Bubblig lycka.
Japp, det är bokat och klart.
Det blir Summerburst 2013 och plötsligt är livet magiskt igen. Anna, Karin, Anders, Mattias och jag styr in våra studsiga ben i Stadion och dansar hejdlöst. Danskar, ville jag skriva, men det är ju för att Mattias ska med.
Längtan är obeskrivlig, men nu ska vi inte tappa fokus från att Anik och Anton kommer i helgen för att dricka rusdryck och se Maskinen. Livet är gott nu.
Självklart bjuder jag på två guldlåtar att förfesta till, mig kan ni lita på.
I'm still dancing in your head.
Murgrönan, Cyklamen och jag.
Jag arrangerade lite blomster här för ett par veckor sedan. Herregud, tänker ni, finns det något hon inte kan?! Sluta, jag är bara människa, precis som ni. Detta var extra tydligt idag då jag skulle kolla till mina växter. Jag har tydligen övervattnat dem. Det rörde sig om en Murgröna och en Cyklamen.
Cyklamen har ständigt varit en av mina fiender, jag har haft ett obestämt antal av dessa i min ägo under min livstid men ingen av dem har överlevt särskilt länge utan lämnat mig ensam och skamsen med endast smutsiga krukor som bevis på deras existens. Detta trots att jag vattnar dem på fat, som man ska. Även denna gång börjar den se moloken ut, men jag accepterar detta med ett visst jävlaranamma, ty nästa Cyklamen ska stå pall.
Men.
Jag köpte ju även en murgröna. Krukväxternas lilla krigare, som man kan kalla dem. Jag tycks dock ha åkt på något slags måndagsexemplar eller en jävligt sympatiskt en, för denna tycks begå en solidarisk harakiri med sin krukpartner Cyklamen. Tillsammans ser de allt mer deprimerade ut och Murgrönan slänger torra, frasiga små blad runt sig för att understryka sitt missnöje. Jag lever nästan i en kompost i dagsläget om jag inte dammsuger en gång i timmen och min irritation eskalerar i samma rasande hastighet som Murgrönans nuditet.
Jag kan inte ens se på dem längre. På nätterna tycker jag mig höra dem sorgset luta sina själkar mot varanda i sann martyranda, och jag omvandlar mitt dåliga samvete till hat för att stå ut. De får ett par dagar till på sig att bättra på klorofyllet, sedan faller de jävlarna från balkongen.
Låt oss minnas deras glansdagar.
Cause I can't go on if your love isn't strong.
Förresten. Måste ensamdansa och sjunga till dessa först.
Måndagsmummel.
Måndag är här och har snart passerat till allas lättnad. Ni känner det va? Hjärtat slår lite, lite lättare nu när denna vidriga milstolpe har passerats.
Jag är väldigt nöjd då jag efter arbetsdagen lyckats handla sängben och mat med mamma, slängt upp en liten kreation på väggen, städat och storkokat. Gott så. Jajaja, jag har inte hunnit med gymmet, MEN HELVETE, JAG ÄR JU BARA MÄNNISKA. Ge er nu.
Så hur var er helg?
Min spenderades som vanligt i Hudiksvall. Fredagen och lördagen bestod av lite strosning på stan och soffmys naturligtvis. Söndagen däremot var nervkittlande och ljuv.
Hudiksvall besegrade Borlänge. Det var spännande länge, jag höll på att krypa in i mig själv och en del orosmoln visade sig men innerst inne var allt så tydligt. Borlänge höll helt enkelt inte måttet och det hela raserades. Med svansen mellan benen fick Borlänge inse faktum, det räckte inte hela vägen.
Jag ålade mig likt en mask på läktaren och skrek ikapp med svärmor, sport är tydligen något jag kan gå från intresse 0-100 på en bråkdels sekund.
Självklart gjorde raringen mål, en liten utvisning åkte bad asset på också. Sån är han. Sån är jag. Dras till bad guys liksom.
Borlänges tränare blev utvisad på grund av osportsligt beteende. Det kan de ju öva lite på, tycker jag. För de lagen de kommer att möta i framtidens skull.
Sen, som om inte vinnarglädjen var nog, så av ren spontanitet och välvilja fick jag en jättefin gåva av svärmor också. Lila var den. Ja. Människor vid namn Karin har något visst, så är det bara.
Men nu! Min kreation. Eller ja, jag har slängt upp lite polaroidbilder på väggen. Fler ska tas men nu sitter de flesta av mina käraste där och stödjer mig i mitt lagande av singelmåltider och ser dömande på mig när jag försöker smyga åt mig ett glas vin kylskåpet. En ovärderlig guldkant i mitt lilla råttbo.
Nu ska jag duscha, planera morgondagen och läsa ut de sista tolv sidorna i boken som jag egentligen borde läst ut för längesen men min separtionsångest är inte att leka med alla gånger, det vet vi ju, se bara min kökvägg. Ja, det var ett rekord i kommatecken ni just fick ta del av, njut. Sov gott, vänner, det kommer jag göra.
And there is a shitload of snowflakes in Russia.
Ibland kan jag inte riktigt sätta ord på det jag känner, så det är tur att det finns dem där ute som kan det.
Den här går ut till mina peeps.
And remember... Stay perfect. Just for me.
Mot ljuset.
Nu, mina vänner, ljusnar det. Är hon från vettet, tänker ni nu, det blir ju bara mörkare?! Ja, mörkret påverkar mig också, och för att citera vår käraste Anki så var/är det mörkt så ofta.
MEN!
Snart kommer mina högt älskade kumpaner Anna och Anki på pyamasparty till min blygsamma lilla etta, och helgen efter kommer Maskinen till Hudik och jag och Anki ska försöka slita tag i ett gäng biljetter till oss och våra små ögonstenar. Ljuvligt blir det.
Är det klart här?
NEJ!
Karin och Anders stannar till på väg till Umeå i december, så jag åter får chansen att valla Karin med min höjdmässigt välplacerade byst och känna doften av björk. *torkar en glädjetår*
DESSUTOM!
Det blir juldagsfest med Anki och Anna, men Anna vet det inte ännu.
Åh. Livet är så jävla härligt nu. Och i helgen blir det Hudik, så klart, för att vara innebandygroupie.
JAG ÄLSKAR DETTA!
God morgon.
Har nyss vaknat och ligger lyssnar på djupa andetag medan jag kollar runt på diverse bloggar. Mattias ska iväg på match senare och lämnar mig här till mitt öde, vilket troligtvis blir att ligga och kvida av träningsvärk i soffan.
I torsdags var jag nämligen på gymmet igen.
Jag gick dit bara för att kvällens resa till Hudik blev inställd och Mattias skulle komma till mig istället, så jag hade tre timmar över. Jag värmde upp 30min på löpbandet och kände mig redan där nöjd över tempot jag lyckades hålla. Sen blev det en timmes intensiv styrka och eftersom jag fått besked om att Mattias inte skulle komma över förän om ytterligare 1,5 timme tänkte jag att jag kunde ta 20 min nedvarvning på löpbandet. När 20 min gått tänkte jag att jag kunde ta 30 min istället så blir det ju 1 timme sammanlagt. Efter det kom en bra låt så det blev 40 min och då tar man ju hellre 45 min. Här började jag tänka på annat och när timern visade 50 min då var det ju bara att fortsätta till 60 min.
Kanske småpotatis för er övriga, men för mig som haft ett läskigt långt träningsuppehåll och faktiskt höll bra tempo och hissade upp och ner det där satans bandet känner att en liten klapp på axeln är jag tamigfan värd för 2,5 timmes gymmande.
Jag firade det hela med en Instagrambild, se nedan, där jag kaxigt yttrade mig om att "I morgon har gymmet träningsvärk", men det är bara för att jag är så jävla cool.
Ja, det var bara skryta jag ville, så iväg med er nu.
Nöjd.
Vad gör man en torsdag? Jo, man jobbar in fredagen, besöker frisören, tar ett bad, lurar sig till en glammigare tillvaro genom att strosa runt i nattlinne och dricka vatten ur vinglas, måla naglarna och vänta in ögonfransen.
Nöjd är jag.
Frasse.
Jag har kollat mycket på Svenska Hollywoodfruar nu under min långa sjukperiod och är det något som skänker glädje så är det Hyresgästföreningens reklam. Den långa versionen sänds på TV och är väl fin, men det är den korta versionen när man ser på webb-TV som är charmigast i och med att den är så obeskrivligt random.
Meh Thor!!!
Anki, det här med att vi tvivlar på fotograferandet kan vara att vi helt enkelt inte hittat vår grej än. Mer studio känns välkommet, tycker du inte?
fuckaur.
Jag är fortfarande sängliggande med glansiga ögon och röd näsa, men jag hoppas verkligen att man är helt frisk på fredag så man kan....
....fucka ur!
Jag försöker svara på alla mina kommentarer.
Min bror kommenterade bilden av hunden Willy som jag la upp för några dagar sedan...
Slutet.
Detta är vad jag just vaknade upp från en febersömn och råhulkade loss till. Nu torkar vi tårarna och somnar om för att vakna upp när vi är mer känslomässigt stabila och kanske till och med lite friska.
Länken blir dock lite fnissig.
Dålig start.
Jag befinner mig i Hudik. Då jag anlände hit drygt en halvtimme innan Mattias slutade jobba så gick jag på Waneys och avnjöt en kaffe, gott så.
Då Mattias inte är så förtjust i kaffeandedräkter så bestämde jag mig för att gå in på Hemköp och köpa ett paket tuggummi i hopp om att få en liten välkomstpuss då vi återförenades. På vägen dit hör jag ett avgrundsvrål bakom mig. Det låter som en 6årig pojke som får utbrott men mest åter det som en flygödla, en dinosaur (läst på engelska).
Jag hör detta ett par gånger men tänker inte så mycket på det mer utan går in och ställer mig i kön på Hemköp. Där kryllar det av folk och jag får vänta ett tag, och under tiden får jag ta del av ett samtal mellan kassörskan och en kund en bit fram i kön. Skriken har nämligen börjat närma sig affären och drar till sig uppmärksamhet från butiksbesökarna. Då säger kassörskan något jag uppfattar som "Det är ju en papegoja men det låter som ungar".
Här blir jag upprymd och med ens otålig, jag vill ut och se den i mitt huvud färgranna aran.
Jag får betala för mitt tuggummi, skriker "släng kvittot" och går så fort som är möjligt och socialt acceptabelt mot utgången samtidigt som jag försöker få ner växeln i plånboken och plånboken i väskan. I ögonvrån ser jag ett par ungdomar som sitter bredvid dörrarna men reflekterar inte mer över detta, utan fokuserar på mina pinaler för att så småningom få komma ut och leta upp den tropiska fågeln. När jag är precis vid dörrarna händer det, vrålet ljuder på sin höjd två meter från mig och jag spasmar till, håller på att tappa allt jag har i händerna och stirrar upp med skräckslagna ögon och darrande underläpp mot ljudkällan. Jag kollar rakt in i gapet på en troligtvis stackars tourettessjuk flicka som legat bakom dessa fabliska läten. Mina tårfyllda ögon möter hennes men då jag befinner mig i rörelse är jag strax utanför dörren och det blir inget mer än så.
Jag kände en skam över att ha givit vika för en sådan primitiv reaktion över en sådan sak som man vill kunna agera normalt inför, då man inte vill göra det besvärligare än nödvändigt för den redan sjukdomsdrabbade individen. Men skammen kom inte ens i närheten av den besvikelsen jag kände över att det inte var en papegoja. Ni förstår va? Jag hade kunnat se en fågel i hallucinogena färger utrustad med förmågan att tala likt en människa, men det togs från mig.
Jag har googlat det men det är inte samma sak.
Jävla skitfredag.
Sant.
Den här är ljuvlig just för att den är så JÄVLA sann och för att Batman är med. Skratta.
Strax innan.
Ja ni, sveper ni in er i hösten nu? Jag tjatar, jag vet, men det är viktigt så jag kommer fortsätta med det.
Jag gör det jag gör bäst, smörjer in mig i bodybutter, dricker groteska mängder te och lyssnar på svåra låtar i för stora tröjor. Det är så mina dagar rullar på.
Har kommit hem från en jobbkväll där jag redigerat och fnissat hejdlöst med en liten del av jobbstyrkan. Visst, man blir jävligt seg av dessa långdagar, men de har sannerligen sin charm också. Och nu är veckan i princip över, imorgon är det fredag (mmmmhhmhhhhmhhm) och jag har redan packat väskan för att återigen få åka på kramweekend till kärleken.
Som om inte detta vore nog med lyckoämnen så har jag skickat in hyreskontraktet och betalat första hyran till min alldeles egna lägenhet. Snart kommer jag få ligga sömnlös och lyssna på märkliga ljud med ett pickande kaninhjärta i bröstet och våndas över att jag första gången bor helt själv.
Jag har redan tänkt ut hundratals olika sätt som mitt liv kommer förändras på. Det är nu jag kommer bli smal, skriva den där boken, bli fotoproffs och tillaga kulinariska mästerverk. Sånt jag inte kunnat göra tidigare, så klart. För sånt kan man bara göra när man bor själv, så klart. Så klart.
Soffa, matbordsset, tv-bänk och spegel är också inhandlat nu så om knappt tio dagar rycker jag åt mig en nyckel och slänger in grejerna i boet.
Det känns nästan för bra hör ni, ni kan ju börja satsa på när allt går åt helvete.
Ljuvligt!
Svärtan i Hay Day.
Jag har ett spel på mobilen. Hay Day heter det. Man har en farm man sköter om och avancerar som bonde.
Marcus på jobbet brukar reta mig för det, han höjer liksom hakan och hävdar att jag står under honom i rang i och med att jag roar mig med detta simpla nöje. Det oerhört märkliga i detta är att han själv för inte mycket mer än ett år sedan var en hängiven spelare av facebookspelet Farmville. Marcus må anses sig vara bra på mycket, men hyllar sällan sig själv över det han är bäst på; nämligen att kasta sten i glashus.
Nåväl, det är inte därför jag tar upp detta. Jag vill ta upp Mattias relation till spelet.
Han brukar ogilla mitt mobilpillande men detta har han ryckts med i. Han gillar det. Är mån om att djuren får mat och så.
Spelet fungerar så att ibland kommer det grannar och ber om saker. När männen kommer suckar han och säger "vad fan vill du nu då?", tyngd av deras krav.
Men så finns det en kvinna som kommer ibland. Hon har hatt, en liten klänning och stora ögon. Hon bär sin korg med sina späda små armar och nedböjt huvud och kollar upp med vädjande blick i hopp om att få ett par ägg eller kanske lite mjölk.
Här förändras Mattias.
Han blir mild, säger med len röst "Och vad vill du ha då, stumpan?" och ser genast till att försöka ge henne det hon vill ha.
Jag blir vred av detta beteende.
När hon besöker mig tycker jag gott att hon kan vänta. Ibland skickar jag helt enkelt hem henne utan ens en liten smula och fantiserar om att hon har en man hemma som är elak och som slår henne om hon inte fullföljer sina dagssysslor. "Ja, försök förklara detta du" säger jag mellan sammanbitna tänder medan hon lommar hemmåt med den lätta korgen och det tunga sinnet.
Ni ser henne i den rosa hatten på bilden här under. Tiggarslynan. Vid närmare eftertanke kanske det är bra att skicka in mobilen ett tag. Lite tid ifrån varandra kanske bara gör gott.
Att förbereda sig för ett farväl.
Jag ska skicka in min iPhone på reperation, kameran strular lite. Jag fick retursedeln i fredags. Skulle ha paketerat den i helgen. Men det tycks inte bli av. Livet har liksom rullat på, jag har haft andra saker för mig. JAG KAN BARA INTE. Ovissheten äter mig, jag har ingen aning om när jag får tillbaka den igen.
Här sitter jag alltså utan lägenhet med inflyttningsdatum X, kvällarna fyllda med jobb och gym, i ett distansförhållande, vänner spridda över världen och det är kallt utomhus.
HUR I HELVETE SKA JAG KUNNA HANTERA ALLT DETTA UTAN MOBILEN?!
Förvisso har jag inte sett den på hela eftermiddagen, men nu har jag ju haft datorn. MEN DEN KAN JAG INTE HA I FICKAN PÅ STAN PRECIS. Livet, det är så här det känns alltså? ÄR DU NÖJD NU DÅ?!
Höstmåndag.
Jag har varit en duktig tjej idag, jobbat och sedan gymmat som en liten dåre. Så ikväll har jag stängt in mig i det lilla rummet som ligger nära modemet, ty nu ska jag gå igenom några av de glömda favoritbloggarna och trycka i mig mozzarella, tomat och lufttorkad skinka.
Hösten är här och jag nu bättre förberedd än någonsin då sist i världen inhandlat en mysoverall. Så nu gör vi detta fullt ut, smörjer in kroppen i den fetaste krämen man kan hitta, överdoserar ingefärsté och hasar runt i så tjocka strumpor som möjligt.
Och ser gangsta ut.
Bring it.
