Susanna

Min syster har många barn. Barn blir sjuka, detta hör till. Förkyldningar, löss, magsjuka, ja you name it. Ungar dras  till virus och bakterier som att de vore en livsnödvändighet för dem, vilket känns oerhört motsägelsefullt. 

För en människa som mig som alltid haft ett halvdant immunförsvar och som hatar att vara sjuk så kan ett möte med sjuka barn vara ganska ångestladdat. Jag undviker det hemskt gärna om möjligheten finns. Egentligen skulle jag undvika mänsklig kontakt överhuvudtaget, men det försvårar ju vardagen tyvärr.

Jag har redan tampats med en förkyldning denna sommar och ser därför till att vara extra nogrann med mina kosttillskott samt att jag överdoserar friskluft och ingefära för att ligga steget före. 

Detta hjälper mig bara så långt dock. Det finns krafter jag inte rår på.

 

Tidigare denna afton så dök en bild upp i min inkorg. Den var skickad från min syster och ämnad min mor. Min mor hade nämligen varit hos min syster tidigare och passat barnen, och nu hade den yngsta i syskonskaran börjat uppvisa vissa typiska symptom för en specifik sjukdom som min syster ville ha råd om. 

Det hade dykt upp prickar i hennes ansikte. Början till blåsor. 

Ja. Vattkoppor. Något jag undvikit i snart 25 år av mitt liv.

Folk brukar bli chockade av detta. "Va, har du inte haft det än?! Det ser man ju till att barn får när de är små!". Ja, nä, jag hade helt enkelt inte det privilegiet. 

Så nu lever jag i ständig rädsla för denna hemska sjukdom, väl medveten om att den blir värre och värre att hantera ju äldre man blir. Man kan tydligen dö av den om man får den när man är för gammal, ändock så lockas jag inte av tanken att medvetet smittas.

 

När jag såg bilden gick jag genom de vanliga faserna i min hypokondri. Först blev jag iskall och hela min kropp stelnade till. Sen började det krypa i mig, min andning blev ytligare och jag började paniskt tänka igenom min senaste kontakt med smittkällan. I detta fallet så är min mor min direkta länk till ondskan. En otroligt påtaglig klåda började sprida sig över min kropp och mina fingrar letade maniskt efter möjliga utslag. Samtidigt som naglarna rev min hud rödstrimmig så blossade en glödande vrede upp. Hur kan någon utsätta mig för detta? Se det som en slags petitess? Hånskratta åt min hälsa? 

Även om just vattkoppor inte misstänktes förrän på kvällskvisten så såg jag det naturligtvis som en attack med ett biologiskt vapen riktat direkt mot mig. Inför mitt inre inscensatte jag de kommande dagarna, hur min syster hemma fnissar hejd- och respektlöst medan jag blir allt svagare och allt mer vanställd. 

 

Jag skriver detta nu som terapi, för att få ut mina rädslor på print och på så vis kanske se det absurda i det och kunna sova gott sedan. Men faktum kvarstår att jag ännu river runt med fingrarna på min kropp och är livrädd för att snart upptäcka de ilskna röda prickarna uppenbara sig ohämmat över mig. 

Det är sjukt att man inte utrotat denna sjukdom ännu?! Samlar någon in pengar till detta?! Gör pärlarmband och trycker tröjor med "Fuck Vattkoppor"?! Det är fan i mig på tiden annars.

Läser någon detta ber jag er att hålla lilltummen för mitt välmående. Kanske hjälper det lite, och jag tar allt jag får. Tack på förhand.

 

Här var vi vänner, jag och smittbäraren. Låt er aldrig luras av barnslig oskyldighet. Ulvar i fårakläder finns i alla storlekar.

 

 

 

Men. Låt oss vara realistiska.

 

Det är ju faktiskt äckligt jävla svinvarmt från och till. Man måste få säga det med. När man vaknar råblöt mitt i natten och verkligen inte vet var man ska ta vägen. När man duschar iskallt för att frysa och tio minuter senare ligga och flåsa av värmeslag igen. När man omöjligt kan hinna med att hålla en jämn vätskenivå eftersom transpireringen ligger sju steg före vattenintaget. 

 

Det är inte gemytligt.

 

Hettan äter mig. Bit för bit bryter den ner mitt psyke och jag kan inte göra annat än att krampaktigt hålla min lilla handfläkt framför ansiktet och söka mig till skuggplatser.

Dagtid när man har tid att sola - visst! Älskade värme! 

Men så fort tanken är att man ska prestera på något vis eller kanske vara social - skjut mig, för satan. Jag skulle vara trevlig och älskvärd under ett möte idag, men fick börja med att knuffa den stackars varelsen ur vägen när denne ville mötas i en kram och skrika "VAR FINNS SKUGGA, VI MÅSTE HITTA SKUGGA!!"

Ja, jag skulle gärna hålla ett fungerande samtal med någon, men tyvärr så har jag fullt upp med att känna mig motbjudande. Dessutom gör vätskebristen att man omöjligt kan hänga med i någon slags tankekedja och jag uttrycker mig mest med halva meningar och fadda, menlösa gester.

Min hy vet inte vad som händer. Det förstår inte hur den ska hantera att aldrig få vila. Den besitter en glans som är x antal nivåer förbi "lyster".

Jag är i fysisk och psykisk obalans, helt enkelt.

Och åter till sömnen, eller avsaknaden av den kanske. När man vaknar en gång i timmen, inlindad i blöta lakan och med håret slickat mot ansiktet. Hur man än gör så kommer man inte undan det kvävande gradantalet. Det lila ljuset i rummet som natten tillhandahåller står för svalka, men dessa nätter är det skimret en ren och skär lögn. LÖGN. 

 

Pjuh. Tack. Det där bara måste sägas. För vi tänker det allihopa, visst gör vi? Men man får helst inte klaga. Inte i kalla Sverige, vädergudarna kan lyssna och straffa vår otacksamhet. Här däremot är vi trygga.

Och nu när detta är på bordet så kan vi börja njuta av värmen igen. Likt åska behövdes det en rejäl urladdning. Imorgon ska jag ta på mig nått svalt och fint och bara ha en sjukt najs dag. 

Ha det fint och så ses vi här nästa gång när det har regnat två veckor i rad och vi vill spy på den där vidriga vätan och är villiga att offra en arm eller två bara för att få tillbaka solen. Hej så länge.

 

 

Jag nämnde tidigare att jag inte tränat så mycket på senaste tiden. Det finns inga ursäkter, INGA URSÄKTER. 

 

Men.

 

 

Jag ska köpa gymkort på måndag. Jag lovar. Det innebär att jag har en dags muskelförfall kvar innan det är dags att bygga på Bissen (biceps reds anm.).

På en slags sammanstrålning med bekanta med rusdryck involverat sprang vi in i en kille jag träffat på gymmet ett par gånger. Den här mannen bistod med livsråd till oss alla under kvällen och vi slet med honom på efterfest för att ta del av så mycket visdom vi bara kunde. Vi började under en kort stund prata om gymmet, då det låg oss båda varmt om hjärtat. Jag berättade att jag inte varit där på två veckor och han berättade att han inte varit där på säkert en månad. I våra låsta blickar utbyttes förtvivlan och vi unnade oss att vältra oss i vårt förfall. Vi skålade för bättring och beach 2015, men stämningen hämtade sig aldrig riktigt efter det.

För faktum kvarstår. Det man bygger upp under evigheter faller på sekunder. Vidrigt men sant.

 

De här dagarna har jag försökt flexa fram de små framgångar jag tidigare tyckt mig uppleva men det blir allt svårare. 

Det är helt enkelt dags att på nytt börja på resan mot stordåd. Att som Fågel Fenix på nytt resa sig ur askan. Drakar lyfter i motvind, och så vidare.

Men först ska jag avnjuta ett glas vin i väntan på att gymmet öppnar.

 

Vad sägs om att återinföra webkamerabilderna förresten? Ja.

 

 

Sommaren kom, kände ni? Värmde upp våra kalla, vilsna själar och lovade bättring. Naiva som vi är svalde vi detta och har nu glömt allt det hemska som tidigare hände. Det blir ju bättre nu.

Jag klättrade upp på ett tak igår och brände ihjäl mig, naturligtvis. Det vore ju inte klassisk sommar annars. Jag smörjde in mig, så klart, bara inte de partierna som jag brände. Baksida lår, främst. Ändå ett överflödigt område på kroppen.

 

Som om inte detta vore nog har jag beslutat mig för att ta tag i konditionen efter en lång förkyldning där all sorters träning har fått ligga på hyllan. Första vändan tog jag med äldsta systerdottern Mie. Hon föreslog att vi kunde ta en promenad istället, men nej, jag ville springa. 5 km skulle det bli, det skulle gå bra. 

Mie började springa direkt, snuvade mig på uppvärmingen, och jag hade ingen aning om vad jag hade gett mig in på när jag började lufsa efter den hurtiga tonåringen.

Var det jag försökte få henne att sakta in med, men detta gick bara inte. Vi tog oss hem, och hade jag inte varit så äckligt jävla slutkörd så hade jag skämts över min dåliga kondition, men orken fanns helt enkelt inte till för det.

Jag tog mig även ut själv dagen efter. Här gav jag mig själv lite mer utrymme till att hålla en hyfsat okej puls men pushade ändå tillräckligt för att jag, alltså efter endast två löpturer á 5 km ska vilja säga upp bekantskapen med mina lår. 

Jag måste naturligtvis ut imorgon igen, MEN JAG KOMMER INTE ATT GILLA DET. Så det så. 

 

Jaha, och vad vill jag säga med detta inlägg? Inget särskilt, bara småprata lite liksom. Berätta att jag både har brännskador och muskelskador på/i mina lår. Kanske vinna lite sympati, vad vet jag. Men tack för ordet.