Att söka grönska.
Jag har blivit överöst med läsarbrev där den stora frågan är hur det går med snittblomsdetoxen, och vem är jag att hålla inne med den informationen. DET ÄR KLART ATT NI SKA FÅ SVAR.
Jag har försökt stå emot suget. Det har jag verkligen.
Som ni ser ovan så har jag försökt väva in annan grönska att vila ögonen på för att stilla den värsta abstinensen. Suckulenter i vägglasvas alltså. Jag är inte helt hundra nöjd med kreationen i fråga men det är ju en form av växt som helt enkelt får duga för tillfället.
Annars har jag även slagit till på lite gröna kuddar och så fick jag en grön växt av svärmor när de var på besök som får pryda bordet just nu. Och det är väl okej, men det är ju inte ett fång pioner i glasvas, det är det ju inte.
Och ja, jag ska erkänna, det har främst stått pioner i glasvas på den där brickan som ni ser på bilden under, det har det.
JAG ÄR EN HOPPLÖS SNITTBLOMSJUNKIE!
Döm mig, gör det bara, jag bryr mig inte. Era dömande blickar rinner av mig som vatten på ett kronblad.
Anledningen till att inte finns några snittblommor på bordet nu är att vi ju ska åka bort snart och jag är inte helt utan sans och vett. De skulle ju bara vissna i sin ensamhet utan att någon skulle njuta av dem. Men jag längtar till nästa inköp, det gör jag.
Och jag har skurit ner något på blomsterinköpen, faktiskt. Och så köper jag oftast sådana som lever lite längre än snitt-snittblomman. Så det så.
Soffkudden såg himla glansig ut på bilden alltså, den är mer sammet, se nedan.
Men, så jag håller på, som att jag skulle tro mig vara någon sorts inredningsblogg. Nu ska ni väl döma mig för det också förstås. NI LÅTER MIG ALDRIG VILA. Åh, nä, nu loggar jag ut härifrån så tycker jag att ni rannsakar er själva lite. Hej på en stund.
Och ja, i fönstret står en lilja i full prunkande prakt. ÄN SEN DÅ?!
Låt kampen börja.
Min systerdotter Mie är på väg upp för att hälsa på innan vi tillsammans tar oss ner till Järvsö nästa vecka för att hälsa på familjen.
Det ska bli jättekul att hon kommer hit. Jag ska visa henne Umeå och hon ska få hålla mig sällskap nu när Andreas jobbar så mycket. Det blir väl lite tv-spel, kanske lite butiksstrosande och eventuellt nån bio hade jag tänkt mig. Försöka ha det mysigt bara, gott så.
Men. Det får ju aldrig vara helt bra, det vet vi ju sen tidigare.
Det började med att jag ringde min mor i mitten av veckan för att berätta om när vi skulle anlända och då hör jag att hon är fruktansvärt hes. Tydligen har hon varit helt däckad av en fruktansvärd förkyldning. "Hon kanske hinner bli frisk" tänkte jag med pulsen steg linjärt med mitt inbillade halsont, "Vi ska ju inte dit förrän om en vecka".
Jag har pratat med henne så gott som varje dag sedan dess för att höra hur det är med henne, till viss del av sympati men främst av självbevarelsedrift, "Jo, det går väl åt rätt håll med bra är det då verkligen inte". Nähä. Helvete.
Dock fanns hoppet kvar i mig, det var ju ändå en del dagar kvar.
Så igår pratade jag med syrran när vi skulle boka Mies biljett och hon började prata om att det härjade förkyldningar bland dem också. "Vaddå, är Mie också förkyld?" frågade jag med andan i halsen varpå hon vidarebefodrade frågan till vederbörande som helt casual svarade "Ja". Blodet isade i mina ådror. "Ja, men vaddå, vi är en stor familj, vi är ju förkylda hela tiden. Inte så vi ligger däckade, lite snorig och ont i halsen bara".
"Lite snoriga och ont i halsen bara". Bara.
DET ÄR DET VÄRSTA JAG VET. I min värld är det lååångt ifrån "bara".
Viruset cirkulerar alltså bara runt runt i den där familjen och muterar ständigt för att inte dö ut. Mamma blev drabbad och blev helt knockad. Och just i skrivandets stund så färdas nämnda virus i en behållare i form av en 17årig flicka i rasande fart mot mig med hjälp av SJ 3000. Jag har numer alltså inget annat val än att vandra mot stationen i regnet för att plocka upp henne och bjuda in henne i mitt hem. Sköta om henne, se henne frodas och sakta iaktta hur hon täcker mina tillhörigheter med baciller som sedan obehindrat kan vandra vidare och inta mig för att göra sig hemmastadda i min gästvänliga lekamen.
Men tro inte att jag ger mig helt utan strid. Nej, det dricks c-vitamin, sprayas med ColdZyme och kombinationen vitlök/ingefära konsumeras så det fräter hål i magsäcken på mig. Som pricken över i:et är handsprit framplockat och kommer användas flitigt av samtliga inom lägenhetens väggar, det ska jag se till.
Även om det är en kamp jag inte kommer vinna så ska jag minsann se till att det blir en kamp. Sanna mina ord. Låt den börja.
Det fina med Umeå.
Att plugga så här högt upp i landet är inte en dans på rosor alla dagar, det kan jag säga er. Anledningen till att jag klarat av två år här uppe ska jag visa upp nu i detta inlägg. Det rör sig om en grupp brudar, och de var nämligen hem till mig när terminen var slut för att fira att andra året är överlevt.
Vi firade med lite bubbel, lite drinkar och massa god plockmat. Och som Lisa nämnde så äter vi ju så himla bra ihop.
Kameran passades främst runt mellan Olivia och Linnea, så majoriteten av dessa bilder är inte tagna av mig, men då de fanns i min kamera tänker jag skamlöst ta mig friheten att publicera dem som jag vill.
De här töserna är liksom alldeles för pingliga för att inte visas upp.
De lyckades även med att få till en väldigt lyckad photoshoot på balkongen med hjälp av något slags cirkelsystem, som en betydligt bättre och fräschare version av "modell för en dag"-företagens klassiska "liggandes på spegel"-bild.
Själv hade jag fullt sjå med att gräva i kylskåpet, ja ni känner ju mig. I övrigt körde jag sköldpaddslooken den kvällen då det här med halsar är överskattat när det kommer till dagens estetik, om ni frågar mig.
Bilderna att tyda så var det helt klart Olivia som stod för den större delen av fotandet, Linnea verkar ha prioriterat att paxa toa-kön till följd av det jämna intaget av rusdryck.
Ja, ni ser ju, de är ju så bildsköna så det inte är klokt! Jag måste jobba lite med poseringen själv om jag ska få antydan till chans att smälta in i gruppen. Men de är alltså de här donnorna jag har att tacka för såväl klarade tentor som livsglädje här uppe. De är guld värda, helt enkelt.
Att minnas sommaren med lite bilder.
Sisodär för sex veckor sedan hade vi ju faktiskt sommar, minns ni?
Jag och Andreas tog det goda beslutet att bege oss till våra älskade Angelica och Anton i Stockholm just då. Något som för att fira att min andra praktik var överlevd, Angelica och Anton-besöken är ju lite som tradition nu.
Och som vi njöt. Det blev ju liksom högsommar, bara sådär.
Vi spatserade runt i Mall of Scandinavia, åt sjukt god glass, brände oss sanslöst mycket (eller jag gjorde det), tränade lite, drack massa, åt massa god mat och var smygberusade på en handelsträdgård.
Fint var det. Som alltid, med de där två. Jag och Anki dammade även av kamrorna för en stund.
Nu hoppas vi på mer sommar och mer Angelica och Anton inom en snar framtid.
En lögnares bekännelse.
Jag ljög för er.
Förlåt.
Det händer att jag fortfarande motionerar.
Till vilken utsträckning? Promenader dagligen och hyfsat regelbundna gymbesök. Okej, gymmet har fått ligga på hyllan under praktiken, men jag försöker kompensera med lite jogg och hemträning.
Men till mitt försvar så kvarstår faktum - Jag tränar inte i den mängd jag borde.
Madde i min klass blev otroligt provocerad av mitt blogginlägg där jag tog upp att jag skulle avsäga mig all fysisk aktivitet och menade på att det går emot allt vad vi (främst hon) tror på. Hon blev snabbt lugnad efter att ha sprungit in i mig på gymmet ett par gånger efter mitt bryska ställningstagande, men uppmanade mig då att komma ut med min lögn i bloggen.
Då bloggen främst läses av mig själv så kände jag det inte var någon brådska med att komma ut med sanningen, men nu så slog det mig; att ljuga för sig själv är ju jättehemskt!
En liten del i mig är också rädd för att detta "out:ande" kanske kommer få mig att sluta träna helt. Att mina små blygsamma träningspass idag endast genomförs på grund av fenomenet "förbjuden frukt". Att jag liksom smygit med det, och nu kommer det tappa charmen.
Eller att jag på nytt väcker en press om att fortsätta träna, helt enkelt, och nu kommer att sluta för att jag inte kan hantera det.
Vi får väl se. Då är det Maddes fel. Nu ska jag iväg och agera testperson åt Linnea som nyss gått en instruktörskurs inom Sh'bam, typ dansträningspass, så här ska dansas loss.
På återseende.
Bilden ovan bjuder på spritt nya träningstights, spritt nya skor (annars hade jag såklart inte haft dem i sängen, mamma) och fjollillfinger. Och en lögnare, som skamset döljer sitt anlete bakom kameran.
Att hitta ett substitut.
Jag går på detox nu. Snittblomsdetox.
Det gick för långt, jag hann inte med. Plötsligt hade jag fler buketter hemma än vad jag rimligtivs kunde placera ut i vår blygsamma tvåa, och jag insåg att den mängd blomster jag köpte hem inte gick ihop med det försiktiga studiebidrag jag förväntas leva på.
Så jag har slutat. Cold turkey. Eller ja, okej, jag har trillat dit ett par gånger men det är naturligt och man kan inte göra annat än att lägga det bakom sig och blicka framåt.
En dag efter praktiken väntade jag in Andreas för att köpa en kaffe och sedan promenera hem i vårsolen, så jag passade att gå in på sjukhusets lilla giftshop. Där fick jag syn på en ljuvlig liten tepåse som utlovade smaker av fläder och citron, som ju känns galet friskt och vårigt ju. Nu vet vi ju alla att grönt te smakar grönt te och inte så mycket mer än så oftast, men ibland får man spela med.
Då presentbutiker oftast roar sig med att ta hutlösa överpriser när det kommer till te genom att ge dem lite fancy och charmiga namn gör man ju helt klart klokast i att leta upp motsvarande smak i närmsta livsmedelsbutik, men i det här fallet var det just namnet som fångade mig. Jag kunde inte lägga ifrån mig påsen.
I nästa stund fann jag mig vid kassadisken med kortet i handen och svarade "Nej, det är till mig själv" vid frågan om det skulle slås in som present.
Jag stegade ut därifrån med något jag så länge suktat efter. En bukett tulpaner.
Nu står den här på bordet. Om det är gott? Ja, helt okej. Det är ju grönt te. Hade jag gjort en bättre deal ekonomiskt om jag köpt en liknade tesort på ICA? Definitivt. Var det ändå värt det, för själen, liksom? Oh, ja.
EN. BUKETT. TULPANER.
Att ha evolverat.
Den här gången gick det vägen, älskade vänner!
Åh, den lyckan!
Jag lyckades med att driva körsbärskvistar.
Gudarna ska veta att jag kämpat för det. Jag bytte till exakt tempererat vatten varannan dag, såg till att skapa perfekt långa snittytor, lät dem stå perioder under kökslampan för att låta dem alstra lite värme i den annars så kalla lägenheten och så sprayade jag dem med vatten varje dag för att motverka den torra inomhusluften.
OCH DET BAR FRUKT.
"Titta! Titta på dem!" har jag hetsande uppmanat Andreas gång på gång och han har hållt med om att jag gjorde det bra den här gången. Ett par dagar höll ruset i sig sen tröttnade jag. Slutade att byta vatten, lät dem sakta torka ut. För jag hade bemästrat dem nu. Jag var klar. Och törstade efter nya utmaningar.
Nästa mål blir Magnoliakvistar. Dem har jag suktat efter länge och spanat efter i blomsterhandlar utan resultat, plus att jag tänkt att det kanske skule vara svårt. Men nu har jag evolverat i mitt blomstervetande och känner mig redo.
Efter påsk ska jag ge mig ut på jakt igen, efter de ljuva kvistarna. Och då ska jag finna dem. Och driva dem. Det kommer bli episkt.
Earth hour:a.
Äntligen hände det. Jag kom ihåg att Earth hour:a!
Vanligvis brukar jag komma på det i efterhand när man kollar sociala medier och ser alla andra duktiga jävlar som lyckats släcka ner, men i år är jag en av dem. Jag har myst runt här inne i lägenheten och kastat dömnade blickar mot grannarna över gatan som minsann har det lika ljust som vanligt inne hos sig.
Jag kan väl erkänna att jag höll på att glömma jag med. Jag städade och donade lite i min ensamhet och så bara kom uppenbarelsen över mig och sisodär fem minuter innan det var dags, och jisses vilken fart det blev på mig.
Det finns nämligen en hel del ljus runt om i lägenheten som skulle tändas, så jag sprang runt som en galning och bytte ut utbrunna värmeljus och kämpade frenetiskt på med tändaren vars gasmängd sjunger på sista versen.
När detta väl var gjort skyndade jag mig att städa undan lite ytterligare innan jag pustade ut med alla lämpor släkta och sjönk ner i soffan. Jag hann väl sitta och stirra i några minuter innan jag insikten av att tv:n fortfarande var på träffade mig som ett slag i magen, så i panik slängde jag mig efter tv-dosan och fick lägga ytterligare en halv evighet på att stänga av spelkonsoller, högtalarsystem och tv:n.
Men sen, sen var jag med i den goda gemenskapen. Visst, får väl erkänna att jag pillade en del med mobilen (och sista kvarten nu med datorn) MEN trådlösa saker borde inte räknas! I alla fall inte när man är ensam hemma. Kvällen hade ju fått lite större värde om jag hade haft min bättre hälft hemma, men som livet bevisar gång på gång så kan man inte få allt här i livet.
Faktum är att man kanske borde hour:a (viktigt med rätt uttal här) lite oftare. Plocka fram en kortspelsrackare och en pava rött. Ja, det ska jag börja med. Ni också. Vi kör imorgon igen. Samma tid och plats. Fint.
Till nyckelbenen.
Jag klippte mig! Jag gjorde det!
Har länge gått och mässat om att jag vill inta en slags axellängd på håret, något jag inte haft sen typ sent mellanstadie. Frågat vänner, frågat Andreas, frågat snudd på främlingar, och alla har svarat att jag ska göra det följt av frasen "det växer ju ändå ut", vilket oundvikligt sår ett frö av misstro i deras uppmaning.
Men, jag bokade ändock en tid. I lönndom först, då jag tänkte överraska Andreas med den nya frisyren. Höll tyst i en vecka, men dagen innan brast det för mig och jag outade mitt beslut för Andreas för att ge honom möjligheten till att ta farväl till manen. Han var den i min närheten som alltid antagit det mest tveksamma ansiktsutrycket när jag nämnt mina frisyrplaner och man hörde en viss panik i hans annars så trygga stämma "Vaddå, imorgon alltså??".
Dagen efter satt jag på bussen med svettiga fingrar och glasartad blick. Som i trans förde mina ben mig till salongen där jag plötsligt satt i stolen med darrande knän och sa, "Jag tänkte mig typ till nyckelbenet, så det är en bit som ska bort." varpå frisörskan svarade "Oj! Men vad härligt! Hit? Ja, men då så, vi sätter igång. Det växer ju ändå ut!".
Under tiden hon klippte droppade hon klassiska fraser som "Sånna här förändringar kan ju kännas ovant, men man vänjer ju sig", "Efter ett par dagar brukar man vara jättenöjd" och "Ditt hår verkar ju inte ha något problem att bli långt om du vill det sen igen, menar jag" vilket fick mig att ifrågasätta mitt beslut ungefär 73 gånger, men sent skall syndaren vakna. Jag satt ju där jag satt.
Ett hurtigt "Sådärja!" och en nackspegling senare så slog jag pinkoden i betalterminalen, snodde halsduken tre varv och gav mig ut i kylan för att bryta min ytandning med en riktigt jävla djupinhalation. Gjort är gjort.
Andreas hämtade upp mig och vi åkte iväg för att äta. Andreas verkade rädd för att titta för mycket, undvek mig med blicken likt en blyg skolpojke. Han hade ju fått höra vilka känslor som kan väckas i mig i samband med drastiskt frisyrbyte, så jag antar att detta oroade honom. "Vad tycker du? Har du tittat?" frågade jag och tvingade till mig ögonkontakt. "Jag tycker det är fint. Det blev mycket ansikte liksom" sa han och slog snabbt ned blicken igen.
Jag som själv inte vågat mig på att titta ordentligt snurrade upp halsduken, tog fram mobilen och startade selfiekameran och efter ett djupt andetag tog jag modet till mig till göra en riktig damage control.
Och hör och häpna!!! JAG BLEV NÖJD!!! Va?! Så otroligt märkligt. Men jag kände mig jättenöjd. På riktigt alltså. FÖR EN GÅNGS SKULL.
Så mycket fräschare, mer volym, lätt och härligt.
Andreas märkte av min lycka och vågade då själv granska den nya frisyren på riktigt varpå han också påvisade trovärdiga glädjeyttringar! En härlig stund infann sig och allt kändes möjligt. Jag lever ännu på ruset faktiskt. Tänk ändå, jag med typ axellångt hår, det trodde man inte.
Att driva misär.
Hej, jag behöver skriva av mig lite. Jag har det inte så jävla lätt just nu. Livet är ingen dans på rosor, om man säger så. Det är sjukt få rosa i mentosrullen, o.s.v.
Lugn, jag ska berätta.
Jag har ju en grej för snittblommor, det här vet ni redan. Tulpaner, rosor, liljor, nejlikor - you name it. Men jag gillar kvistar också. Vide och sånt. Det har ett fint namn också tydligen, att ta in dem för att få dem att blomstra, nämligen; att driva kvistar.
Det är här mitt problem kommer in. Jag har nämligen ett mål i livet jag under några omständigheter inte klarar av att uppnå. Och det äter mig.
Jag kan för mitt liv inte klara av att driva...
...körsbärskvistar.
Dessa kvistrikets enhörningar. Så vackra, så förföriska, så mytomspunna. Och riktiga jävla teasers.
Detta är nu mitt tredje knippe jag slänger ut pengar på och pressar ner i en vas. Jag har lusläst hela cyberspace för skötselråd, köpt en svindyr sekatör för att få till den ultimata snittytan, stått och mätt upp den exakta temperaturen de föredrar på vattnet med en ugnstermometer och haft långa terapisamtal med dem för att främja deras utveckling.
Vad har det gett mig så här långt? Torra, fnasiga kvistar och skrupna knoppar på golvet att trampa in i barfotafötter. För att inte tala om magkatarr, ögonlocksspasmer och suicidala tankar.
Jag förstår helt enkelt inte. Allt jag vill är att rädda dem från den kalla blomsterdisken och ge dem all kärlek de möjligen kan suga åt sig. De behöver ju värme för att blomstra, det säger internettet! Men nej, tydligen hatar körsbärskvistarna mig. Intensivt.
Jag blir så ledsen.
Dör dessa så provar jag bara en gång till, det säger jag bara. Fool me four times, shame on you, Körsbärskvistarna. Fool me five times, shame on me. Så inte fler än fyra buketter. Men nu håller vi tummarna för bukett nummer tre.
BLOMSTRA, FÖR I HELVETE!!!
Heliga helger och trollbindande tulpaner.
Söndagar är alltid heliga när man lever med en barchef vars arbetsplats är stängd på söndagar och han är garanterad ledighet. Men ibland blir även tillhörande lördagar extra gyllene när de för en gångs skull också är fria. SÅ NU MÅR VI.
Igårkväll var det tacos och gränslöst Borderlandsgibbande tills ögonen var fyrkantiga och imorse var det obligatorisk mysfrukost då jag testade att servera något jag hittade på Jennys matblogg, nämligen Krabbelurer. Sanslöst sockriga, men passar utmärkt till frukost om man inte har någon skam i kroppen.
Mer då? Jo, min fetish för färska snittblommor går inte obemärkt förbi någon i min närhet och när jag igår på tulpanens dag fick se att ICA Maxi krängde 7-pack tulpaner för 20 kr stycket så höll jag på att krevera. Andreas fick sätta ner foten och säga att jag fick nöja mig med två knippen, vilket för mig var helt ofattbart, men jag vet att jag inte alltid tänker klart när det gäller sånt här så jag gav mig. Även om jag fortfarande tycker att två, tre buketter till inte hade skadat.
Men så ljuvliga de är! Bilderna gör den inte riktigt rättvisa då de är ännu mer aprikosa än rosa, men likväl. VILKA SKÖNHETER. Nä nu blir det en till kopp svart och tulpanstirrning vid köksbordet. På återseende och trevlig helg.
Julpromenaden.
Vi hoppar bakåt lite i tiden, för jag vill dela lite bilder från när vi firade julen med Anton och Anki! På julaftonsmorgon drog alla på sig en varsin tomteluva och satte igång att öppna paket. Efter julklappsöppningen bestämde sig jag och Anki att vi skulle ta en promenad och att vi skulle ha tomteluvorna på oss.
"JA, VI HAR DEM PÅ OSS OCH SPRIDER GLÄDJE OCH SÄGER 'GOD JUL' TILL ALLA VI MÖTER!" sa vi uppspelta och gav oss ut.
Väl ute började Anki ångra tomteluvorna och insåg att vi nog såg jävligt märkliga ut när vi gick i myskläder, osminkade och med tomteluvor på oss. Men då vi inte hade någon lust till att vända för att antingen gå hem och piffa upp oss eller lämna tomteluvorna så valde vi att ignorera vår osäkerhet och fortsätta promenaden. Det här med att önska "god jul" till främlingar var något vi hann glömma bort då vi han grotta ner oss i diverse samtalsämnen innan några främlinga dök upp.
Mysigt och välbehövligt var det dock att sig ut ur lägenheten en stund, och pojkarna fick lite extra ostörd FIFA-tid.
Det ni ser nedan är förresten en av anledningarna till att bo i Umeå. Att folk tar sig tid till att pärla en liten Tintin när de inser att hunden på hundlatrinen ser ut som Milo. Kreativa eldsjälar in my heart.
Kallt var det dock, men vi var uppfyllda av friskluft och gott mod, så vi vågade oss på att gå sista biten hem över isen. Trots att det det var en hel del folk ute som bland annat ägnade sig åt skridskoåkning och andra friluftsaktiviteter så var vi lite skakiga på benen och ifrågasatte säkerheten, men det hindrade oss inte för att stanna och posera lite.
Det var en fin dag som sedan övergick till GALET god mat (alltså seriöst, så sjukt jävla god) och kortspelande. Ett ljuvligt julfirande, helt enkelt. Tack för er tid.
New year, new me!!! *grisskratt*
Wooo, gott nytt, god fortsättning med mera, med mera!
Hur har ni gjort nu då? Slängt er in i pulversoppor och högintensiva powerwalks med kritvita knogar och krackelerande emalj? Kääääämpar ni? Braaaa, ni är starkaaaa!
Jag vill vara den människan. Kämpa med er. Men jag ORKAR INTE. Inga jävla nyårslöften här inte.
Min träning har den senaste tiden bestått uteslutande av omstarter på grund av tentor eller förkyldningar. Tre veckor håller det och man hinner precis känna att "Nu jävlar är jag igång", sen slår nått av ovanstående till och man blir borta en vecka eller två och då ligger man och krälar i botten av den där psykadeliskt branta uppförsbacken som en säl med lim smetat över fulla buken. Och. Kommer. Ingen. Vart.
Jul bestod av frosseri med goda vänner, mellandagarna spenderades hos svärfamilj med dansk ruskigt mättande husmanskost och i nyårsdagarna återfanns vi hos mor och far där det svullades traditionsenligt utan någon som helst återhållsamhet. Så yours truly heavyweight champion vägde in på nytt personbästa innan hon lämnade Järvsö denna gång för att åter jobba sig uppåt, såväl geografiskt som stolthetsmässigt.
Hur jag hanterade sifforna på vågen? Grät jag? Slet mitt hår? Nej. Med ett litet fniss. Jag kan ha höjt ögonbrynet nån millimeter, men mer än så blev det inte. Kanske har den lilla Viljan fastnat någonstans djupt inne mig, med foten i knäck eller så sitter armen fastkilad mellan två burkar Nutella. Den kanske försökte bryta sig loss ett tag precis innan tentan där innan julledigheten men gav sedan upp. Eller kanske blev den wastad av den allt starkare Lättjan inom mig. Cement runt fötterna och tung kedja runt kroppen, ståplats i julmustviken.
Viljan är död.
Så jag orkar helt enkelt inte med något nyårslöfte. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket längre.
Jaha, så borde inte midjemåttet vara rågat nu då? Är det inte bara att rycka upp sig? tänker ni, lite panikslagna över att kämparglöden hos er ständiga hälsoinspiratör har slocknat. Nä, ni får inse faktum, sluta kämpa ni med.
Jag är inget att lita på. Så många gånger jag har beslutat mig för att förlåta, lägga snedsteg bakom mig och blicka framåt mot ljusare tider. Men så kommer jag på mig själv med de knubbiga fingrarna i kakburken igen. En flerfallsförbrytare, en omättlig synderska, EN SVIKARE. Ja, det är jag. Usch för mig.
Men, träna på ni. För all del. Låt inte mig störa. Kanske syns vi på gymmet 2017.
MEN JAG LOVAR INGET. Och gällande beach 2016:
När det är som det borde vara.
Första praktiken är överlevd, jag fick ett fint betyg av min handledare och är man tillbaka till skolbänken igen. Allt är som vanligt igen förutom att ansiktsryckningarna efter koffeinmissbruket lever kvar.
Men vi avslutade ju faktiskt de där fyra veckorna med att ta oss till Stockholm för att hälsa på Anton och Angelica, en händelse jag vill ha med här i min digitala lilla dagbok trots att jag bara har tråkiga mobilbilder.
Det finns nämligen inget bättre sätt att liksom spola av sig grubblerierna och stressen från skolan än att just sammanstråla med dessa. Och med Andreas, såklart. Även om vi har våra duster ibland så passar våra kindben så bra ihop så det är bara att härda.
Så vi flög ner på torsdagen och blev kvar till söndagen. Anton visade prov på att vara en sushimästare och smällde ihop inte mindre än 15 rullar sushi när vi anlände som vi åt tills vi inte längre visste var vi skulle ta vägen. Och så fortsatte helgen, som i ett lyckligt överflöd.
Vi såg massa skräckfilm, varav en på bio. Innan var vi oroliga för att vi inte skulle få upp känslan på bio för att övrig biopublik skulle förstöra med att prata och skrika, samt att 3D-effekterna kanske skulle göra det lamt. Det var vi som skrek mest, så stämningen hos oss var det absolut inget fel på.
Vi hann även med att bowla till min stora förskräckelse, då jag har ett hat för bowling. Det var dock inte en fullt så
vidrig upplevelse som jag hade tänkt mig, utan helt okej faktiskt.
Sen bestod dagarna mest av lite dryck, mycket mys och allt blev bara så där himla fint som man knappt vågar hoppas på. Och galet sorgligt att åka såklart. Men snart får vi ses igen, och som vi längtar.
Praktikpanik.
Jag har ju praktik nu, som jag sa tidigare, hos kardiologen på Hjärtcentrum här i Umeå. Det är rätt slitigt ska jag säga er. I början på andra veckan skulle jag prova en saturationsmätare, alltså en syresättningsmätare. Man fäster den på fingret och så får man se sin saturation och puls, används vid trapptest bland annat. Nåväl.
Jag satte fast den där på fingret och startade mätaren. Snart lyste apparaten upp och avslöjade mina värden. Pulsen låg på 110. Efter att ha stått framför datorn en kvart. Japp.
Jag är alltså konstat livrädd på min praktik. Hjärtat pickar på i högvarv inne i bröstkorgen på mig. Vad jag har när jag ska hjälpa patienter upp ur sängen dagen efter deras operation vill jag inte ens veta. Kanske är det så att jag borde vara inlagd istället. För att citera min handledare vid upptäckten: "Oj då... :( ".
Meeen jag får iallafall dricka massa kaffe och hålla i ett vattengympapass för patienter som verkar tycka att det är rätt kul. Och de har fräcka badmössor på sig, se nedan. Två veckor kvar, whoop whoop.
Jag gräver.
Jag är just nu kluven mellan två teorier; antingen är Andreas väldigt förtjust in tha booty and them boobies och vill ha mer, mer, mer eller så är han rädd att vi ses så sällan och att jag ska börja leta annat så han försöker göda mig så till den milda grad att jag ska bli totalt motbjudande. Kanske en mix, att som förena nytta med nöje. Nåväl.
Jag har nämligen precis avslutat min första praktikvecka av fyra och kommer hem till godis, ost och kex, god dryck, räkbakelse och så en bukett rosor. Som belöning att jag överlevt en minst sagt händelserik vecka.
Fint, så oerhört fint gjort av honom, det är det. Galet omtänksamt o.s.v., o.s.v. Men nu ligger jag här i soffan och kan knappt andas. Min magsäck har liksom svällt upp och upptar utrymmet mina lungor behöver för att kunna vidgas ordentligt. Så jag får helt enkelt nöja mig med att ytandas och mumlandes mässa "varför, varför, varför" medan jag plågar mig genom att skrolla igenom fitnessaccounts på instagram.
Han är lömskt, den där Andreas. Liksom ger mig spaden till att gräva min egen grav medan han själv är på jobbet. Men också älskvärd, på nått sätt.
Nä, jag har visst lite lufttorkad skinka och rödvin kvar, back to work. Gräva, gräva, gräva.
Ett inlägg bara för att.
Hallå! Hörni! Här jag fan inte skrivit på evigheter, men ni vet ju hur jag är vid det här laget. Lite labil och ostrukturerad. Skriver bara när det passar mig och skiter i det annars. Usch, en jävla skitstil egentligen, men så är det.
Jag kände att jag borde skriva nått, bara för att liksom. Och så slog det mig att jag inte skrytit om att jag sprungit mitt livs första lopp ju. Ja, det är sant. I september. Color me rad, fick det bli. Fem färggranna kilometer blev det.
Visst, fem kilometer är ingen överdrivet nämnvärd prestation för de flesta, men för konditionsskygga lilla mig är det fasen inte fy skam alltså.
Jag började öva inför loppet två veckor innan och för att inte slita ut mig helt nöjde jag mig vid en runda på tre kilometer som jag tog mig an varannan dag. Efter fyra pass så valde vänster smalben att ge upp fullständigt. Det gjorde sjukligt ont så fort jag försökte mig på någon slags belastning och jag tänkte att det ju var förbannat typiskt och att min kropp helt enkelt inte är skapt för ansträngning. Jag förlikade med mitt öde och tänkte att jag i alla fall kunde dyka upp och promenera de där fem kilometrarna, när jag ändå betalat lite slantar för eventet.
Dagen till ära bjöd Linnea på champangefrukost och jag smörjde mina ömmande kroppsdelar med den där smärtstillande salvan jag fick utskriven när jag skadade knät.
Salvan och bubblet gjorde mig lite kaxig och jag tänkte att jag minsann kunde börja med att jogga i alla fall. OCH PLÖTSLIGT VAR JAG I MÅL!
Ja, jag joggade runt hela skiten trots smärtande ben. Bara så där.
Jag kände mig styrkt över min prestation och glad över att jag övervunnit mitt svaga psyke. Några dagar senare tänkte jag ge mig ut här hemma och ta två varv på min trekilometersrunda. Jag klarade ju loppet, liksom. Dags att utveckla sig. Kanske ta tre varv. Ja.
Första biten av rundan gick bra, självklart ömmande ben men det var ju bara att ignorera, men sen så började jag närma mig slutet på runda ett. Alltså där jag vanligtvis brukar vara klar. Och kroppen gav upp fullständigt. Jag insåg att jag inte alls skulle kunna springa två varv. Psyket hade återigen tagit kontrollen. Jag provade ett par gånger till men lyckades med att fullständigt mördarstuka foten under en runda och sen, ja. Sen dess har jag liksom inte sprungit igen.
Men jag har ju faktsikt sprungit ett lopp nu, det har jag. Check, liksom.
Köksvemodet.
Idag är det tisdag och det är inte många dagar innan flyttlasset går mot nya äventyr. Äntligen får jag och Andreas en lägenhet här uppe där vi vet att det nu är vi själva som avgör när vi flyttar ut, och det ska bli så himla skönt.
Men självklart infinner vemodet sig. Annars vore det ju inte jag som satt här och orerade.
Mitt i flyttkartonger och kaos så kvarstår faktumet att vi inte bara flyttar till något, utan att vi också flyttar från något. Som den bästa kökssoffan, första parketten mot det glödande skymmningsljuset och promenadavstånd till ett glas iskallt vitt på valfritt ställe inne i stan.
Och nu kan inte Karin och Anders bara promenera över med Algot i vagnen längre, nu krävs bilfärd.
Ja ni hör ju, nog finns det anledning att sörja.
Ikväll har jag roat mig med min nya leksak jag fick i födelsedagspresent av Andreas, nämligen en köksassistent. Min plan är nämligen verkligen ta vara på varenda gnutta kvällsljus i den här lägenheten och det gör man som jag redan nämnt bäst i köket. Morotsbröd fick det bli.
Och allt bakande och donande gjorde att jag glömde det här med middag, så det fick bli en nödlösning i form av en ruta mörk choklad och ett glas fruktig rosé. Fint ska det vara. Det är ju trots allt sista veckan på sommarlovet.
Nä, nu ska jag sitta och köksvemoda vidare. Skål och puss.
Bryggan.
Den här "sommaren" lider mot sitt slut och jag har varit pinsamt dålig på att använda kameran. Några bilder tog jag i alla fall när vi var ute i Andreas föräldrars sommarstuga. Där fanns den här härliga bryggan där det gick alldeles utmärkt att ligga och läsa (jag) eller stå och se cool ut (Andreas) eller mata MASSA ankor (jag) eller dricka öl (jag och Andreas) eller pausa på mellan baden (Fia, hunden). En bra brygga, helt enkelt.
Till mig?!?!
När man borde bli skeptisk och undra vad fan han egentligen gjort men....
....ÅÅÅH BLOMMOR!!!!!
