Susanna

Här sitter jag, invirad i lyans samtliga filtar och munandas. Jag är nämligen så där äckligt förkyld igen. Som jag varit overkligt många gånger sen i november. 

Jag blir liksom aldrig frisk, bara lite, lite bättre innan det tar omtag.

Som att jag hålls kedjad under vatten, långt nere på den mörka botten, och plötsligt märker hur det ljusnar. Hur det slemmiga sjögräset inte längre slickar mina fötter och hur allt fler av solens strålar som bryter genom ytspänningen når mig. Precis när jag är vid ytan, redo bryta igenom och fylla lungorna med luft så dras kedjorna åt på nytt och drar ner mig igen till det där kalla, mörka, obarmhärtiga.

 

FÖRSTÅR NI VAD HEMSKT, VA?!

 

Och mitt i alltihopa är det fest med nollorna ikväll som jag missar och Andreas har match och sen kvällsjobb. 

Stackars, stackars mig. Visst?

 

Jag flyttade ju upp till Umeå. Klättrade uppåt på Norrlandsstegen. 

"Va?! Sanna, du hatar ju snö! Vinter är ju det värsta du vet?!"

Ja, jo, men tre år går snabbt, det kommer gå bra, intalade jag mig. Och när december kom började jag liksom gå och gruva mig inför det inferno jag väntade mig. Bannade mig själv för att jag inte vinter-gearat ordentligt. Önskade att jag sökt i typ Lund istället.

Men vad händer? Jo, inte ett skit. I början av januari kom det lite snö. Och sen har det väl snöat en handfull gånger vilket har lett till några enstaka riktigt vintriga dagar. Men oftare är plusgraderna och regnet här.

Vad är detta? Kom jag in i Göteborg?

Jaha, så var man hockeyänka igen. Detta är förvisso inget jag lider overkligt mycket av då det rör sig om några få timmar tre dagar i veckan, men det blir ju lite tomt i lyan, så att säga.

Det som mest tynger mig är när han varje gång frågar "Vad ska du hitta på medan jag är borta då?" och jag hör mig själv varje gång säga "Jag ska diska, städa, ta ett bad, göra hårinpackning, färga ögonfransarna, smörja in mig i brun utan sol och så läsa på lite inför föreläsningen imorgon".

Han är borta i ungefär två timmar.

Två timmar senare kommer han alltså alltid hem och hittar mig; otvättad och blek, bland disk och damm, sittandes med gamnacke och ostbågsrygg över iPaden spelandes Hay Day och Yoga Retreat.

För att spä på det dåliga samvetet så kom jag i tisdags hem till en kliniskt nystädad lägenhet, nya snittblommor på bordet och middagen färdig bestående av en sjukt god kycklingsallad. 

Han är nog en keeper (ja jo, målvakt, men i övrigt med) den där. Det anade jag förvisso redan efter en vecka tillsammans i det gemensamma boendet när han observerat hur jag bäddade sängen med kuddplacering, täckuppvikning och filtrullning och imiterade detta exemplariskt.

Fan, jaja, jag börjar väl diska då...

 

 

I höstas så lyckades inte mitt crew aka ASKA med bihang sammanstråla på grund av omständigheter och Lifvet, annars är ju en kräftskiva obligatorisk. 

Detta gnagde i mig, de fattades i mig och livsenergisdepån behövde helt enkelt fyllas på. Så vi bestämde att ett nyår skulle bli fint att dela tillsammans.

Det ljuvligaste i denna lilla vänskapsmelodi var att de anlände här uppe i Umeå redan på måndagen och åkte hem på fredagen. Det innebar alltså tre hela dagar som inte behövde störas av resstressen. 

Karin visade sig denna gång vara svag för sin sambos vilja och avvek på självaste nyårsaftonen, men vi såg till att ha ett litet preparty dagen före vilket vägde upp den misären.

Så vad har vi gjort med dessa dagar då? Lite shopping, sjukt mycket äta, massa skratt, tv-spel, skrikit till skräckisar och bara njutit av det otroligt sköna välmående jag känner när jag är med de här flickorna och pojkarna. Och så fint att vi alla leker så bra även nu när jag dragit in en ny pojk i gemenskapen.

 

Ja, jag blir rörd. Jag älskar dem. Jag står för det.

 

De hade säkert också trevligt i och med att jag tappade rösten och inte kunde avbryta dem lika mycket som jag annars gör, så jag tror vi alla fick ut nått av de här dagarna. 

Och på självaste nyårsafton kom en klasskamrat och hennes vän och anslöt, så efter en oerhört god trerätters och lite sällskapsspel så skålades det bubbel och pussades vid tolvslaget, sjöngs för Anki som blev 24 år och festades lite till. 

 

DET VAR FINT, OKEJ. Därför var det okej att jag blev lite ledsen när vi släppte av dem på flygplatsen.

Sen har jag och Andreas gått och suckat tungt och försökt vänja oss vid tystanden och tomheten. Och det går fruktansvärt långsamt att göra det, så det är tur det är massa chips och sånt kvar för det hjälper lite lite.

Vi tog polaroidbilder också naturligtvis. För vi är ju trots allt fototjejer. Lite i alla fall.

Och jag är så himla tacksam över att det nya året fick en sån underbar start.

 

Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, heter det. Och visst stämmer det i många fall. Som när man tappar kontrollen över sin kroppsform eller när man ätit upp det sista i godisskålen. Samt nytillkomlingen på min lista: Järvsö.

Eller kanske är jag kossan som smitit ur båset, men faktum kvarstår att sen jag flyttade så uppskattar jag byn mera. Det är ju faktiskt oerhört fint och mysigt. Så denna hemvända drog jag med mig Andreas ut på promenad. "Snöra på dig kängorna!" röt jag åt honom inte så vänligt men bestämt, sen bar vi oss iväg ut i vansinneskylan och den påbörjade skymningen. 

Det var jättefint. Och vidrigt kallt.

 

Vi var alla förväntasfulla inför julfirandet och jag som blivit lite illamående efter ett minimål på Max beslutade mig för att lägga mig tidigt. Strax innan tre på natten drömde jag att jag mådde illa och var mitt på ett dansgolv med folk runt omkring mig som inte släppte ut mig därifrån. Jag vaknar panikartat och förstår vad drömmen uppstod av då jag befann mig i en snarlik situation men med en två meter lång koala runt mig. När jag lirkat mig loss från Andreas armar och ben förstod jag att min tid var knapp. Jag slet upp sovrumsdörren, fick brottas med en nyvaken men ändå oerhört uppspelt hamiltonstövare genom hela köket och hann precis inta bönposition framför porslinsstolen innan helvetet brakade lös.

Sen var det kräksfest och ångest resten av natten. När jag till slut insåg att min hetska försök till att behålla vätskebalansen genom att hinka vatten mellan varje vomeringssession bara provocerade magen ytterligare gav jag upp och fick äntligen sova några timmar. 

Dagen efter låg jag i soffan och fick då och då bekymrade blickar från familjen. Det fanns inga ord för min ynklighet och jag såg med blanka ögon på Andreas och svarade med svag röst "Jag vet inte. Jag vet verkligen inte." på hans frågande blickar om jag skulle orka ta mig iväg till syrrans julfirande.

Någonstans i mitt svagaste ögonblick tändes lite jävlaranamma  i lillkröppen min, och jag beslutade mig för att i alla fall göra mig i ordning. Överlevde jag det kraftprovet så kanske jag skulle kunna ta mig vidare.

I och med piffningen kände jag hur sjukdomsdemonens grepp lättade om mig och några timmar senare satt jag och moffade julbord. 

Jag får väl helt enkelt tacka Max Hamburgeresturang för att jag eventuellt gick plus minus noll kalorimässigt det dygnet. Eventuellt.

Övriga guldkorn i detta julfirande var att; jag fick med mig Mie i att sitta och gråta till "Kan du vissla, Johanna"s slutscen och delad sorg är ju lite glädje. Att Andreas gladeligen tog på sig rollen som tomte vilket chockade hela familjen som annars spenderar stordel av kvällen med att försöka slingra sig från detta. Samt, naturligtvis, att jag fick julklappar.

 

Och så fick Robin sin Marion till sist. Slutet gott, allting gott.