Inte glömda.
Idag är jag alltså in Finland (om allt går som planerat) och fotar värsta grejen. Jag tänker på er hela tiden, ska ni veta, men ibland måste jag fokusera på annat. Jag tror små uppehåll så här gör oss gott. Vi får chansen att fokusera på vad vi vill med våra liv och så utan att det grötar ihop sig med våra gemensamma drömmar. Nej, jag har inte startat någon annan blogg, jag skulle aldrig göra så mot er. Passa på och njut nu, köp något fint och passa på att träffa vänner, imorgon är jag tillbaka och då kan vi mysa i soffan igen och äta praliner.
Puss hej.
Panikbloggning.
Ja, ni som jag vet mycket väl att detta rör sig om panikbloggning, men MÅ SÅ VARA! Det är ett roligt klipp. Skratta och lätta upp lite, för fan. Jag ska till Finland. Hejsålänge.
As the bruises turn to yellow.
Att ha utsett ett skrämmande soundtrack till ett kommande event:
Oh happy day!
Oh happy day!
Hej så länge...
MEN VAD GÖR JAG UPPE VID DEN HÄR TIDEN?! undrar ni. Ja, det kan ni klura på. Stundens faktum är att jag dock snart tackar för mig och knoppar. Imorgon är det intensiv packning som gäller inför den kommande praktikveckan som nog med allra största sannolikhet kommer att bli häpnadsväckande. Jag kommer inte kunna blogga efter ordning, tyvärr, men det är smällar man får ta.
Nu är det läggdags. Och snälla, glöm mig inte.
Något att lära sig.
Visst att musiken gör att det blir ännu coolare än vad det är, men plötsligt har man hittat meningen med livet, visst?
Att skydda sig.
Hej, här trodde ni allt att jag skulle få ett slag i ansiktet va?! Nej, inte alls, jag har bara haft fullt upp idag med bildkritik och hejdlös shopping. Köpte bland mycket annat en flygekorreskjorta. Den är magisk. Jag orkar inte skriva egentligen, ville bara skydda mitt vackra anlete ett tag till. Sovgott.
Fucking jävla slutkörd.
Ni ser nyansen i mitt ansikte? Multiplicera det med sju och ni förstår hur jag ser ut egentligen.
Eran alldeles egna fridasusannaj rockade loss på löpbandet idag. Även Angelica berömde mig, höjde mig till skyarna. Jag är näst intill helig i hennes ögon nu.
Jag bara sprang och sprang, slutade dock när jag började känna av lite värk i knät. När bandet stannat och jag tagit några kaxiga steg bort från det insåg jag dock hur jävla slut jag var. Försökte mig på lite styrka men det blev inte så mycket med det.
Men grym var jag! Nu ska jag få i mig massa vätska sen ska jag svimma i duschen.
Till min kropp, och er för den delen, hälsar jag detta:
(Kan också påvisa hur trött jag är genom att dela min reaktion då jag nu såg bilden på mig själv igen. Jag blev förskräckt och tänkte "Herregud, jag har bara fyra fingrar!!!" Jag glömde att tummarna inte syns...)
Att glädja shoppinghjärtat.
God morgon. Idag blev jag och mitt lilla tjejgäng mycket positivt överraskade då vi fått vårt paket fyllt med kameratillbehör. En fjärrutlösare, ett UV-filter och ett 16 GB minneskort var de saker i lådan som tillhörde mig. Jag roffade åt mig prylarna och sprang upp på mitt rum likt en girig tvättbjörn.
Nu har jag brutit en nagel i min hysteri i att ta mig in i de enskilda förpackningarna, men det var värt det. Här ska filmas och fotas som aldrig förr. Nu väntar vi bara in det där förbannade objektivet jag beställt som kommer göra underverk under praktiken nästa vecka om det kommer i tid. Hoppas vi.
Jag pratade förresten med min praktikledare, tidigare känd som Svågern här i bloggen, och han sa att det var utmärkt om jag kunde använda mig av mitt stativ och min fjärrutlösare om vi får chansen att fota en sprängning. Då måste man nämligen ta skydd och får inte sticka ut huvudet någonstans. Min känsla angående att få min 18000 kronorskamera bortsprängd är att jag nog gärna vill att huvudet ska följa med i så fall, så vi får se hur vi löser det.
Kameran, UV-filtret och min trasig nagel.
Ljuvlig afton.
Ljuvlig afton.
En bra onsdag.
Jag sitter i allrummet på loftet eftersom jag är klar med dagens uppgift och istället kan ägna mig åt lite efterforskningar gällande nästa veckas praktik. Istället för att sitta i källaren som är vår annars så mörka arbetsplats så kan jag nu spendera min dag i fullgott dagsljus, vilket känns betydligt trevligare.
Som om inte detta vore tillräckligt för att glädja mig så fungerar uppkopplingen bra också. Jag kan surfa i princip obehindrat.
Och snart borde ligisten jag pekar mot på bilden under, samt Anna och Angelica, dyka upp också.
Life is good as they say, and so is your mom.
Att vara hotad av pesten.
I morse kom Karin in till matan och min första reaktion, som jag yttrade högt, blev "Pigg brud". Det var dock ren och skär sarkasm från min sida. Hon såg döende ut. Det hela eskalerade och på förmiddagen gjorde hon inget annat än att prata nonsens med tungt hängade ögonlock. Karin har varit hemma i helgen och blivit smittad av personen hon åkte bil upp med.
Efter att jag gett henne samtliga av mina värktabletter blev hon något kryare och vi möttes i afton för att dela ett paket blodpudding systerligt.
Vi diskuterade då vilken slags sjukdom det kunde tänkas vara hon led av och hur länge detta odrägliga tillstånd skulle hålla i sig. Karin börjar då ställa frågor om pesten. Alltså Digerdöden. Vilka symptom det innebar och så vidare.
"Karin, tror du att du har fått pest?"
"Hehehe, nä alltså... Jag bara undrade..."
Karin kan alltså mycket väl, enligt henne själv, lida av pesten.
Ja, jag vet vad ni tänker. Ni oroar er för min hälsa nu när en person jag umgås så pass mycket med är så sjuk. Ja, jag har tänkt samma sak själv. Jag har sedan tidigare sjukdomar redan ett nedsatt imunförsvar och statistiken rent allmänt visar på att jag är körd.
Jag gör allt jag kan, mina vänner. Dricker ingefärste och absurda mängder c-vitamin. Försöker få i mig friskluft och hålla mig varmt klädd. Men jag behöver era böner också. Nu håller vi mig frisk, hörni!
Tack på förhand.
Inte helt fel att avnjuta en koppjävel med...
Inte helt fel att avnjuta en koppjävel med te nu.
Att minnas Sebastian och klippen.
Det roligaste som fallit i glömska.
Kattanten slår till igen.
Hurra.
Vetnirå? Bilderna är utskrivna och överförda. Det är klaaart! Nu ska jag bara försvara bilderna på fredag sedan är denna galenskap över. Hurra, hurra! Nu väntar vi in ett nybeställt objektiv och taggar inför praktikveckan!
Foto: Karin Stenman
Tack Anna
Tack Anna, den här jäveln kommer aldrig gå bort.
Jan Stenmark.
Jag är galet negativ idag, så istället för att spy galla här så lägger jag upp lite stulen humor.
Vad jag blir utsatt för...
Vad jag blir utsatt för...
Tips och trix.
Nu ska vi skära lite i Mattias Andréassons låt Förlåt mig.
Först och främst så har han ju skrivit låten själv och innan den spelades upp så sa de ju lite skämtsamt att bad om ursäkt även för detta. Killen kanske inte har den bästa självkänslan, läs t.ex. DETTA som är ett jävligt märkligt inlägg i deras EMD-blogg. (Ja, se här, jag gör efterforskningar. Engagerad bloggerska, jag vet.)
Ett förvirrande inlägg då han i och med rubriken får det att låta som att han är trött på att alla hyllar honom, men jag antar att det rör sig om det motsatta.
Nåväl.
Sången börjar med att han ligger till sängs med sin baby och de rör vid varandra i tystnat. Sen får vi höra att grabbstackarn inte kan vara god för mer än en minut. Bruden gråter av missnöje men försöker dölja detta, hon vill ju inte såra honom, men han märker det.
Troligen är detta ett återkommande problem då hon till slut får nog och slänger ut honom. Han får panik där utanför, har ingen jävla aning om vad han ska ta sig till, ångrar sig och vill bara att hon ska förlåta honom.
Flera år senare har han inte kommit över den här tjejen, men förståeligt nog så kan hon ju inte bara ta tillbaka honom om han inte påvisar någon bättring.
Då har jag råd till dig, Mattias. Gamla beprövade knep som hjälpt många män under åren.
Ta en snabbtur in på toaletten och rub out that easy one, så att säga.
Ta små pauser under själva akten.
Du säger ju också att hon existerar överallt i din fantasi, prova tänk på annat! Avtändade grejer.
Vill du har mer tips, herregud, googla. Det är det här internet i huvudsak är till för.
Lycka till Mattias!
Melodifestivalen.
Jag och Angelica laddade inför melodifestivalen som aldrig förr genom att piffa oss och sedan försöka chatta på SVT's mellochatt med Mattias Andréasson.
Jag diktade ihop måttligt vulgära frågor men till vår stora besvikelse fick vi inte svar på en enda. Besvikelsen som sedan följde då han inte gick vidare var om möjligt värre än de obesvarade frågorna. Vi har dock kommit över det hyfsat nu.
En sak som slog mig i detta var att vi blev så uppspelta att min utlovade massage uteblev. Det fina med det är dock att jag har en innestående som jag med glädje kommer att lösa ut imorgon. Vi ses då, Anki.
Sov gott.
Jag hade trans-sminkat mig och Angelica såg till så att hon inte skulle behöva missa något av programmet genom att ta med sig all föda och teknik till soffan.
Lördag, morgon.
Nästan 13 timmar senare vaknar hon upp igen. De nerdragna rullgardinerna ger rummet en obeskrivlig svärta som hennes ögon tackar för.
Hon ligger där, oförmögen att röra på sig, då gårdagen satt smärtsamma spår i hennes kropp. I hennes huvud pulserar en tryckande känsla jämförbar med att en burk med maggot glömts bort efter säsongens isfiske och nu evolverat till en liten behållare full med slöa spyflugor som sakta försöker byta plats med varandra där inne. Lördagen är här.
Ja, jag tog nog i för hårt på gymmet igår och har nog druckit aningen för lite vatten. Känner mig krasslig. Men ikväll blir det massage av Angelica i utbyte mot att jag uthärdar melodifestivalen. Tills dess försöker vi somna om tycker jag.
Volym.
Exakt hur piffig blir man av att träna? Så här piffig!
När jag kom in i huvudbyggnaden så ekade korridorerna tomma förutom ljudet av mördare som stod och slipade sina knivar. Jag skrattade dock faran rakt upp i ansiktet och körde ett sjukt intensivt pass på gymmet i min ensamhet. Ja. Det bidrog till denna groteska volym i håret. På vänster sida av mitt huvud. Fab.
Jag ska duscha nu. Hejmäer.
Kärlek.
En Stenmark här som påminner mig om Björn och Kajsa. Saknar er, ses vecka nio!!!
Serie.
Har jag serien här?
Att längta tillbaka...
Att längta tillbaka...
Varför det inte ger resultat...
Karin tog en smygbild på mig när jag gymmade loss och har bloggat om detta med följande text:
Första dagen på gymmet sedan fjällen. Och ja, man orkar betydligt mindre. Men vi alla försökte. Speciellt Susanna.
Första dagen på gymmet sedan fjällen. Och ja, man orkar betydligt mindre. Men vi alla försökte. Speciellt Susanna.
Som sagt. 24 år.
Som sagt. 24 år.
Karin Stenman, 24 år.
Karin Stenman, 24 år.
Konsekvens.
I don't have to fucking impress you.
En ömsesidig rädsla.
Jag är ganska dålig när det kommer till bloggar, både att läsa och att skriva. Nu håller jag ett ganska bra skrivtempo, men det är enbart på grund av Björns hot som ligger över mig.
Jag vill nu först ta tillfället i akt att berätta om relationen jag har till denna bloggande varelse. Jag fann hans blogg för uppskattningsvis drygt två år sedan när jag surfade runt på måfå. Den var fruktansvärt underhållande och jag fnissade mer eller mindre konstant då författaren bakom bloggen verkade ha en släng av sinnessjuka.
Och till er andra, har ni ännu inte läst Björns blogg så gör det för satan! Medan han fortfarande skriver... Han bjuder på ljuvlig galenskap där inne.
Det finns dock något fint med att vara dålig på att läsa bloggar och det är av samma anledning till att glömma bort att man har godis hemma- det finns massor kvar när man väl hittar det.
Jag läste till exempel björnnästet.se ikväll och blev full i fniss då jag hittade ett inlägg om min blogg den 1 februari, ty jag kom till en viss insikt.
Jag vill nu först ta tillfället i akt att berätta om relationen jag har till denna bloggande varelse. Jag fann hans blogg för uppskattningsvis drygt två år sedan när jag surfade runt på måfå. Den var fruktansvärt underhållande och jag fnissade mer eller mindre konstant då författaren bakom bloggen verkade ha en släng av sinnessjuka.
Jag är ingen kommenterare när det kommer till andras bloggar, men ibland kunde jag helt enkelt inte hålla käften. Lite nu och då var jag tvungen att inflika och mitt intresse gav resultat. Han kommenterade min blogg. Han bloggade om min blogg. Jag addade honom på msn på fyllan.
En fin bloggvänskap har växt fram. Vi har haft cyberfyllor. Stött på likheter och olikheter i varandra.
En sak som ofta kommer upp när vi pratar är det faktum att Björn är seriemördare, som alla människor man träffar i cyberrymden faktiskt är. Det finns flertalet saker som tyder på detta, bl.a. flertalet blogginlägg om hur han dödar människor i kassakön, att han är trevlig och att han har det städat hemma. Ni hör ju. Killen är psykopat. Ett internet creep, som han själv sa en gång.
I inlägget som han skrev den 1 februari nämner han hotet han gett mig och säger sedan att jag är sinnessjuk som antog vadet (VILKET JAG EGENTLIGEN INTE GJORDE!) och det slår mig att han använt detta sätt att beskriva mig på tidigare.
Jag anar en liten rädsla i honom.
Kan det vara så att jag är en seriemördare? Han har ju aldrig träffat mig i verkligheten. Man vet ju aldrig.
Jag kanske kommer och hälsar på snart, Björn. Det vore väl trevligt? Bli inte orolig över de svarta handskarna och pianotråden, dem har jag alltid med mig, man vet aldrig när de kommer till användning.
Och till er andra, har ni ännu inte läst Björns blogg så gör det för satan! Medan han fortfarande skriver... Han bjuder på ljuvlig galenskap där inne.
Att offra sig.
Allt för konsten.
Dansa ciggdansen, baby.
Detta är vad jag har att jobba med.
Tack.
Igår lockade jag Karin till min hemby med sushi och kärlek, i hopp om att få lite fotoassistans. Vi plockade också upp systersonen som fick ställa upp som badass i utbyte mot en påse bilar och kladdkaka.
Ja. Jag köper välvilja och kärlek. Så döm mig då.
Låt oss säga att det blev en fin dag. En mycket fin dag.
Tack Karin och Melwin för all hjälp!
Ja. Jag köper välvilja och kärlek. Så döm mig då.
Låt oss säga att det blev en fin dag. En mycket fin dag.
Tack Karin och Melwin för all hjälp!
Forsas kranvatten.
Forsas kranvatten.
Filmbevis.
Jag var en jävel på att åka skidor i lördags. När det gick utför i alla fall. Och Anna var grym på bräda. När det inte hoppade.
Att komma på varför bara vuxna får äta yoghurt i sängen.
Jag spall.
Att vara tacksam för vetekudden.
Jag mår piss, mina vänner. Vetekudden är min bästa vän och jag ligger och svär under täcket inne på mitt rum i väntan på bättre tider. Ja, detta är ett sympatisöksinlägg, ni har sett dem förut och vet vad ni ska göra.
Tack på förhand.
PS. skickar med en låt också från den tiden då Madonna kunde sin sak. Ds.
Glädjeglimtar från housekvällen i Hudik.
Tillbaka.
Jag är tillbaka från fjällen. Jag mår bra. Jag har packat upp. Jag har startat ett tvättmaskin. Jag ska snart ta en lång och sjukligt varm dusch.
Hur helgen varit? Lugn, ni kommer få mer av den här kakan än vad ni önskar, tids nog. Jag ska till Karin och äta vitlöksdipp och kolla på film först. Efter att jag duschat. Ja. Vi hörs då. Hejmäer.
Scandobabes i fjällen. Skenet är romantiskt.
Scandobabes i fjällen. Skenet är romantiskt.
En uppskattning.
Detta är också ett tidsinställt inlägg, men det är väl så här vi mår idag skulle jag tro. Snart kommer vi hem.
Principen.
Alltså. Det här är ju ett tidsinställt inlägg och det är gamla bilder och så. Men det är väl i pricip detta vi håller på med.
Jag står för det.
Jag har fallit tillbaka i hysterin kring OK Go. Jag har gjort det. Det finns inget att göra åt saken. Jag kan stå för det också. Utan problem. De är helt fantastiska. På alla plan.
Varför?!
Jag vill här uttrycka ett hat mot en del Disneyfilmer med Lejonkungen och Micke och Molle som exempel.
Varför ska de göra dem så oerhört sorliga? Alltså vidrigt sorliga. Gnida in Simbas sorg i barnens ansikte. Inte att han ser sin far gå bort och sedan ta ett scenbyte då han hanterar sorgen. Nej, Simba ska ner, fram till sin far. Försöka återuppliva honom. HELVETE. Varför?
Micke och Molle. När den stackars räven stöts bort och skickas in i skogen, utan att förstå varför hans matte gör något dylikt. Det är ju absurt! Slagsmålet med björnen, Molle som skadas, det är fan i mig ingen hejd på de groteskt sorgliga scenerna.
Och musiken som läggs till.
SKOJAR NI MED MIG?!
Jag skulle med högsta sannolikhet vomera av smärtor i hjärtat om jag tog mig an dessa filmer idag. När vi diskuterade sorligheter vid frukosten idag så blev jag oerhört upprörd över det faktum att de flesta filmer som gavs ut med oss som målgrupp enbart bestod av vidrigheter.
Idag har de bytt taktik. Nu är det roliga saker, kanske med en liten spännande twist i mitten, men inget större sorgarbete tycks krävas. Madagaskar? Nej va. Bilar? Okej, jag tyckte synd om traktorerna de välte men det håller ändå inte samma klass som när Bambi förlorar sin mamma på den vildvuxna ängen.
De märkte kanske att de som har utsatts för dessa miserabla storys blir aningen känslomässigt rubbade och att det inte håller i längden att ha en såndan befolkning. Fint, i så fall, att de har ändrat sig.
Men jag då? Som redan drabbats och lider av sviterna? När ska jag få upprättelse och ersättning?
Avslutar med att slänga upp en obeskrivligt sorglig musikvideo till detta.
Varför ska de göra dem så oerhört sorliga? Alltså vidrigt sorliga. Gnida in Simbas sorg i barnens ansikte. Inte att han ser sin far gå bort och sedan ta ett scenbyte då han hanterar sorgen. Nej, Simba ska ner, fram till sin far. Försöka återuppliva honom. HELVETE. Varför?
Micke och Molle. När den stackars räven stöts bort och skickas in i skogen, utan att förstå varför hans matte gör något dylikt. Det är ju absurt! Slagsmålet med björnen, Molle som skadas, det är fan i mig ingen hejd på de groteskt sorgliga scenerna.
Och musiken som läggs till.
SKOJAR NI MED MIG?!
Jag skulle med högsta sannolikhet vomera av smärtor i hjärtat om jag tog mig an dessa filmer idag. När vi diskuterade sorligheter vid frukosten idag så blev jag oerhört upprörd över det faktum att de flesta filmer som gavs ut med oss som målgrupp enbart bestod av vidrigheter.
Idag har de bytt taktik. Nu är det roliga saker, kanske med en liten spännande twist i mitten, men inget större sorgarbete tycks krävas. Madagaskar? Nej va. Bilar? Okej, jag tyckte synd om traktorerna de välte men det håller ändå inte samma klass som när Bambi förlorar sin mamma på den vildvuxna ängen.
De märkte kanske att de som har utsatts för dessa miserabla storys blir aningen känslomässigt rubbade och att det inte håller i längden att ha en såndan befolkning. Fint, i så fall, att de har ändrat sig.
Men jag då? Som redan drabbats och lider av sviterna? När ska jag få upprättelse och ersättning?
Avslutar med att slänga upp en obeskrivligt sorglig musikvideo till detta.
Att spå i Karin.
Vi är på g nu. Det syns i Karins ögon exakt vad den här helgen kommer gå ut på. Och det kommer inte bli vackert.
She's in there all the time with her fucking matches!
Karin och jag delar en passion för Eddie Izzard. Något vi behövde bildsätta.
"You're fucking in here all the time, all the time you're in here with your fucking matches"
"oh I'm, oh..."
"I better go"
"Yes i think you better have"
Tja.
Tidvisaren rör sig snabbt nu. När som helst ska allt fraktas in i bilen och kosan styrs mot skidor, pulka och ett blygsamt intag av rusdryck. Förväntningarna har under veckan stigit så pass att den runnit över och hamnat på normalnivå igen. Vi är peppade, dock sparsamt.
Vi ser helgen lite som ett sätt att hitta oss själva på nytt.
Att inte glömma.
Vilka vi är.
Vi ser helgen lite som ett sätt att hitta oss själva på nytt.
Att inte glömma.
Vilka vi är.
Sviterna av överdriven redigering.
Imorgon har vi en redovisning. Vi ska ha övat på skönhetsredigering och vi har fått tydliga uppmaningar om att överdriva detta. Jag gick loss på Angelica och Anna. Rejält. De ser helt absurda ut nu när jag är klar med dem.
Men jag har dock blivit van med att se dem så här plastiga och blir lite skärrad av att se deras riktiga ansikten.
De är liksom för verkliga för mig. Deras genuism* överväldigar mig.
Jag känner att jag inte riktigt kan se dem i ögonen när vi pratar längre. Jag viker av tidigare om vi möts i korridoren. Stänger av mobilen så de inte kan ringa mig.
Helgen kommer sannerligen bli en prövning då vi ska bo tillsammans. VILKA ÄR NI EGENTLIGEN?! kommer jag kanske skrika när vi sitter i bilen på vägen ut. VART FÖR NI MIG?! blir kanske min andra fråga, fast jag är fullt medveten att det är mot Vemdalen vi åker. Kan du skicka lakritsen? kommer eventuellt som fråga tre när jag sansat mig.
Ja.
Vi får se hur det går.
*Ja jag kom på ordet själv.
Men jag har dock blivit van med att se dem så här plastiga och blir lite skärrad av att se deras riktiga ansikten.
De är liksom för verkliga för mig. Deras genuism* överväldigar mig.
Jag känner att jag inte riktigt kan se dem i ögonen när vi pratar längre. Jag viker av tidigare om vi möts i korridoren. Stänger av mobilen så de inte kan ringa mig.
Helgen kommer sannerligen bli en prövning då vi ska bo tillsammans. VILKA ÄR NI EGENTLIGEN?! kommer jag kanske skrika när vi sitter i bilen på vägen ut. VART FÖR NI MIG?! blir kanske min andra fråga, fast jag är fullt medveten att det är mot Vemdalen vi åker. Kan du skicka lakritsen? kommer eventuellt som fråga tre när jag sansat mig.
Ja.
Vi får se hur det går.
*Ja jag kom på ordet själv.
Bävan.
God morgon.
Mmmm, vad mysigt att sträcka på sig. Drar upp rullgardinen medan jag fortfarande ligger i sängen och drar igång en morgonlåt på iPoden. En gäspning nalkas och jag välkomnar den.
Men vänta? Jag harklar mig och blir sedan alldeles kall inombords. Helvete. Nu har det hänt. Jag har lite ont i halsen. Paniken som kommer med det, mina vänner, är inte gemytlig.
Varför denna rädsla inför att insjukna? undrar ni. Jo, förutom det faktum att det aldrig är roligt att vara sjuk så finns det ju stora planer inför helgen, om vi säger så. Jag kanske skulle kunna dra det så långt att jag kallar det för GROTESKA planer.
Den här helgen kommer gå till historieböckerna på grund av sin episkhet. Inget kommer någonsin vara sig likt efter detta.
DET KOMMER BLI FUCKING LEGENDARISKT! DET GÅR INTE ATT ABSORBERA, DET ÄR FÖR STORT FÖR DET!!! HERRE JÄVLAR! KÄNNER NI?! KÄNNER NI DET?!?!
Eller ja. Vi ska iväg och åka lite skidor i Vemdalen. Dricka lite chokladmintu och så. Så mycket större än det är det väl inte. Men det är ju tråkigt att ha ont i halsen när man ska vara ute i kylan och åka skidor. Ja.
Jag vill avsluta detta sympatisökande med att ta upp vad Angelica från Norrköping sa då vi en gång istället för Vemdalen sa fjällen.
"Vaddå FJÄLLEN?! Vi ska 20 mil bort!"
Är man uppväxt i Norrköping är Fjällen obeskrivligt långt borta. I hennes värld kan man nog aldrig komma fram dit för Fjällen är ingen bestämd plats, utan bara något som ligger väldigt långt borta. Det är helt enkelt ouppnåligt. Men i helgen kommer det lilla flickbarnet äntligen nå fram och det kommer bli så vackert. Men hon har inte insett det ännu. Jag lägger fram ett till citat.
"Jag vill inte, jag kommer inte klara av det! Jag hoppas jag blir jättesjuk."
Ja, hon kanske inte delar vår förväntan, men hon har inget annat val än att acceptera sitt öde. Så. Nu dricker vi c-vitamin och håller tummarna för att jag, eller Angelica, inte insjuknar något mera.
Kyligt värre.
När jag kom tillbaka från Järvsö i lördags så möts jag av brudligan som var på väg att gå ut att fota modebilder. De lyste upp av att se mig och uppmanade mig att följa med. Jag fick panik och sa att det var för kallt, att jag måste gå in, men de övertalade mig att det skulle bli magiskt.
Då att vägra grupptryck inte är min starka sida gav jag med mig och mycket riktigt tappade vi känseln i praktiskt taget allt inom några få minuter och det blev en minst sagt intensiv fotosession.
På vägen hem grät vi nästan av den fruktansvärda kylan, men Anna hade i alla fall fått ett gäng vackra bilder, vilket var värt allas våra tår. Tydligen.
Då att vägra grupptryck inte är min starka sida gav jag med mig och mycket riktigt tappade vi känseln i praktiskt taget allt inom några få minuter och det blev en minst sagt intensiv fotosession.
På vägen hem grät vi nästan av den fruktansvärda kylan, men Anna hade i alla fall fått ett gäng vackra bilder, vilket var värt allas våra tår. Tydligen.
Fab.
Bruden som har det där lilla extra. Angelica.
Angie håller i hatten, jag håller i kameran.
Talltita.
Kolla! Den TALLTITtAr på mig. Hehehe.
Att ge upp.
Jag hade en plan i lördags, det var att jag skulle tvinga ut den näst äldsta systerdottern i snön i klänning och göra en bildserie på det. Då det var runt -20 ute så blev det ingen hit. Jag lät flickstackaren dra på sig vinterkläderna igen och försökte ta porträtt på henne och två av hennes syskon. De tyckte dock att det var "kallt i ögonen" så det blev inga längre sessioner där heller.
Men de ser nästan snälla ut i alla fall.
Men de ser nästan snälla ut i alla fall.
Bra söndag.
Ja. Om gårdagens utgång. Det spelades ingen house. Ingen alls faktiskt. Men visst gick det att dansa. Köpte en dyr drink. Blev tvångslyftad 3 gånger och fick en ring avsliten. När jag sedan fick frågan om jag var "för fin för att hångla" och fick en tumme i ögat så kände jag att det var läge att åka hem.
Idag? Det ska bli skräckis och chips. Njuta av att jag faktiskt inte är bakis.
Mitt öga är märkligt här.
Söndag.
När kardemummakaffet är det enda som kan rädda livet på oss.
Det syns på mig.
Det är HOUSEKVÄLL. Ja. Jag ljuger inte. På Gossip. Vi skulle inte ut. Vi skulle inte det. Men nu tycks det inte finnas någon återvändo. För jag och Karin dricker Bloody Mary om nätterna och spelar hockeyspel i hus vi bryter oss in i. Och sådana människor bangar inte. Så ja. Vi ska på Housekväll. På Gossip.
Ögonen är trötta men inte jag!
Om du vill bli min vän.
Okej, jag är såld. Jag är det. Ett litet popsnöre har jag gått och blivit.
Den här har jag sjungit för tha gang med grotesk inlevelse lite för många gånger nu. De suckar och himlar med ögonen och sånt där. Men väcker den pirr så är det bara att följa med.
Den kommer med på roadtrip-bandet, hör ni det?!
Det finns så mycket fint från förr som bör lyftas fram och delas med nya vackra ting.
Se där, nu var jag lite djup igen. Bottnar ni i mig?
Den här har jag sjungit för tha gang med grotesk inlevelse lite för många gånger nu. De suckar och himlar med ögonen och sånt där. Men väcker den pirr så är det bara att följa med.
Den kommer med på roadtrip-bandet, hör ni det?!
Det finns så mycket fint från förr som bör lyftas fram och delas med nya vackra ting.
Se där, nu var jag lite djup igen. Bottnar ni i mig?
Det jag kräver.
Här har vi den. Låten som har det mesta jag kräver. En skön melodi, lite party. Trevlig text. En katt.
Inte mitt fel.
Bara ett litet mitt i natten-shout out till mina homies back in Forsa. Blir nästa roadrip/festande skit så är det fan inte mitt fel då jag nu suttit uppe och letat massa partymusik.
Men nu ska jag, totalt jävla partyspeedad, försöka sluta mina blå.
Trots att allt jag vill är att dansa, dansa.
Godnatt, lovers.
Hänförda.
Det är något häpnadsväckande med Angelica...
Tips nr 2
Har du alltid suktat efter de där klockrena hängpattarna, men trots amning av 3 barn och ändlösa timmar joggandes i trapphus utan sportbh blir de aldrig så där lösa och mjuka som du vill ha dem?!
Lugn, nu kan du i alla fall få de där fantastiska flabbtuttarna på dina profilbilder och kanske till och med till CV:t!
Be en vän fotografera dig i fågelperspektiv med ett vidvinkel så att det blir maximalt förvridet i kanterna, och dina bröst kommer sträcka sig till morgondagen!
Tycker du att det känns billigt, men vill ha det billigare? Släng på en sexig putmun och konvertera till svartvitt, och vips har du en sjukt tacky bild som WT klassar som Art! 
Tips.
Jag ska ge er ett tips. Jag vill dock börja med att dela en hemlighet.
Här kommer det: Jag är kanske inte smartast alla gånger. Jo, det är faktiskt sant. Vissa dagar kan jag vara smått...långsam helt enkelt. Jag låter hjärnan relaxa lite, så att säga.
Men hur gör man då om inte vill att folk ska märka det och börja ändra sin bild om en?
Man ser helt enkelt till att hänga med sånna här människor:
Lättad.
Livet leker, mina kära. Det gör det verkligen. Är så lättad att jag i princip svävar.
Bildspelet, som har legat som en våt filt av ångest över mig och mitt crew här nere, är klart. Det är fullbordat.
Detta ska firas med sushi ikväll samt diskutera exakt hur många fjortislåtar vi ska fylla nästa roadtrip-skiva med. Sen blir det bio. Jojo. I helgen ska jag hem och först hänga med Granathen och sedan kompaktumgås med en del av familjen i samband med att jag ska tvångsfota en motsträvig systerdotter.
Oh happy day!
Klargörande.
Pratade med Björnnästet.se igår och han utmanade mig att blogga mins en gång om dagen februari ut. Vad händer annars? undrar ni nu. Det var en fråga även jag ställde mig. Och sedan honom. Svaret? Han kommer slå mig hårt i ansiktet. Jag kände att det kanske inte var en helt okej deal men eftersom han befinner sig väldigt långt borta och inte känns fullt så engagerad att han kan tänka sig att ta sig upp hit för att fullfölja straffet så lovade jag att i alla fall göra mitt bästa för att hålla en hyfsad uppdatering.
Så nu vet ni också.
Men det innebär INTE att någon annan får slå mig i ansiktet om jag missköter mig. Så ni vet.
Så nu vet ni också.
Men det innebär INTE att någon annan får slå mig i ansiktet om jag missköter mig. Så ni vet.
