Susanna

 

Ni som känner mig vet att jag är en hårig människa. Se bara här när Agnes och Angelica kämpade med min hårväxt, då jag säger "Jag är en luden kvinna" och Agnes direkt bekräftar "Det är du sannerligen". 

 

 

Det konstaterades där och då.

Åh, loftet. Livet.

Vaxningen var något som gick smidigt när jag hade min sadistiska hobby-thailändska Agnes som ställde upp på dessa smärtsamma sessioner. Men då jag lämnade Forsa så blev det även lite väl långt till Agnes och jag försökte själv hålla igång vaxningen, men det rann ut i sanden.

Drömmen om silkeslena ben började dock långt innan Forsa och jag önskade mig då en epilator och fick även detta, men det var en billigare variant och mer utav en torteringsverktyg än hårborttagare. Den fick Agnes som utbyte för att hon vaxade mina ben. Smärta mot smärta, ett jämt byte. 

Där kunde man tro att mina epileringsdagar var över, men nej, ödet ville annat. Jag är medlem i Buzzador och där får man ibland erbjudanden om att köpa vissa produkter till billigare pris. Så en dag fick jag erbjudande att köpa en väldigt spejsad epilator som lockade mig. Jag tvekade men bestämde mig till slut. Då var dealen så klart över och detta ärrade mig. Aldrig mer skulle jag tveka. 

Sagt och gjort, förra veckan kom det upp ett nytt erbjudande om en epilator. Denna var en Philips SatinPerfect HP 6579. En epilator som även kunde användas vatten, vilket tilltalade mig då jag var fast övertygad om att detta skulle mildra smärtan. 

Idag anlände den, raka vägen till mitt jobb, och jag sprang ner för trappen för att signa leveransen. Den packades upp bland storögda arbetskamrater och vi undrade alla vad jag egentligen gett mig in på.

Klockan rörde sig långsamt mot hemgång och till slut så var arbetsdagens slut kommen och jag ramlade in genom dörren och ner i det stekheta badet.

Och jävlar i mig! Jag hade rätt. Visst, det är fortfarande en hårborttagningsmetod som går ut på att rycka ut hårstrån med rötterna så nog känns det, men ack så mycket lindrigare det är när man får ligga i ett varmt bad.

Denna lilla maskin plockade fint med sig stråna och den inbyggda lampan (?!) såg till att man inte fuskade. Strå för strå så blev jag sakta men säkert mer och mer lik en faktisk människa och reslutatet var galet tillfredsställande.

Jag är nu en epileringsmänniska.

Se bild på underverket.

 

 

Den massagestavsliknande saken är perfekt vid knän och anklar där man annars lätt missar. Bra grejer. Nu väntar vi in barbensväder! 

 

Jag släpade upp Mattias ur sängen klockan nio i lördags, trots att han försökte muta mig och lova mig massage för en timmes ytterligare sömn, men då jag var taggad till tusen inför kosläppet gav jag mig inte. 

Det bjöds på mjölk och bulle, man fick gå tipsrunda (där jag tyvärr tror att vi hade lite halvtaskiga resultat) och sen var det dags att se kossorna släppas fria. 

Nu fick de ju inte släppas ut helt galna av lycka på en grön äng full med fjärilar och maskrosor, som det skulle gå till enligt mina förväntningar, men nog var det tydligt att det pirrade i klövarna när de fick ta del av dagsljuset på nytt.

En perfekt liten dagsutflykt för två 20+:are.

Ni kanske inte fattar detta, men det är nu det börjar. På riktigt. Herrejävlar, ni måste ju känna det ni också?

Det är fem veckor kvar till Summerburst. Och ja, jag sitter här och blir hög genom att skapa den bästa playlisten ever och lyssna på den i Ögonfransens suveräna hörlurar. Prova ni också, lyssna på lite Futurecop, typ The Only Way, Transformers, Starworshipper eller It's a Crime. Skjut mig vad bra det är va?

Imorgon efter jobbet provar vi gymma till detta lilla underverk till playlist för nu är förkyldningen ur lillkropen min. Och detta i de coolaste gymbyxorna också. Köpte båda ett par poppiga och ett par svarta efter upptäckten att mina tidigare favoriter börjat bli genomskinliga. Och sånt är aldrig roligt. Så nu jävlar. Hörde jag ett whoop whoop?

 

 

 

 

 

 

Hahaha, ja men just ja! Igår så åkte jag med Pauline och Mikaela från vår gemensamma arbetsplats till Ljusdal. Jag och Mickis besökte en del affärer tills det var dags för mig att knata till bussen. När jag börjar gå mot bussen möter jag en pojke på cykel. Jag håller mig undan och han passerar, gott så. 

Jag fortsätter gå, grubblar lite i mig själv, det är varmt och skönt och min långa kofta fladdrar i den ljumma vinden.

Helt plötsligt får jag ett cykelstyre på min vänstra arm, pojken som tidigare passerat mig har kommit tillbaka, han vinglar förbi mig och ser ut att kunna hantera vår kollision och får precis tillbaka balansen när jag ser att min kofta sitter fast i hans styre. Jag förstår då.

Det hela går på en halv sekund. Min kofta sträcks ut tills dess elastisitet inte klarar det längre. Jag, likt den amazonkvinna jag är, står orubbad. Pojkens cykel stannar men pojken fortsätter framåt. Kanske svär han där och då över fysikens lagar i sitt huvud, jag vet inte. Jag skriker, han skriker. Vädret har fått honom att välja t-shirt en dag som denna och hans nakna armar dras mot den obarmhärtiga asfalten. Han reser sig dock snabbt upp, stirrar på mig med likblekt ansikte och säger stelt "Jag tappade kontrollen". Jag frågar om det går bra, konstaterar det uppenbara "Du fastnade visst i koftan" och reser hans cykel. Han tar den och vi skiljs åt, båda skärrade. 

 

Jag hoppas att han inte gjorde sig allt för illa. Att han inte skämms allt för mycket. Och att den jäveln lär sig att hålla sig till cykelbanan nästa gång.

 

 

Tack för att jag fick dela med mig.

 

En bild från en cykel i Skåne. Eller som de säger där "cykelen".

 

 

 

 

 

 

 

Igår åkte jag till Hudik igen. Det är en resa som jag ser mest som en teleport, den sorten vår biologilärare Folke Hansson berättade om. Att man kan bli tvungen att spendera några år i rymden upplöst i sina beståndsdelar, som materia. På bussen blir jag till till just det, stänger av allt och det enda som är kvar är materian. 

Till det att jag passerar Forsa. Där vaknar jag till, får tillbaka olika små minnesbilder, olika känslor.

Igår hoppade det på en pojke och en flicka vid Forsas busshållsplats. Han hade sitt långa blonda uppsatt i hästsvans och skägg. Håret var just av den kvalité så att det passade i hästsvans och han klädde i det men man kände ändå att han om några år kommer klippa det, raka sig och kanske ångra den där töjningen i örat något. 

Tjejen hade några piercingar i ansiktet (kanske på andra ställen med, men det är upp till er att spekulera i) och var helt klädd i svart, med skinnjacka och converse, samt en svart ryggsäck. 

De var glada, satte sig bredvid varandra och tjejen slog sig lite när hon satte sig men detta lämnade ingen längre dysterhet i de annars så sinneslätta ungdomarna. För det var just det de såg ut att vara. Så där härligt avslappnade och trygga. Som man blir av ett år på Forsa. 

De pratade om diverse, skrattade och kändes bekväma med varandra och i sig själva. Tjejen hoppade av ett par stationer innan killen. De sa hejdå och önskade varandra en trevlig ledighet. Killen blev kvar själv, tog på sig sina hörlurar och började försöka rätta till de små hårstråna som inte är tillräckligt långa ännu för att fångas upp i hästsvansens. 

Jag vill ta tag i hans hand, säga "Nej, låt dem vara, det gör inget. Njut bara av de här sista dagarna i gemenskapen nu. Frisset kan vänta, i nuläget klär det dig. Schhhh.".

Det är här jag inser att jag suttit och stirrat på två okända människor i cirka 15 minuter. Det är är ju inte riktig vad man kan klassa som acceptabelt rent socialt. I fortsättningen kanske jag gör bäst i att hålla mig till mina minnen och inte fantisera om andras. 

 

En morgon i väntan på bussen från Hudik.

 

Helgen med Angelica och Anton är över, och som alltid känns det lite trist att något man sett fram emot så mycket nu ligger bakom en, men det har varit en sann fröjd att uppleva dessa dagar. 

Vi gick på samlar- och antikmässa, käkade sushi, fick lite UV-strålning och dansade loss med vin i kroppen. 

Och! Det bästa är att de snart är här igen, för att gå på bakluckeloppis och vända upp och ner på Hudik igen.

Det laddar mig med precis den mängd pirr i magen som krävs för att klara av den kommande veckan, så nu njuter vi av det sista som är kvar av söndagen. Tack.

 

 

Jag har ju inte lyckats förnya gymkortet än. Skulle ha gjort det förra veckan men då hade de påskstängt då de annars har kvällsöppet. Så nu gör vi ett nytt försök denna torsdag. 

Men.

 

 

Jag har kommit till insikt om vad mycket annat man kan njuta av när man inte har gymet som drar. Till exempel städa varje vrå av lägenheten. Göra kulinariska utsvävningar i lugn och ro. Ligga i solstrimman som letar sig upp i sängen och lyssna på Pet Shop Boys. 

Fast nä, jag vill tillbaka så fort som möjligt. Speciellt nu när Biggest Loser börjat igen. Ni kollar väl? Andra avsnittet är ikväll. Mmmm, högklassig underhållning. Och sjuk inspiration till att träna tills man kräks.

Jag har förresten införskaffat lite nya träningsplagg. Kom fram till att det kan vara praktiskt att ha en vadderad sporttopp så att inte småknopparna showar off allt för mycket när man tar ut sig lite extra. Och så ett par byxor som inte slutar precis över magsäcken. Jag tror detta kommer förgylla mina framtida träningssessioner något oerhört.

Så nu är det bara att KÖTTA.

 

 

Idag var det dags att få lite friskluft, så jag och Mattias tog på oss några extra lager av kläder och gav oss ut med skotern för korvgrillning. Ljuvligt i detta strålande väder med takdropp och allting. Sen gick skotern sönder lite, men det är ju inget en karlakarl inte kan fixa.

 

 

 

Jag köpte ett par solbrillor för 39kr som jag sedan satt sönder i bilen men först fick jag feeling och fotade Mattias genom dem. Estetiskt, I know. 

 

Glad påsk, så klart. Två dagars ledighet kvar, bitches.

 

Alltså. Det här med att ta med datorn till Hudik. Loving it!

Jag sitter i sängen nu. Surfar lite. Läser bloggar. Ger pojkvännen SPACE. Tydligen ska man göra det, det har jag läst både i tidningar och sett på TV.

Tvingade just till mig lite bilder på honom när vi satt i soffan. Herregud, det är inget litet projekt ska jag säga er. Jag har lovat ut både det ena och det andra för att få fylla ut minneskortet lite. Men att ha värdighet och en själ är ändå överskattat, visst?

 

Mattias läser inte min blogg säger han. "Du berättar ju ändå allt du gör". Jaha. Så jag tror jag måste börja läsa upp inläggen för honom och visa bilderna. Ta honom i knät och viska "nu ska du få höra". Nä just det, space var det ja.

 

Han har förresten en märklig spikmatta. Ja, han har en spikmatta, sicket kap va? Men den är inte alls lika vass som den jag har hemma. Dock slocknade jag på den igår och kom fram till att det gör precis lika ont som på min. När jag vaknade och drog ut den blev jag sjukligt illamående och vred mig i smärtor i ungefär två minuter innan jag somnade om. Tror lite att det kan vara en kombo med allt godis jag tryckt i mig de senaste dagarna. 

AH MEN DÄ RÅ! Vi var till svärisarna igår och käkade lasange, lämnade över bilderna jag tagit på dem och fick ett varsitt ljuvigt påskägg- nämligen två sjukt stora muggar fyllda med godis! Och sånt här roligt godis, som man liksom inte behöver sluta tycka om för att man blir vuxen. Spot on, måste jag säga. Att jag dessutom till och från tyngts med en sorts svärta över att Mattias muggar engentligen är för småa att dricka te ur och nu får detta i gåva gör ju en speechless. Kolla ba:

Jag kan inte släppa Karinhelgen riktigt. Det var fan helt otroligt vad trevligt det var, liksom på en konstant på en jävligt bra nivå. Jag vill göra ett till inlägg om det som jag kan titta tillbaka på.

Bilderna lyckas ju inte riktigt förmedla det hela men de två första är roande i och med att de har en lite story bakom sig. På den första bilen är vi båda fullt med på vad som händer, vi tar kort i solskenet och allt är fint. På bild nummer två kommer en kille som tokvurpar. Karins leende upphör naturligtvis och ett stirrigt öga syns genom glasögonen men jag sneglar bara och behåller samma vansinniga leende. Detta skrämmer mig något. 

Annars var det som jag nämnt tidigare pinsamt god tacopaj, kakbubbel och allmänt mys så som t.ex. ätandet av nötter i sängen spelandes Hay Day och vilt vinkastande över hela lägenheten. 

Livet, mina vänner. Livet.

 

 

Yo homies.

Jag befinner mig nu åter i Hudiksvall. Strax innan klockan slog 18:00 klev jag innanför dörrarna hos min älskade och slängde mig i sängen då bussresan orsakat en fruktansvärd åksjuka ingen annan människa överlevt.

Mattias kom hem från jobbet ungefär en halvtimme efteråt, örfilade mig för att jag inte lagat mat ännu och sen åkte vi och handlade. Vi köpte allt som krävs för tacos, naturligtvis. Jag väntar spännt på att vi ska bli kräkless på denna simpla måltid, men det känns fortfarande ouppnåligt då detta utifrån sett sjukliga intagandet bara leder till mersmak.

Jag är ledig idag. Jasså? tänker ni. Ja. Mattias jobbar.

Ingen av oss brydde sig om att diska efter maten igår. Så ja, det krävs ju ingen högre utbildning för att räkna ut vad jag kommer få göra idag. I vitlöksdoft och bland skrumpna paprikor kommer mina naglar trasas sönder i det ljumma diskvattnet medan tårarna rinner nedför mina persikolena kinder och jag bannar mig själv för att jag inte tog den där chansen att fly till Paris medan jag hade den. 

Herregud, människan utstår ju inget annat än ständiga misärer, tänker ni nu och ja- er sympati är befogad.

Om ett par helger får vi besök av mina älskade Anonyma Alkolister. AA. Anki och Anton. Did you see what I did there? Fiffigt va? 

Ja, de kommer att anlända, jag och Anki ska gå i diverse butiker, avnjuta en något överdriven mängd dryck och eventuellt laga någon sorts middag, vad vet jag? Allt jag vet är att det kommer bli magiskt så som det blev när Anna var här och kort (!) därefter Karin. 

Tänk va? För vi dansar nog för sällan med varann.

 

 

 

När man är ynklig och sjuk får man vara glad för att man är kär i alla fall. För det är det fan i mig inte fy skam att vara.

 

Lyssna medan du pysslar med nått annat vettja. Suverän.

 

 

 

Idag är det söndagen efter en oklanderlig helg. Karin kom nämligen på besök och vi har åkt skidor, ätit kakor, druckit bubbel samt gjort den godaste tacopajen med tillhörande guacamole EVER. 

Skidåkning skedde i solsken och med lätta sinnen, och jag har en liten video här för att ge er ett exempel på hur det såg ut. Jag insipirerades lite av den gamla klassikern Snowroller.