Susanna

 

Den här gången gick det vägen, älskade vänner!

Åh, den lyckan!

Jag lyckades med att driva körsbärskvistar.

 

Gudarna ska veta att jag kämpat för det. Jag bytte till exakt tempererat vatten varannan dag, såg till att skapa perfekt långa snittytor, lät dem stå perioder under kökslampan för att låta dem alstra lite värme i den annars så kalla lägenheten och så sprayade jag dem med vatten varje dag för att motverka den torra inomhusluften.

 

OCH DET BAR FRUKT.

 

Äntligen hände det. Jag kom ihåg att Earth hour:a!

Vanligvis brukar jag komma på det i efterhand när man kollar sociala medier och ser alla andra duktiga jävlar som lyckats släcka ner, men i år är jag en av dem. Jag har myst runt här inne i lägenheten och kastat dömnade blickar mot grannarna över gatan som minsann har det lika ljust som vanligt inne hos sig.

 

Jag kan väl erkänna att jag höll på att glömma jag med. Jag städade och donade lite i min ensamhet och så bara kom uppenbarelsen över mig och sisodär fem minuter innan det var dags, och jisses vilken fart det blev på mig. 

Det finns nämligen en hel del ljus runt om i lägenheten som skulle tändas, så jag sprang runt som en galning och bytte ut utbrunna värmeljus och kämpade frenetiskt på med tändaren vars gasmängd sjunger på sista versen. 

När detta väl var gjort skyndade jag mig att städa undan lite ytterligare innan jag pustade ut med alla lämpor släkta och sjönk ner i soffan. Jag hann väl sitta och stirra i några minuter innan jag insikten av att tv:n fortfarande var på träffade mig som ett slag i magen, så i panik slängde jag mig efter tv-dosan och fick lägga ytterligare en halv evighet på att stänga av spelkonsoller, högtalarsystem och tv:n.

 

Men sen, sen var jag med i den goda gemenskapen. Visst, får väl erkänna att jag pillade en del med mobilen (och sista kvarten nu med datorn) MEN trådlösa saker borde inte räknas! I alla fall inte när man är ensam hemma. Kvällen hade ju fått lite större värde om jag hade haft min bättre hälft hemma, men som livet bevisar gång på gång så kan man inte få allt här i livet.

 

Faktum är att man kanske borde hour:a (viktigt med rätt uttal här) lite oftare. Plocka fram en kortspelsrackare och en pava rött. Ja, det ska jag börja med. Ni också. Vi kör imorgon igen. Samma tid och plats. Fint.

 

 

Jag klippte mig! Jag gjorde det!

 

Har länge gått och mässat om att jag vill inta en slags axellängd på håret, något jag inte haft sen typ sent mellanstadie. Frågat vänner, frågat Andreas, frågat snudd på främlingar, och alla har svarat att jag ska göra det följt av frasen "det växer ju ändå ut", vilket oundvikligt sår ett frö av misstro i deras uppmaning. 

 

Men, jag bokade ändock en tid. I lönndom först, då jag tänkte överraska Andreas med den nya frisyren. Höll tyst i en vecka, men dagen innan brast det för mig och jag outade mitt beslut för Andreas för att ge honom möjligheten till att ta farväl till manen. Han var den i min närheten som alltid antagit det mest tveksamma ansiktsutrycket när jag nämnt mina frisyrplaner och man hörde en viss panik i hans annars så trygga stämma "Vaddå, imorgon alltså??".

 

Dagen efter satt jag på bussen med svettiga fingrar och glasartad blick. Som i trans förde mina ben mig till salongen där jag plötsligt satt i stolen med darrande knän och sa, "Jag tänkte mig typ till nyckelbenet, så det är en bit som ska bort." varpå frisörskan svarade "Oj! Men vad härligt! Hit? Ja, men då så, vi sätter igång. Det växer ju ändå ut!".

 

Under tiden hon klippte droppade hon klassiska fraser som "Sånna här förändringar kan ju kännas ovant, men man vänjer ju sig", "Efter ett par dagar brukar man vara jättenöjd" och "Ditt hår verkar ju inte ha något problem att bli långt om du vill det sen igen, menar jag" vilket fick mig att ifrågasätta mitt beslut ungefär 73 gånger, men sent skall syndaren vakna. Jag satt ju där jag satt. 

 

Ett hurtigt "Sådärja!" och en nackspegling senare så slog jag pinkoden i betalterminalen, snodde halsduken tre varv och gav mig ut i kylan för att bryta min ytandning med en riktigt jävla djupinhalation. Gjort är gjort. 

Andreas hämtade upp mig och vi åkte iväg för att äta. Andreas verkade rädd för att titta för mycket, undvek mig med blicken likt en blyg skolpojke. Han hade ju fått höra vilka känslor som kan väckas i mig i samband med drastiskt frisyrbyte, så jag antar att detta oroade honom. "Vad tycker du? Har du tittat?" frågade jag och tvingade till mig ögonkontakt. "Jag tycker det är fint. Det blev mycket ansikte liksom" sa han och slog snabbt ned blicken igen.  

 

Jag som själv inte vågat mig på att titta ordentligt snurrade upp halsduken, tog fram mobilen och startade selfiekameran och efter ett djupt andetag tog jag modet till mig till göra en riktig damage control. 

 

Och hör och häpna!!! JAG BLEV NÖJD!!! Va?! Så otroligt märkligt. Men jag kände mig jättenöjd. På riktigt alltså. FÖR EN GÅNGS SKULL.

Så mycket fräschare, mer volym, lätt och härligt.

Andreas märkte av min lycka och vågade då själv granska den nya frisyren på riktigt varpå han också påvisade trovärdiga glädjeyttringar! En härlig stund infann sig och allt kändes möjligt. Jag lever ännu på ruset faktiskt. Tänk ändå, jag med typ axellångt hår, det trodde man inte. 

Hej, jag behöver skriva av mig lite. Jag har det inte så jävla lätt just nu. Livet är ingen dans på rosor, om man säger så. Det är sjukt få rosa i mentosrullen, o.s.v.

Lugn, jag ska berätta.

 

Jag har ju en grej för snittblommor, det här vet ni redan. Tulpaner, rosor, liljor, nejlikor - you name it. Men jag gillar kvistar också. Vide och sånt. Det har ett fint namn också tydligen, att ta in dem för att få dem att blomstra, nämligen; att driva kvistar.  

Det är här mitt problem kommer in. Jag har nämligen ett mål i livet jag under några omständigheter inte klarar av att uppnå. Och det äter mig. 

 

Jag kan för mitt liv inte klara av att driva...

 

 

 

Dessa kvistrikets enhörningar. Så vackra, så förföriska, så mytomspunna. Och riktiga jävla teasers.

 

Detta är nu mitt tredje knippe jag slänger ut pengar på och pressar ner i en vas. Jag har lusläst hela cyberspace för skötselråd, köpt en svindyr sekatör för att få till den ultimata snittytan, stått och mätt upp den exakta temperaturen de föredrar på vattnet med en ugnstermometer och haft långa terapisamtal med dem för att främja deras utveckling.

 

Vad har det gett mig så här långt? Torra, fnasiga kvistar och skrupna knoppar på golvet att trampa in i barfotafötter. För att inte tala om magkatarr, ögonlocksspasmer och suicidala tankar.

 

Jag förstår helt enkelt inte. Allt jag vill är att rädda dem från den kalla blomsterdisken och ge dem all kärlek de möjligen kan suga åt sig. De behöver ju värme för att blomstra, det säger internettet! Men nej, tydligen hatar körsbärskvistarna mig. Intensivt. 

Jag blir så ledsen. 

Dör dessa så provar jag bara en gång till, det säger jag bara. Fool me four times, shame on you, Körsbärskvistarna. Fool me five times, shame on me. Så inte fler än fyra buketter. Men nu håller vi tummarna för bukett nummer tre. 

 

BLOMSTRA, FÖR I HELVETE!!!