Kompaktångest.
Hon har börjat vakna till liv. Köpdjävulen. Och hon är stark.
Kläder och smink som nog var min största last tidigare är fortfarande något jag kan stå emot, och det är väl för att jag dragit en tydlig gräns där. Men i gråzonerna lurar faran. Teknik. Sådant som jag tänker är till nytta för både Andreas och mig. Ett Nintendo switch vore ju superkul. Och en ny tv med nytt ljudsystem så klart. Sen skulle jag vilja ha en riktigt bra sladdlös dammsugare. En ny laptop vore inte helt fel, nu har vi bara Andreas dator som förvisso inte är gammal men den har en matt skärm och ser så tråkig ut, den LOCKAR mig inte.
Ja man hör ju, det drar iväg så att säga. Och något jag länge gått och klurat på men varit för ängslig för att köpa: En ny kompaktkamera.
Ångesten äter mig över min systemkamera jag la många dollars på för förvisso många år sedan och som nu bara samlar damm. Vad trodde jag? ATT JAG SKULLE BLI PROFESSIONELL?! Fniss.
Ja, jag trodde väl det. Korrektion: ville väl det. Nåväl. Det är långt bak i det förfluta. Så nu behöver jag begå ett nytt misstag.
Jag har några krav. Den ska vara liten och smidig. Jag vill att den ska ta bra bilder men också vara okej att filma med. Jag är lite väl sen på youtubertåget så jag få nöja mig med att föra videodagbok för egenbruk. Amatörfilm, om man så vill. Nej, inte på det sättet.
Om det är en djungel? Ja, så in i. Utbudet är oändligt. Topplistorna pekar främst mot en modell. Något många svär vid och som har några år på nacken men som borde fylla de basala behoven för foto och video. Men. Då börjar det krypa i mig. Tänk om jag vill mer utan att veta det ännu?
Om jag köper den, allt är frid och fröjd de första veckorna, sen kommer det upp nya behov? Jag kan fota, filma och lätt exportera bilder, men jag kan inte fota havsörnar i närliggande kommuner eller utföra hobbygastroskopier med den. Jag kanske vill starta en ny dokusåpa i karantäntider, Desperate me of my lägenhet, i 4K?!
Jag vill hålla alla dörrar öppna, även om jag ständigt befinner mig i samma rum. Vem vet vad framtiden har att erbjuda? Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet, som Lars Winnerbäck sjöng rakt in i hjärtat på en i högstadiet.
Ja men det är tydligt, detta äter mig. Jag våndas, ser hundratals recensioner, väger för- mot nackdelar, väger mig själv, har gått upp i vikt, bestämmer mig, ångrar mig, gråter, skriker, dricker vin. Som alltid när det blir så här så stiger Andreas in till slut, ryter åt mig att vara som folk och beställa kamerajäveln. Och jag fogar mig.
Så nu är den beställd. En liten enklare variant ändå nu då. Så det svider lite mindre när även den samlar damm. Fördröjt leveransdatum, så klart, så jag hinner ångra mig 700 gånger om och reta ännu mer gallfeber på Andreas. Men nu är det gjort. Så nu väntar vi. Och våndas.
//Drottningen av sitt eget ångestrike.
Kommentarer
Trackback
