Eken pratar i telefonen med chefen. Lön diskuteras. Ett missförstånd tycks uppstå. Eken försöker förklara. Höjer rösten och pratar långsamare, som med ett barn men ändå irriterat.
Jag frågar mig själv om något gott kan komma ur detta eller om ett inferno väntar.
Vi ska ju skaffa större boende, framtiden såg ju så ljus ut? Nu låter Eken nästan arg. Jag försöker få rätsida på det hela men det är så svårt då jag bara hör en del av konversationen. Som ett blivande skillsmässobarn sitter jag med tårfyllda ögon och försöker förstå vad som händer.
Jag vill inte ha två garderober, jag vill bara bli älskad.