som på den gamla goda tiden var mitt rum. Där hittade jag min gamla pärm med sånger i. Den första jag på måfå slog upp var I En Sal På Lasarettet.
I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.
Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.
Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?
Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.
Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.
Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?
Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.
Nu så vilar hon i graven
skild från sjukdom och från mor.
hon är hemma hos sin Jesus
där som ingen sjukdom bor.
Och vips var jag igång igen. Jag grät och grät och grät.
HAN SVARAR EJ DEN LILLA! HAN VET ATT HON SKA DÖ! DET ÄR KÖRT!
Det var då själva fan vad känslosam jag var idag.
En sak jag gör jävligt bra då jag är upprörd, eller bär på någon annan otäck sinnestämning, är att städa. Så jag satte igång att plocka och rensa hej vilt bland mina gamla grejer och när jag var klar hade jag en liten kasse att ta hem och tre att slänga. Vad jävla bra sånt känns!
Sånt där ska man göra lite nu och då. Vill man ha lite inspiration så har ju Sälj eller släng men Lulu Carter börjat. Går att se HÄR.
Åh, nu hittade jag två andra slut på den sorgliga visan:
Vintern kom och vita flingor
falla över flickans grav
Hon fick aldrig se sin moder
hon fick aldrig se sin far
eller:
Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.
VARFÖR GÖR JAG SÅ HÄR MOT MIG SJÄLV?!
Något vackert och något otäckt.
Inatt var Eken borta, alltså sov jag på soffan. Inget ovanligt där.
Detta innebär också att jag blir uppe ganska sent och kollar på tv. Oftast visas inget speciellt. Oftast bara repriser av exakt det som visats tidigare samma dag. Men i natt fick jag möjlighet att se Panama med Thomas Gylling, ni vet han som även gjorde 100 kg godis och Mosquito, två program jag avgudade under min uppväxt.
I detta program lyfter han fram små mästerverk ur det han kallar den digitala djungeln, och igår så var denna video med. Underbar måste jag få säga.
Eftersom jag drack groteska mängder te igår kväll så vaknade jag inatt och blev tvungen att uppsöka hemlighuset, och då märker jag att det lyser i trapphuset. Jag kikar ut genom titthålet och ser urinfarbror vara uppe och putsa räckena i trappen. Klockan är då 03.20. Jag fann det hela mycket otäckt och stod och iakttog honom under en mycket lång stund då jag var orolig att han skulle ramla i den där jävla trappan. Samtidigt var jag rädd att han skulle kolla upp mot min dörr och se att jag kollade på honom, sen le ett mycket otäckt leende. Jag har drömt om detta en gång, nämligen. Tillslut insåg jag att det skulle ta ett tag för honom och jag gav upp mitt övervakande och gick och la mig igen. Jag drömde sammanlagt tre mardrömmar efter det. Ska man behöva ha det så här?
JAA, ICH KANN NICHT VERSTEHE!
Jag har en bild av min mor på mitt skrivbord, och när jag tittar på det kan jag få små flashbacks från min uppväxt.
Tillåt mig berätta om tyskan i mitt liv. Alltså språket, inte kvinnan. Det tar vi en annan gång.
Det var nämligen så att när det blev dags att i högstadiet välja ett b-språk så var min mor mycket mån om att jag skulle välja tyska.
Tyskarna kommer ta över! sa min mor rakryggad och hennes blick lyste. Och då kommer du vara glad över att förstå vad de säger.
Det här var även något hon sa till min syster och bror. Jag och min bror, som var av det medgörligare slaget, läste därför tyska.
Min bror, som är av det mer nördiga slaget, är därför duktig på det idag. Jag, som är av det mer skolkiga slaget, är inte det. Min syster läste franska.
När man idag konfronterar min mor och frågar varför vi ännu inte lever under tyskt styre, försvarar hon sig med att hon inte alls sa att de skulle ta över, de skulle bara komma en himla massa tyskar hit. Alltså turister.
Men vi minns vad du sa, mamma. Vi minns.
Och hur som helst har jag nog inte stött på en enda tysk som inte kunnat göra sig förstådd på engelska. Jag har nog inte stött på en enda tysk överhuvudtaget, om jag tänker efter.
Min mor var dock väldigt stöttande när det kom till mina tyskastudier och var mån om att hjälpa till i den utsträckning hon kunde. Detta gjorde hon ofta och gärna genom att skrika ut sin mest älskade tyska fras som även var den enda hon kunde:
JAA, ICH KANN NICHT VERSTEHE!
Fritt översatt: Ja, jag kan inte förstå. Hur användbar den frasen är går väl att diskutera, men det är ju bra att vara tydlig redan från start om en tysk skulle börja prata med en och säga att ja, nu förstår inte jag dig.
Tyska är tufft! brukade min mor och säga till mig. Och ja, mammas tyska var sannerligen väldigt tuff. Hård och skoningslös, skulle man kunna säga.
Då man i skolans undervisningsmaterial var livrädd för att lära ut den tuffa, diktatoriska tyskan så fick vi istället till min stora besvikelse höra på talband efter talband med väldigt mild tyska. Bögtyska. Och inte läderbögstyska, utan mer fjäderboa-bögtyska. Inte alls tufft faktiskt.
I högstadiet hade jag en underbar lärare i tyska. Maré hette hon och var en hård men rättvis kvinna. Under de lektionerna så tog jag faktiskt till mig tyskan och kände att jag med öppna armar kunde ta emot tyskarna då de kom för att styra över oss.
Tyvärr så kom gymnasietiden och dessa lektioner blev så fruktansvärt tråkiga och rent av outhärdliga att jag slutade ta in någonting alls och även raderade tidigare kunskaper.
Min mor ville ändå inte riktigt ge upp hoppet om mitt tyska-intresse och kunde hälsa mig om mornarna genom att se mig stinnt i ögonen och sedan heila med enorm kraft i gesten. JAA, FRUCKOST! ropade hon sedan och visade mig de rostade mackorna hon förberett åt mig.
Som sagt så var hennes ansträngningar tyvärr förgäves. Jag pratar sannerligen inte flytande tyska och har fortfarande inte sett röken av någon tysk i rikstagen ännu. Men en fras har jag ju faktiskt lärt mig.
JAA, ICH KANN NICHT VERSTEHE. Och det sagt på tuff-tyska.
DANKE MUTTI! ICH LIEBE DICH!
En fas.
Ni kanske märkt att jag börjat skriva många av mina meningar MED STORA BOKSTÄVER. Jag tror att det är en fas jag är i. När jag skriver dessa biter jag även ihop käkarna så det rent av knakar. Jag vill liksom betona. FÅ ER ATT FÖRSTÅ ALLVARET. Jag har börjat prata så också, eller kanske att det kom före skriften. Eken får stå ut med detta dagligen. MEN HAN ÄLSKAR JU MIG.
Acceptans.
Så nu sitter jag här och pillar med bilder i PS igen, forfarande iförd pyjamas (Ja, man måste få gå i pyjamas hela dagen ibland.) och med en kopp te och ett doftljus som doftar kärlek bredvid mig. INTE FY SKAM DET INTE.
Hela förmiddagen låg jag invirad i täcket framför tvn, och det har bara visats skit hela dagen. Och jag älskart. När man är trött as hell och det är världens pissigaste väder ute så finns det inget bättre än att låta sin tomma blick fästa sig vid top model eller unga mödrar.
Men varför kollade du inte på nip/tuck eller satc då, undrar ni. Jag var helt enkelt inte på humör. Mitt humör var för dåligt för dessa guldklimpar. Jag måste vara på ett behagligt humör för att kunna njuta maximalt, annars är det slöseri.
SÅ NU VET NI.
Inte på topp...
Vaknade nyss. Smällde i mig ETT PAKET småländsk sylta. En reboot, skulle man kunna säga, bara att jag känner mig lika trött och jävlig som innan jag somnade. En liten snuva på g kanske? Och soporna står och hånar mig i hallen. Fan.
Lite av varje.
Hallå ja. Igår ringde de även från det andra jobbet jag sökte, så nu ska jag dit på intervju nr 2 på tisdag då jag slutat dagen på arbetsintroduktionen. Det slutar säkert med att jag måste välja någon av dem och så väljer jag fel och får typ inge jobb. Känns typiskt. Meen vi får väl se.
För övrig gick Eken precis utanför dörren och jag har lite drygt ett dygns egentid framför mig. Har planer på att städa hela lägenheten. Men först blir det nog lite satc eller nip/tuck. Kanske family guy. ELLER LITE AV VARJE.
Först måste jag gå med soporna då Eken vägrade detta innan han gick. Men det gör jag efter lite satc eller nip/tuck. Kanske family guy. ELLER LITE AV VARJE.
Måndag.
Imorse väcktes jag av att mobilen ringde och det var dem. Körde den vanliga mörkningen av att jag låg och sov och väntade sedan på domen. Och det var till min förtjusning relativt ljusa besked, jag kommer få köra två veckors introduktion, sen får vi se hur mycket jobb det blir då det brukar lugna ner sig för dem i november. MEN DET ÄR JU EN BÖRJAN.
Fick boka av mitt möte under nästa vecka med arbetsförmedlingens jobbcoach, vilket kändes jävligt bra. Nu känner jag verkligen att jag måste nyttja den här veckan, hela lägenheten ska städas, dataspel ska spelas och tv-serier ska kollas på. Måste hålla mig sysselsatt så att inte nervositeten smyger sig på.
Men då så, ni kan gratulera mig nu. Tack på förhand.
Tillräckligt smal.
God morgon! Är ni ute och njuter av hösten, era små rackare? Det borde ni, solen skiner och fåglarna kvittrar.
Jag själv har dock fått min WoW-konto förnyat och får inte så mycket dagsljus nu för tiden. Med detta nygamla tidsfördriv kommer hela livstilen som hör till. Ja, det nya sunda livet har fått vänta, mina vänner.
I fredags for vi till affären en halvtimme innan stängning för att vi MÅSTE handla. Det vi kom hem med var fyra folköl, fyra ölkorvar och en påse cheeseballs. Dagen efter handlade vi igen. Godis och korv med bröd. Korv med bröd är nämligen utmärkt att förtära i all hast framför datorn, därför får det ta upp hela kostcirkeln en månad framöver.
Men jag har tänkt på en sak. Är man jättetjock brukar det gå fort att gå ner i vikt, sen går det allt långsammare ju smalare man blir. Efter som jag inte har gått ner någonting den senaste tiden måste ju detta innebära att jag är så smal man kan bli! Tur att jag förnyat WoW så jag kan lägga på mig lite, anorexi är ju farligt har jag hört.
Nu måste jag till Thunder Bluff, vi hörs.
Att öka sina chanser.
Tror ni att jag kommer få jobbet? Eller ännu viktigare, skulle ni fortfarande älska mig om jag såg ut så här?
Tyckte själv att jag var jävligt pysslig d...
Tyckte själv att jag var jävligt pysslig då jag slängde ihop en ljuslykta av en vas och dekorsand. Det ger det perfekta ljuset att sitta och snacka skit i med ett varsitt glas vin. Så får ni en kväll över så vet ni vad som gäller.
Älskade mor.
tänk på att man blir lönnfet av att dricka.
fy så förskräckligt skäms, jag tror att dom seriösa inte tittar efter bröst, det är dom okunniga.
Postat av: mari-ann
men snälla nån, skärpning
Det känns bra att min mor inte ännu gett upp hoppet om min uppfostran. Jag kanske blir som folk en vacker dag.
En bekännelse.
Lite fniss nu och då. Lite "Ah, har man inte varit där så säg" ibland. Lite "you go, girl" sporadiskt. Men det har stannat där.
Ändå har jag haft drömmen om att se dem alla, bara för att ha det gjort.
För ett bra tag sen fick jag Sex and the city-filmen av min svärmor, och den har sedan dess legat och hånat mig i videohyllan, då jag lovat mig att inte se den förän jag sett alla avsnitt. Och som jag väntat.
Boxen har varit för dyr för att inhandlas och nerladdning är ju olagligt(...) så jag har liksom gått och väntat på ett slags mirakel.
Detta miraklet heter Kajsa och är min svägerska.
Jag har tidigare sett boxen stå i deras hem och jag har någon gång uttryckt en svag förfrågan om att få låna den då hon sett klart den, men då Kajsa är en kvinna med liv som inte har tid att se på dvd:er förpackade i en söt lite skolåda så trodde jag aldrig att det skulle hända.
Men så hände det! Kajsa blev fruktansvärt sjuk och fick genomgå en hemsk operation och blev sedan sängliggandes! Ah, som jag hade väntat på just detta ögonblick, det gick inte att sätta ord på min lycka!
Hon kunde helt enkelt inte göra annat än att vrida sig i horribla smärtor och kolla på Sex and the city säsong efter säsong efter säsong.
Allt för min skull, eller hur, Kajsa?
Och nu har jag den. Den lilla söta skolådan. Ibland går det några dagar utan att jag ens tänker på den, men så faller lusten in och jag tänker att jag nog ska se ett avsnitt, vips är det dags att byta dvd och det är mörkt ute.
Jag fnissar, skrattar och sitter bakom skämskudden om vartannat. Ja, jag har till och med gråtit.
-Your girl is lovely, Hubble.
-I don't get it.
-And you never did.
Man är del av en underbar vänskapskrets som aldrig har tråkigt och som ständigt har en varsin drink i handen. (Lovely, I know.)
De har den här relationen som alla tjejer vill ha med sina vänner men som få är tillräckligt avslappnade för att få, och det är nog därför Sex and the city har lyckats så jävla bra med att gå in i vänskapstörstande kvinnohjärtan.
Visst, det är en jävligt brudig serie, men jag erkänner- Jag älskar den. Jag gör det. Nu är det sagt.
Det sjuka är att jag på något vis blir jävligt röksugen av att se Carrie sitta i sin stol vid fönstret och kisa drömskt i månljuset samtidigt som hon drar in djupa bloss och hennes monologer spelas upp i bakgrunden.
Jag kan inte röka, då kräks jag, detta har vi pratat om förut. Men jag vill ju vara lika cool som Carrie.
Nej, nu ska jag sluta, jag märker att jag börjar sväva iväg.
Om jag ska gå och se ett till avsnitt? Abso-fucking-lutely.
Jag och mr Big.
Om.
Min teori bakom varför jag inte passar som mor är för att jag ännu är för mycket av ett barn i sinnet.
Jag kan inte vara den större människan när det ibland krävs. Som när man argumenterar med ett barn, då kan man ju faktiskt ge med sig för att bevara husefriden. Men vet jag att jag har rätt så tänker jag inte ge mig. Varför skulle jag? Jag har ju rätt, för satan!
Detta skulle jag kunna snöa in mig på i evigheter, och kommer troligen göra detta många gånger framöver. Men det jag vill komma till i detta inlägg är att om jag någonsin förlöser ett barn så ska jag genast skaffa en sån här:
Att kompensera.
Jahaja, så slet man tag i ipoden och gav sig ut på en timmes powerwalk. Sån är jag. Spontan. Sportig. Fresh liksom. Ja.
Innan dess tryckte jag i mig en halv påse bilar och WoWade i två timmar. Men det förtränger vi på tre. Ett. Två. TRE!
En lättnad och en tyngd.
När man har gjort en grej man gått och gruvat sig lite för så fylls man av en lättnad, men med den kommer också en slags tomhet. Jaha, nu då? liksom.
Imorse när jag klev upp så kändes det mer lockande att spela dataspel eller se på massa avsnitt av Sex and the city eller Nip/Tuck istället för att piffa till sig och ge sig iväg för att tigga arbete, men nu när det är klart så känns det inte lika lockande med dessa grejer längre.
Som om inte denna konstiga känsla av likgiltighet var nog så fick jag ett sms av att jag ska infinna mig på arbetsförmedlingen imorgon. En påminnelse. När jag var in i fredags fick jag höra av mannen som satt där att han hade skickat post till mig då och att jag skulle få brevet på måndag. Idag är det tisdag och jag får påminnelsen innan brevet, är inte det ett jävla sätt så säg.
I meddelandet så står det bara tid och datum, inte vem jag ska träffa eller varför. Att bränna upp till Ljusdal enbart för att sitta och snacka i 15-30 minuter och sen åka hem igen känns inte särskillt ekonomiskt försvarbart. Kan man inte ta detta över telefonen undrar jag, men de har säkert en tanke med detta också. Eller?
Varför jag sitter och spyr ur mig detta här vet jag inte. Jag som läsare hade blivit förbannad då jag nött mig igenom textrad efter textrad i hopp om att hitta något av värde utan resultat. En ursäkt från min sida kanske skulle vara på plats, men jag nöjer mig med några uppmuntrade ord: Bättre lycka nästa gång.
Letade en bild att skicka med min ansökan. Detta tog ett tag då de flesta av dem är i klass med den ovan.
Jag tycker inte om när någon rör vid mig.
Tja, tja. Här sitter jag och ser så där kramvänlig ut som bara jag och Ernst kan. Annars då?
Just hemkommen från bio med Eken, var och såg I rymden finns inga känslor. Jag tyckte att det var jävligt bra, verkligen sevärd, men så har jag ju en liten crush för ICA-tjejen också. Är sjukt trött nu, så det blir nog till att borsta gaddarna och krypa till kojs inom en snar framtid. På återseende.
Naiviteten slår till igen.
Förövrigt har jag varit duktig och uppdaterat cv:t och pillat på en jobbansökan. Kan det vara så att min nya, betydligt sundare liv börjar just idag? Ja, det kan det nog. Vi kan ju blunda för det faktum att jag i morse smällde i mig sockerdricka och chips som blev kvar efter att Martin var här igår. Idag vänder det, det känner jag!
Två små frågor.
God afton. Sitter här och grejar med lite kort jag tog på Ekens systerdotters dop. Tyvärr är mitt objektiv inte av den bästa sorten så bilderna blev rätt så brusiga då jag blev tvungen att ha hög ISO, men jag försöker göra det bästa av situationen.
Ekens bror lånade kameran och tog en bild på lilla mig. Skenhelig med armbågarna så uppkäftigt på bordet sitter jag och lyssnar på Jennys tal innan fikat.
Pratade nyss med Martin som ska komma över ikväll. Jag frågade honom om han ville dricka vin men han kunde inte för han hade ingen skjuts hem sa han. Min fråga är då om det är oartigt att dricka vin om ens sällskap inte gör det? Och om så är fallet, vilket är det subtilaste sättet att få sällskapet att åka hem tidigt?
Tack på förhand.
Inte som man vill.
Men lika glad är jag för det!
Fniss.
Ett läpplöst inlägg.
Japp, I'm blogging in the nude, det är så jag jobbar. Nyduschad och fresh är jag också, ska snart slänga på mig några paltor och snabbstäda lite här, har fått en liten hint om att det kanske blir umgänge med min alldeles egna getbonde ikväll.
Annars då? Ja, jag har ju inte bloggat så mycket. Men det är ni kanske vana med vid det här laget. Eken har åkt till sin bror för att spela xbox och dricka folköl, och jag håller på att speedar upp mig själv med milkyway och techno här hemma i min ensamhet, något som sällan slutar väl.
Nej, nu ska jag väl ta och föna manen och säga fula ord åt mig själv i spegeln. På återseende.
TROLLERI!
TROLLERI!
Det här är ljung. En slags sorgeväxt skull...
Det här är ljung. En slags sorgeväxt skulle man kunna säga. Fick just besked om att vi blir kvar till på torsdag. Ta på er något svart.
Det gnisslar och knakar som fan i skogen b...
Det gnisslar och knakar som fan i skogen bredvid mig. Skitjobbigt, jag vet ju att det är en mördare, alternativt en hungrig björn, alternativt en häxa blair witch project-style. Och det känns inte riktigt bra faktiskt.
De här...
...var inte alls särskillt goda.
Världens roligaste grej.
Eken fick en chock som inte var av denna värld och jag skrattade så jag trodde jag skulle dö av magkrämpor. Han fick verkligen en äkta chock. Självklart filmade jag. Tyvärr så var inte min jobbmobils minne tillräckligt stort för att få med alla de faser han gick i genom, men den absolut första panikattacken fick jag med. Jag ska se om jag hittar någon sladd till mobilen, så kanske jag kan dela med mig. Tills dess får ni fantisera fram det roliga. Här får ni några ledord som hjälp på vägen:
Öppning av snusdosa följt av cirka en sekunds reaktionstid.
Gällt skrik av ren rädsla.
Repellerande effekt mellan snusdosa och Eken.
Hysteriskt skratt från Eken.
Tysnad från Eken.
Återigen skratt från Eken.
Tystnad.
Eken går till köket, stannar i hallen och skrattar lite till.
Börjar gråta.
Skrattar.
Gråter.
Sätter sig åter i soffan helt tömd på energi och fniss-snyftar.
Eken tar ingen snus på hela kvällen.
Källan till allt det hemska.
Back on track.
Jag vaknade tidigt idag, av mig själv. Kanske hjälpte det att jag sov 15 timmar förra natten, somnade nämligen klockan 17.00 i fredags efter jag badat och sov till 08.00 nästa morgon då jag väcktes av frukost på sängen av Eken.
Planerna för idag är att packa inför morgondagen och eventuellt höststäda lite, samt redigera lite bilder. Helt underbart att vakna och känna att man har en hel mysdag framför sig! (Lugn, snart spiller jag te över hela tangent bordet eller slår tån i en tröskel och går tillbaka till att bli samma gamla bittra Sanna igen.)
Nu ska jag bjuda tillbaka frukost på sängen. På återseende.
Motgång.
Åh, VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG?!
Fredag! Och när man hunnit odla en mustash...
Fredag! Och när man hunnit odla en mustash som denna är det hög tid att få komma hem.
Jag och min mor för minst 5 år sedan.