Jag har en bild av min mor på mitt skrivbord, och när jag tittar på det kan jag få små flashbacks från min uppväxt.
Tillåt mig berätta om tyskan i mitt liv. Alltså språket, inte kvinnan. Det tar vi en annan gång.
Det var nämligen så att när det blev dags att i högstadiet välja ett b-språk så var min mor mycket mån om att jag skulle välja tyska.
Tyskarna kommer ta över! sa min mor rakryggad och hennes blick lyste. Och då kommer du vara glad över att förstå vad de säger.
Det här var även något hon sa till min syster och bror. Jag och min bror, som var av det medgörligare slaget, läste därför tyska.
Min bror, som är av det mer nördiga slaget, är därför duktig på det idag. Jag, som är av det mer skolkiga slaget, är inte det. Min syster läste franska.
När man idag konfronterar min mor och frågar varför vi ännu inte lever under tyskt styre, försvarar hon sig med att hon inte alls sa att de skulle ta över, de skulle bara komma en himla massa tyskar hit. Alltså turister.
Men vi minns vad du sa, mamma. Vi minns.
Och hur som helst har jag nog inte stött på en enda tysk som inte kunnat göra sig förstådd på engelska. Jag har nog inte stött på en enda tysk överhuvudtaget, om jag tänker efter.
Min mor var dock väldigt stöttande när det kom till mina tyskastudier och var mån om att hjälpa till i den utsträckning hon kunde. Detta gjorde hon ofta och gärna genom att skrika ut sin mest älskade tyska fras som även var den enda hon kunde:

JAA, ICH KANN NICHT VERSTEHE!

Fritt översatt: Ja, jag kan inte förstå. Hur användbar den frasen är går väl att diskutera, men det är ju bra att vara tydlig redan från start om en tysk skulle börja prata med en och säga att ja, nu förstår inte jag dig.
Tyska är tufft! brukade min mor och säga till mig. Och ja, mammas tyska var sannerligen väldigt tuff. Hård och skoningslös, skulle man kunna säga.
Då man i skolans undervisningsmaterial var livrädd för att lära ut den tuffa, diktatoriska tyskan så fick vi istället till min stora besvikelse höra på talband efter talband med väldigt mild tyska. Bögtyska. Och inte läderbögstyska, utan mer fjäderboa-bögtyska. Inte alls tufft faktiskt.
I högstadiet hade jag en underbar lärare i tyska. Maré hette hon och var en hård men rättvis kvinna. Under de lektionerna så tog jag faktiskt till mig tyskan och kände att jag med öppna armar kunde ta emot tyskarna då de kom för att styra över oss.
Tyvärr så kom gymnasietiden och dessa lektioner blev så fruktansvärt tråkiga och rent av outhärdliga att jag slutade ta in någonting alls och även raderade tidigare kunskaper.
Min mor ville ändå inte riktigt ge upp hoppet om mitt tyska-intresse och kunde hälsa mig om mornarna genom att se mig stinnt i ögonen och sedan heila med enorm kraft i gesten. JAA, FRUCKOST! ropade hon sedan och visade mig de rostade mackorna hon förberett åt mig.
Som sagt så var hennes ansträngningar tyvärr förgäves. Jag pratar sannerligen inte flytande tyska och har fortfarande inte sett röken av någon tysk i rikstagen ännu. Men en fras har jag ju faktiskt lärt mig.

JAA, ICH KANN NICHT VERSTEHE. Och det sagt på tuff-tyska.

DANKE MUTTI! ICH LIEBE DICH!