Idag var det dag nummer fem sedan jag var utanför dörren senast. Något händer med en, omvärlden blir skrämmande, tanken på att utsättas för väder och friskluft känns oöverstigligt. Att behöva sätta ena foten framför den andra, besegra trappor och värst av allt kanske springa på någon man känner och BEHÖVA SMÅPRATA.

Jag har ju alltid svårt för det här, är ju av naturen folkskygg, men utan att tvingas till det på regelbunden basis så blir det så oerhört hotfullt när det väl är dags. 

Men nu när jag är frisk och 48 timmar symtomfri måste jag börja mjuka upp sinnet inför att ta mig till jobbet på måndag.

Planen var att jag skulle ta mig till coop, kanske köpa snittblommor och handla till ett nytt recept jag vill prova, men det blev för prövande. Det gick bara inte. Rom bryggdes inte på en dag o.s.v.

En kort promenad fick räcka. Jag ägnade en kort stund till att analysera vädret och klädde sedan mödosamt på mig en någorlunda vindtät promenadoutfit. Jag stod i hallen och djupandades, klappade upp cirkulationen i quadriceps och sa några peppande ord för mig själv "En kortis, sen får du rosé, det här klarar du". Sen ringde jag min mamma, ty likt 6-åriga Sanna på väg till sin första skoldag behövde jag någon att hålla i handen om än så bara mentalt.

 

Jag tog mig ut. Det var lite kallt och blåsigt, men annars ganska fint. Jag drog upp jackkragen och ner kepsen för att stärka min skyddsbarriär samtidigt som mammas trygga domedagsmässande gällande pandemin lugnade mig i hörlurarna. Jag skulle klara det här. Mitt mod vacklade lite emellanåt, absolut, som när folk susade om mig hotfullt orädda på sina cyklar och när jag mötte vad som såg ut att vara någon form av riskgruppskarneval på de smala trottoarerna. 

När valet stod mellan den korta och långa vändan så var det inget jag lade ner någon större tankeverksamhet på, 30 minuter och inte en sekund till fick det bli. Sista biten var en lätt, lätt uppförsbacke men det var tillräckligt för att utmana lungorna då jag samtidigt var mitt i en diskussion med mamma om hur jag inte kunde veta vem den där amerikanska trädgårdsmästaren som är med på TV hela tiden är.

 

Jag tog mig hur som helst hem levande. Om det kändes bra? Ja. Om det känns tryggt att ta mig an Coop imorgon? Nej, men jag kanske provar. Om jag får rosé nu?