Susanna

Min mamma läser detta och jag ska väga mina ord noga nu när jag för henne på tal.

Hon är INTE hypokondriker, men väldigt intresserad av fysiska åkommor och diagnoser. Att spekulera och dra slutsatser utifrån symptom tycks också vara något hon brinner för. Dessutom har jag en känsla av att en liten del av henne njuter när hon får rätt i sina spekulationer och något måste medicineras. Men detta är endast min känsla.

 

Jag har ärvt detta plus att jag ÄR hypokondiker. Till viss del åtminstone. Och jag ÄLSKAR att förklara för andra hur sjuk jag är.

Som jag tidigare nämnt blev jag förkyld strax efter att jag flyttade upp hit till Umeå, sen blev jag inte frisk. Jag försökte vila ut det, ta till alla huskurer som gått i arv och sådana jag hittat på nätet, träna bort det och gråta hejdlöst, utan reslutat. 

Det slutade till och med vara kul att gnälla om det. Och då är det illa.

Så jag gick till vårdcentralen för två veckor sedan. Halsprov och snabbsänka togs utan att påvisa någon sorts sjukdom. Jag kände hopplösheten inombords när distriktssköterskan såg på mig med medlidsamma ögon.

"Vad gör man då?" frågade jag.

Hon frågade hur jag mådde allmänt och jag förklarade att det gick upp och ner, att jag väldigt lätt blev trött och att det var frustrerande. Och så var det så klart främst halsontet som aldrig upphör som besvärade mig och jag hade en prick i halsen som aldrig försvann.

Hon började prata på om hur virus kan avlösa varandra men den där pricken lät inte bra och hon beslutade sig för att ta en titt ner i halsen på mig.

"Du är ju helt klart röd, svullen och irriterad, någonting är det ju!" WOOOHOOO, UPPRÄTTELSE!!!!

Hon beslutade sig för att ta en långtidsodling och skickade på nytt in mig till sköterskorna inne på labb.

Idag hade jag ett röstmeddelande från en läkare som förklarade att jag nu hade ett recept utskrivet för att ta död på halsinfektionen som bosatt sig i min stackars lilla hals.

Lyckan i det, mina vänner. LYCKAN I DET.

Om tio dagar är förhoppningsivs alla symptom bortblåsta och jag kan börja träna igen. Det är några kilon som ska bort, om vi säger så. Men först plockar vi bort bakterierna. Hurra hurra.

Jag har många små egenheter för mig, många svagheter jag blottar för allmänheten att sätta tänderna i och håna. En av dessa är min beslutsångest som är väldkänd i min familj och något de tycker om att fnissa åt men också lider av när den går ut över dem.

En incident som ofta tas upp är när jag var liten och vi, som vi gjorde varje sommar, besökte Furuvik.

Man kunde köpa lotter och samla på sig poäng som man sedan fick byta in för diverse lustiga ting. Jag slet upp lotterna med glädje och när pappa sedan stängde plånboken och sa att det var slut på lottköpandet var det dags att räkna ihop poängen och bestämma mig för mina "vinster". 

Där började helvetet.

Det stora priset blev ett större gosedjur. De fanns i form av diverse arter och efter en lagom dos ångest kom jag på att jag ville ha en hund. Hundarna hade dock olika teckningar och halsband på sig vilket spädde på svårigheten. När detta var klart hade jag poäng över och dessa räckte till en gummiödla. Familjen började sucka, prata om lunch och tjata på mig att bestämma mig. Men vänta nu, jag kanske ville ha en gummiorm?!

Efter mycket om och men stod jag med en plyschhund med rött halsband och en giftgrön gummiödla. Gott så. Jag var nöjd med mina val som jag gjort efter noggrannt övervägande. 

Men jag hade 5 poäng kvar. Här var det inte mycket att orda om då det endast räckte till en liten miniatyrskruvmejsel. Lättad över detta sträckte jag beslutsamt fram handen mot korgen med skruvmejslar som tjejen bakom disken (som också hunnit bli väldigt less på mig) höll fram. Det är den här biten familjen aldrig glömmer. 

Först min målvedvetenhet på väg mot skålen och sedan det tvära uppstannandet när insikten slår mig - skruvmejslarna har olika färger.  

Visst, min familj tyckte inte att det var trevligt att stå där och vänta, det förstår jag. Men de verkar inte alls ha förståelse för ångesten jag genomgår vid valet. Jag skulle gärna slita åt mig första bästa, men tänk om jag ångrar mig?!

"ÅÅÅÅÅH" utropade de när de upptäckte min ambivalens över färgvalet vilket fick mig att i panik slita åt mig en, även den grön. Detta gäckade mig dock under resten av nöjesparksturen och en längre tid även efter det. Var det inte så att den lila var finare?

Jag har blivit något bättre med tiden, men fortfarande saknas viss tillit för mitt egna beslutstagande. 

Nu är det så att jag då och då skymtat vattenflaskor i glas men med ett gummifodral runt så de inte ska gå sönder så lätt. En bra vattenflaska, helt enkelt, då det länge pratats om det negativa med att dricka ur plastflaskor. Onyttiga ämnen som frigörs och så vidare.

På flaskorna jag sett har fodralet varit ljusrosa och fina. Nyss såg jag en på instagram och fick se vad märket på dem hette och googlade saken. 299kr kostar en liten flaska, vilket kanske är något giftigt, men det är ju plastflaskor också så det kanske är en smäll man får ta. 

Jag beslutade mig för att beställa en. Men så såg jag att man kunde göra färgval. Såatteh....

 

 

 

 

 

 

Prioritering är viktigt när man pluggar. Att man har en ordningsföljd på saker att göra. Jag är väldigt bra på att prioritera. Tyvärr så styr jag inte riktigt över ordningen, så det blir lätt fel.

Jag låter helt min reptilhjärna och sjuåringen i mig  att styra min prioritering, och av någon outgrundlig anledning så blir de två starkare och starkare ju närmare tenta jag kommer. Det blir svårare och svårare att öppna böckerna.

Det är drygt en vecka kvar tills fysiologitentan från helvetet går av stapeln. Och jag har aldrig varit så bra på att göra precis allt annat än att plugga som nu.

Tupplurer och mat står högt på listan, men även mer praktiska saker. Lägenheten är städad, kylskåpet rensat, jag har gjort hårinpackning och pedikyr, letat efter de där försvunna polaroidbilderna jag letat säkert åtta gånger innan men som troligen finns i Järvsö, vårdat sociala relationer (smsat massa), tänkt ut vilka träningskläder jag ska ha när jag blir frisk nog att träna, lagt saker i virtuella varukorgar som jag nog ska beställa när studiebidraget trillar in, tagit massa närbilder på en krukväxt och suttit i x antal stirr. 

Och jag lär ju inte bättre mig. Nej.

Dagen innan tentan är säkert listerna dammade, bordssilvret putsat, min memoarer skrivna och jag kanske har hyrt en högstrycksvätt och spolat av fasaden på hyreshuset. Har vi en jävvla tur har min inre sjuåring velat kolla igenom ett par sidor av endokrin utsöndring också. Men jag tvivlar för så fort jag så mycket som börjar bläddra i boken så blir jag kissnödig och sen hungrig och sen trött. Och sen så måste jag skicka ett kattklipp till Karin.

Det är mycket nu. Önska mig lycka till.

 

 

... något som jag ofta drömt förut. Andras drömmar är ju aldrig roligt att höra om, men jag måste ventilera detta, det tär på mig.

Jag drömmer lite nu och då om att vara gravid eller att ha fött barn. "Jaha, det är den biologiska klockan" tänker ni nu, men nej. Drömmarna är nämligen så fruktansvärt ångestladdade då jag alltid ångrar mig. Den här drömmen var inget undantag.

 

Det finns en bäbis, den är min. Jag tänker tillbaka på graviditeten och minns att det är min mor som övertalat mig att behålla bäbisen och föda den. Min mamma är där och jag skriker på henne i vrede för att hon fått mig till detta.

Hulkgråtande förklarar jag att jag måste adoptera bort den, jag vill verkligen inte ha den, och min mamma säger till på skarpen att jag inte kan göra det utan att jag måste behålla den.

Andreas är där, men det är inte hans barn. Drömmen var nämligen tidslogisk, så befruktningen skedde innan vi inledde vår relation. Han är dock helt okej med att ta ansvar för bäbisen och säger till mig "Vi kan ha den i en barnsäng bredvid soffan när vi spelar tv-spel" som han gör regelbundet med min gamla fotolärare Erik(?!).

Jag sjunker ihop på golvet i chock och känner hur ren panik och total uppgivenhet slåss i bröstet på mig. Då tittar jag åt sidan och ser att bäbisen är en katt. Jag ser in i ögonen på den och känner hur jag lättar upp något "Den har blivit lite större, det ser man på ögonen" säger jag och börjar sakta tänka att det kanske inte gör så mycket att ha den hos mig. Jag har ju alltid velat ha katt.

Det är många katter där, en hel kull, men det är ju bara en av dem som jag fött fram. Jag inser att min katt inte har någon svans och blir lite nedstämd över detta- de andra katterna har ju svans. Och jag hade nog helst velat ha ett katt med svans, men det känns omoraliskt att välja en annan katt än den jag fött bara för att den inte har svans.

 

Här vaknar jag fylld av en enorm olustkänsla och inser att klockan snart kommer att ringa. Väckarklockan alltså, verkligen inte den biologiska. Men vad har vi lärt oss av detta? Att min hjärna är uppfuckad då det bara är en vecka kvar till tenta och att jag nog vill helst ha en katt med svans om jag någonsin får skaffa en.

 

 

"Men vad gör du nu då, du fick ju en bukett liljor?!" röt en hungerrastlös Andreas i när vi var på ICA och jag som vanligt fastnade i början vid blommorna. "Vi ska ha vide vid sängen!" rev jag i då och Andreas ögonbryn höjdes en aning av insikten och han svarade "Ja, det skulle vara fint."

Så nu har jag liljor och videtussar.