Susanna

Jag tror att mina muskler är långsamma. Alltså, att de inte riktigt hänger med. Att de är blåsta, helt enkelt.

Jag har tränat regelbundet i, tja.... vad ska vi säga? En längre tid.

Jag får träningsvärk efter varje pass. V a r j e . P a s s .

När man tränar regelbundet så vänjer sig kroppen vid ansträngningen och anpassar sig efter utmaningen så att man lättare kan hantera den. Man blir starkare. 

Ja visst, jag kör tills jag blir trött. Ökar både vikter och set. Men ändå. 

Jag googlade åkomman. "Ständig träningsvärk". Tog mig in på diverse forum, letade en lösning. Höll tummarna för att det skulle finnas hjälp att få. Ett kosttillskott? Ett utarbetat stretch-program? Märkliga sprutor från thailands svarta marknad? 

Nej, tydligen så är det olika från "person till person" och något man förväntas "leva med". 

Är jag ensam om att tycka att man tränar för att kroppen ska må bra? Att vakna med känslan "Fan, vad stark jag är!" och "Mmm, mina leder är verkligen följsamma nu för tiden.", istället för lårmuskeln blivit två decimeter kortare och en önskan om att nån jävel ska ligga på det gamla Konsumtaket och snipra mig innan jag måste ta mig ner för trapporna och gå ut.

Något är fel, helt enkelt. Jag känner ju det.

Det är inte längre roligt att alltid komma sist ut ur kontorsbygnaden för att jag måste stötta upp mig med båda räckena i trappen och liksom avlasta så mycket tyngd jag kan från mina stackars ben. Det är inte heller så lattjo att jag måste ha hjälp med att lägga upp gratängformen på högsta hyllan efter diskning dagen efter att jag kört ett armpass. Sen är jag less på att se fullkomligt vanställd ut med ansiktet förvridet i en avskyvärd grimas varje gång jag ger mig på konststycket att försöka ta mig i och ur ett fordon.

 

Men jag måste fortsätta.

 

För tydligen blir det en beach även 2014. Och någon gång ska väl även en bild höna hitta ett frö. 

Jag menar, det måste ju ge nått? No pain no gain, va? Solsken i slutet av tunneln?

Sååå... Ses vi vid hantlarna eller? 

 

 

 

Det här med att det är torsdag och snart slut på julledigheten pekar försiktigt på Den Lilla Ångesten som ligger ihopringlad och slumrar i botten av bröstkorgen. Det är dags att vakna snart.

Här händer det annars inte mycket. Nyåret har passerat i form av en fasligt lång långpromenad, hemmagjord pizza och oändligt antal avsnitt The Walking Dead. Och så lite fyrverkeri-span, så klart. 

Inte många löften har uttalats mer än att skaka av sig det där bistra 2013 och tassa kisande in det nya 2014. Och kanske vara lite snällare i allmänhet, både mot sig själv och andra. Det känns lagom. 

 

Friskis och Svettis besöktes igår i sällskap av halva regionen. Där bjöds det på både träningspass och tårta, dock var tårtan snudd på orörd. En lite felberäkning av Friskis och Svettis, kanske. Är det någon gång nyårslöftena hålls så är det ju första januari.

Jag gav mig som vanligt besinningslöst på mig alla maskiner som kunde erbjuda ansträning för överkroppen då den fått vila lite väl mycket den sista tiden och benen med det sargade knäet fått lida. Så idag så får jag vara glad om jag får upp dörren tll gymmet för att köra benpasset. Att ställa in vikterna kommer sannerligen bli en utmaning, då de svider att bara sitta här och knappa.

Nu ska jag ge mig på den vidriga uppgiften att dra en tröja över huvudet. 

Och hör ni, 2014 blir nog okej tror jag. Som Zlatan skulle ha sagt "Det löser sig". 

  

 

Så anlände den. Julledigheten. Det har varit mycket jobb den senaste tiden och men nu är den här (och snart över, väser det lilla bröstkorgsmonstret). 

Jag befinner mig som vanligt på annan ort, men beger mig hem till la familia i morgon för att träffa far och mor och bror. På tisdag ska vi ju alla klämma ihop oss hos systeryster och vänta in tomten.

Tänk vad dessa dagar är härliga ändå, bara det här med att få skratta lite extra och hitta någon dag där det finns utrymme för en skamlös sovmorgon. 

Jag hoppas att ni njuter, för det tänker jag försöka. Med allt jag har. 

Kanske finns tiden till att plocka fram kameran som har samlat på sig ett oförlåtande lager damm, kanske kommer någon bok äntligen bli utläst. Kanske sover jag bort det mesta.

Men hörni, kramas lite mer, unna er ett par extra djupa andetag nu och då och... ja, drick mycket vatten. Ty vi måste ju ta itu med 2014 snart.

 

 

 

 

SVEN!

 

 

 

Hej Knät!

Det var ju ett tag sen vi pratade på riktigt du och jag, så därför tänkte jag passa på att höra av mig nu. 

Är allt väl?

Det är ju så att jag märkt av visst missnöje från din sida. Många småpikar lite nu och då och på gymmet verkar du inte alls vilja samarbeta. Vad grundar sig detta i?

Jag och Rumpan hade nämligen ett möte tidigare, du var ju också bjuden då om du minns? Var du där? Vi planerade framtiden och sa att "i juni då ska vi fan ha jobbat fram en 'bootey' som ska få varenda badbyxa på stranden att bli något tajtare". Du hörde inte detta? Det var en del "whoop whoop" och "work it bitch" som yttrades också, men du kanske inte lyssnade då?

Nu är det ju så att det är december redan och juni är inte alls så långt bort som man tror. Och det finns ju en del att göra. Men ska du hålla på så här så blir squatsen och utfallen betydligt mer ansträngade.

Det känns tråkigt att vi inte kommer överens, bara. Vi tillhör ju samma team, liksom. Låt oss begrava stridsyxan.

 

Mvh/ Sanna, hon som faktiskt bestämmer.

 

 

 

 

Hej Sanna, Knät här.

Jag hör dig och jag förstår dig. Jag var med på mötet, men du hade ju inte direkt ögon för mig då. Jag kom lite i skymundan, för att utrycka det milt. Men för all del, jag lyssnade och tog åt mig. Jag var med på planen.

Låt mig dock påminna dig om en liten incident. Den där helgen då du och Rumpan skulle ut och "shake:a" som ni uttryckte er. Med Partysuget. Var det tre veckor sedan nu, va? 

Det var en jättekul kväll, det tyckte jag också. I början. Men du skulle kanske ha lyssnat lite mer på Balansen och Levern som kände för att gå hem lite tidigare? Men du, Partysuget och Rumpan har ju en förmåga att köra ert eget race när det gäller dans och rusdryck, visst har ni? 

Det shottades vilt och vi fick alla ett rejält motionspass där på dansgolvet, men till slut så tröttnade den stackars Balansen på att tjata om hemgång och gav upp.

Minns du detta? När du trampade snett och benen for ihop i en slags ofrivillig, framtung lotusställning?

Vem fanns där för dig då? Tog Rumpan emot dig? Ni som hittar på dessa galna upptåg som att shake:a på dansgolvet och köra squatchallanges. Fanns den där?

Nej va? Nej, just det. 

Och Partysuget då? Nä, den stack rätt fort då den förstod att Skammen skulle titta över. 

Vem fanns där då?

Det var jag. Knä. Höger Knä. Hela din kroppstyngd parerade jag upp så gott jag kunde. Då märkte du väl det inte ens. Då hade du fullt upp att försöka komma överens med Magsäcken och den Övre Magmunnen, så du hörde inte min smärta. Jag led i det tysta.

Dagarna har gått och blåmärket må ha försvunnit efter tiden som passerat, men jag har ännu djupa skador på insidan. De finns där fast du inte ser dem och det är du som skapat dem.

 

Så, FÖRLÅT om jag inte läker snabbt nog. Och, FÖRLÅT om jag inte kan vara med fullt ut med att bygga den där förbannade "Booteyn" det tjatas om. Det är SVÅRT när du envisas med att jogga och och träna fyra till fem dagar i veckan och river upp allt på nytt om och om igen.

Men kul att du hörde av dig och ville prata lite. Kul att man uppmärksammas ibland. Det händer ju sannerligen inte ofta.

Förresten, du har inte hört något om när Självinsikten kommer tillbaka igen? Den har ju varit ledig ett bra tag nu. Jag saknar den lite.

Nåväl, må gott och träna lugnt.

 

//Knät, som fått nog och skiter i dig nu.

 

 

 

 

 

Hej Knät,

tack för snabbt svar!

Förlåt om jag var lite hård och framfusig, det var inte min mening. Det blev fel, helt enkelt.

Jag kan glädja dig med att Självinsikten precis anlänt och stämplat in för ett nytt skift och vi ska lägga upp ett schema så att vi får lite mer hjälp av den framöver.

Vi gör så här att jag gymmar lite med Armar, Rygg och Mage istället den kommande tiden och så kan vi ju se lite längre fram hur vi gör. Vila upp dig och stretcha lite så ser vi till att hålla kontakten bättre i fortsättningen.

Och du... tack för räddningen.

 

Mvh// En något ödmjukare Sanna.

 

Jag står i hallen, för jag vet varken ut eller in.

 

Hej, det är bara jag.

Det är mycket nu, så ni vet. Mycket av ingenting egentligen. Jobba, träna och sova. Får inte in i mitt huvud hur folk kan ha familj, husdjur eller socialt liv alls. Fritidsintressen? Klarar de sig med tre timmars sömn eller?

Nåja, tids nog ska väl jag också få grepp om detta. Om inte annat går man ju i pension och blir nergrävd snart.

Nu har jag fått i mig middag, tränat, fått iväg bilder till Karin. Bara städning av lägenheten, dusch och kvällsjobb kvar då. Tick tack!

Nu: Dansa, dansa, städa, städa.

 

 

 

Och kräftis då!!! Ja, en vecka efter Kreta bar det av mot Umeå för att frossa i kräftor och ljuvligt umgänge. Jag och Mattias hade med oss hans nya kompaktkamera och experimenterade vilt i bilen. Vi kom fram till att ljuset blev fint om man riktade det upp i taket och att Mattias blev sex år gammal om man hade vissa inställningar.

 

 

Nä, just det.

Jag har ju faktiskt inte lagt upp några semesterbilder från att svärisarna bjöd på resa till Kreta i slutet på augusti. Slänger upp ett gäng bilder för att själv kunna se tillbaka och minnas värmen (Ja, jag läser min egen blogg väldigt ofta) och dessutom vill jag ha credd för att jag drog sisådär 23 kallsupar i mitt försök till att ta fräsiga undervattensbilder. På de första försöker jag motarbeta drunkningen så gott det går samt att inte strypas av mitt eget hår, men så inser jag att jag verkligen inte kan vistas under vatten utan att fylla lungorna med det så då kostar jag på mig ett maniskt leende också för att bryta av mot den sammanbitna looken som inte alls är särskilt klädsam. Observera hur spexig jag är som har solbrillor UNDER VATTNET.

Dessutom har jag gjort en sån där trixig leksakskameraredigering. För att liksom, ja, vara lite cool då.

Så, lite semsterstatistik:

 

• Antal deciliter nutella till frukost:          5,6
  
• Antal kallsupar:                                 103 (Båda hav och pool inräknat)
• Antal frappe från strandbaren:              6
• Antal bevittnade drunkningsolyckor:      1 
• Antal katter jag inte fick klappa:           36
• Antal katter jag klappade i smyg:          2
• Antal liter vin:                                    ?
• Antal kg uppgång efter all inclusive:      Vägrar väga mig igen någonsin.

 

 

 

Jag väntar på nått gott. Att Dunderpatrullen ska släppa nästa skiva. Då kommer allt bli bra igen.

Helmut Newton är lite utav en favorit i mina ögon. Han var en fotograf, eller en pornograf om han själv uttryckte sig, som tog många fantastiska bilder. Jag ville se hans utställning på Fotografiska och Mattias beslutade sig för att ge mig detta i födelsedagspresent, så sista utställningshelgen drog vi dit. 

Här kan ni se mr Newton lite kort, och jag tycker att man bör kolla in honom ytterligare då det finns en bra dokumentär att se också om man googlar lite.

 

 

Vi åkte först till Anki och Anton på fredagen där vi åt och såg på film, sedan dagen efter tog vi oss in till centrum för att besöka utställningen samt strosa lite.

Trevligt sällskap, givande strosande och bra bilder. En intrycksgivande och en allmänt väldigt bra helg. 

 

 

Just ja! Det var ju match! Brynäs-Luleå, för... en vecka sen nu va? Mattias visste hur han skulle locka med mig "Det är en hatmatch, gumman. Sånt gillar ju du" och jag kände hur jag den lilla dramatikslukerskan i mig vaknade till, lika som den gången när en i Håstaspelare levde ut sin frustration genom att hälla en hink vatten över en domare- en nyhet som till och med nådde Aftonbladets sportsida.

Självklart skulle jag med. Jag såg blodstänk och tänder spridda över planen framför mig. Hatmatch, självklart. 

Vi satte oss i bilen på lördagkväll och förväntan växte och tog över i den grad att jag svimmade av en stund. Sen såg jag till att inhandla godis och dryck, samt tjata till mig popcon innan vi intog våra platser.

Och nej, det kanske inte bjöds på så många brutna näsben, men jag fick se min gamla barndomsidol Honken samt avnjuta en solklar seger för tigrarna. Sen att pausunderhållningen bestod av knoddar som spelade mot varandra i 5 minuter och max kunde stå upprätt i tio raka sekunder gjorde ju inte saken sämre, det var hysteriskt roande.

Kvällen var en fröjd, kan man säga. En helt klart godkänd sysselsättning. 

 

 

 

Hysteriskt roligt.

 

Den ljuvliga hösten hörni, va?! Är det inte fantastiskt?

Laddar ni sinnet med de eldiga färgerna naturen bjuder på nu då? Lever ni?! Försök.

 

En extra fröjd är att jag mötte upp min vän Sara i veckan. På tisdagen kom hon över för lite ost och kex och förutom att hon fick lyssa på mig hysteriskt babblandes om de två föregående åren så tjatade jag till mig en fotosession med hennes förstfödde son. 

Sagt och gjort, i torsdags möttes vi upp och jag fick fylla minneskortet med den här grabben.

 

Ni faller i glömska ibland, tråkigt nog. Må så vara. Nya tag. Man måste tydligen förlåta ibland. Om man kan.

 

Vad gör jag då? Jo, jag vaknar tidigt en lördag då de själsliga gastarna gastar för högt. De blir extra respektlösa när jag inte har fått röra mig på ett tag. Sjukdomen har bott i mig ett tag och lindat mig likt ett ryskt spädbarn. Några dagar till, sen- när rosselhostan lagt sig och luftvägarna på nytt öppnats upp- så ska jag få sträcka ut ordentligt, men vi väntar ett tag till och får helt enkelt stå ut med den subtila paniken.

 

Så vad gör jag med de extra timmarna utanför sömnens rike? Först roterar jag ohämmat och rastlöst i sängen tills det bara inte går längre, då låter jag tårna försiktigt möta golvet och snor morgonrocken runt mig så hårt det bara går. Sen då? Jag lyssnar på Daughter, pillar i Lightroom och önskar att Karin var här och drack morgonkaffe med mig. Kollar ut mot dimman, låter ögonen ge efter för den simpla frestelsen att låsa sig vid rött och beundrar rönnbären. Tar en till klunk kaffe fast det egentligen har hunnit bli aningen för kallt. 

Ni hör ju. Som gjort för melankoli. Men det är så oerhört tillfredsställande att vältra sig i hösten och det dystra med den. Låta allt dö en stund. Överanalysera och se svärtan i allt, vara uppgiven och likgiltig inför det. Omfamna maktlösheten. 

 

Så vad gör jag när jag vaknar tidigt? Jag blir löjligt djup fram till ungefär 09:45, då jag börjar fundera på en dusch och kanske göra något produktivt. Kanske slänga ihop en spexig lunch? Solen bryter igenom dimman och övertala mig att åtminstone prova på en promenad trots den retande hostan. Det är ju lördag och hela livet är framför mig.

Men lördag då? Jag anser ju mig fylla år hela helgen så hur firade jag? Jo, Fransen och jag vaknade upp på rätt sida och åkte iväg för att fira mitt åldrande med en lunch hos mina blodsanknytningar. Jag fick en ljuvlig orkidée och ett trevlig kuvert och räckte i min tur över en IKEA-kasse fylld med kläder som helt enkelt inte längre fick plats i min garderob. Syrran provade, såg fabulous ut och slog till på samtliga plagg, vilket kändes oerhört kul. 

När det ätits, skrattats och kramats drog vi mot Hudiksvallet och Mattias mor och far. Där fick jag en tjusig skål, vi åt en härlig grekis pytt och konverserade över rödvin och gottade oss att det är mindre än en vecka kvar tills vi lyfter från Arlanda och tar oss mot Kreta. 

Sen fotade jag Kakbakerskans hjärtbiskvier. 

En sån där riktigt, riktigt bra dag.

 

Här sitter jag och är 24 år och en dag. 

I fredags så fick jag massa grattis av vänner och bekanta, mer än vanligt på något sätt. Eller så tog jag mer åt mig. Jag liksom njöt av min födelsedag på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Blev liksom obeskrivligt varm av alla som faktiskt tog sig till att skriva ihop det där glädjande sms:t eller ringa och sjunga en trudelutt som får även den suraste mun att vända om. 

Men det fanns sorg i fredagen också. Mickis började dagen med att ge mig de där hårspännena jag velat ha sen hon köpte sådana åt sig själv för ett tag sedan. Sedan pågick dagen som vanligt, vi tjattrade och hade kul som vi så ofta har. Sen skjutsade hon hem mig och vi kramades i bilen och gav varandra lyckönskningar inför framtiden. Där i bilen blev jag en smula tårögd, men sedan när jag kom innan för dörren slog det mig att Mickis faktiskt slutat på jobbet. Hon kommer inte sitta där och plötsligt häva ur sig en slug teori eller slänga sig med ord hon själv kommit på. Hon kommer vara i Uppsala och hänföra alla med sitt underbart älskavärda sig och bli omtyckt med samma intensitet som den öppenhet och acceptans hon visar alla omkring sig. Och just av detta kommer jag inte längre få min dagliga dos jag girigt vant mig vid.

Jag blev galet uppsliten av detta. Sörjde med en ovanlig frenesi. Skrev ett meddelande och fick henne att svära vid att inte glömma mig. 

Sen gick jag till gymmet och fick magmusklerna att svida lika som hjärtat för att jämna ut det hela lite. När jag tröttat ut kroppen såväl som hjärnan dök Ögonfransen upp med rosor och en IKEA-katalog och gav mig ny energi. Han tog med mig ut på middag där jag även fick ett telefonsamtal från Döden som önskade mig en fin födelsedag. 

Det var med andra ord en väldigt nyansrik födelsedag, och alla dessa nyanser speglade sig alla ljuvliga människor som jag fått in i mitt liv. Sådana jag aldrig vill bli av med för de är egentligen för bra för att vara sant.

 

Så tack så sjukt jävla mycket!

 

Stannar du ibland som jag upp och frågar dig själv: Har jag gått på folkhögskola? Lugn, det finns frågor du kan ställa dig för att kontrollera detta.

 

* Känns din personliga hygien som något oerhört krävande moment i vardagen? Glömmer du ibland duscha? Ramlar du ibland när du bär shorts för att din kroppsbehåring gör att du haka fast i dig själv? Detta är ett starkt tecken, då alla dofter som finns i de folkhögskoliksa lokalerna gör att man lätt glömmer bort sin egen odör. Fett hår är även sjukt mycket folkhögskolecredd och använder du någon sort av hårborttagning så är det ett tecken på att du inte hör hemma i flocken och du kan därför lätt stötas ut.

 

På folkhögskolan finns inga gränser mellan dig och dina studiekamrater. Likt en apflock så visar ni erat gillande genom konstant beröring. Detta trots den ovanstående punkten angående hygien. 

 

* Är din glädje helt opropertionelig till grundorsaken? Märker du att andra kollar snett när du vrålar rakt ut över att hitta en tjuga i soffan? Börjar du gråta över att någon inte orkar resten av sin strips och undrar om du vill ha? 

Livet på Folkis är hårt. Här gäller det att ta vara på de små glädjeämnena som bjuds. Du kanske får en teckning av en kompis som kan täcka lite av den där märkliga tapeten inne på rummet, klart sådant berör. Och den där tjugan kan du få två toppar för på Erikshjälpen, oh happy day!

 

Ja, folkhögskolan är inget för ensamvargen. Här är delad glädje dubbel glädje och jävlar om du hellre låser in dig på rummet för att se en gammal disneyfilm eller dylikt. Kommunaltrafik och samåkning är dessutom the shit for real.

 

Detta är bara ett litet utdrag ur min bok "Livet på Folkis, där alla får vara med bara inte du verkar vara en sådan som inte accepterar alla och bryr dig om sånt som hygien och hela kläder".

 

Du sitter och stirrar med öppen mun på skärmen. "Ja, jävlar!" tänker du. "Jag har alltså gått på folkhögskola! Men jag minns inget av mina studier...". Detta är också fullt normalt. På folkhögskola lärs oftast inget av påtagligt värde ut. Dessutom prioriterar du helt andra saker än att lära dig teori. Man går på känsla, lär sig livet och kärlek.  

Så att du luktar lite, inte tvekar inför att dela mat eller dryck med någon och inte knackar innan du hälsar på så är det okej. Du är ett barn av Folkis.