Susanna

Jag fotade Anna-Stina på jobbet idag och har suttit och fixat lite med bilderna ikväll, så jag hoppas att de faller henne i smaken imorgon. Risken finns att hon hugger huvudet av mig om jag lägger upp någon bild här utan att ha frågat om lov, så jag lägger istället in en bild som togs när fotosessionen var över och Mikaela fick feeling och slet kameran av mig.

 

Jag har redigerat den lite och tar mig tillåtelse att döpa detta alster till: Att absolut inte matcha sjal med omgivning.

 

Tänk va? Glädjen i att min Karinjo och hennes Anders ska få återvända till sitt ursprung, att redigera bilder i mysoverallen i skenet av tända ljus igen och titta djupt ner i tekoppen och lyssna på de där låtarna som bara tilltalar en ibland men som då gör det alldeles så där speciellt. 

Det är inget man kan klaga på. Alls. Faktiskt.

Och så sms:et på det. Nu ni. Är man nöjd.

 

"När jag föreställer mig som älskvärd har jag alltid shorts" sa jag till Mattias i ICA Maxi-kön i helgen. Han sa att jag var knäpp.

Men det är så. Alltså att när jag tänker mig själv som en extra ljuvlig människa som tänker jag att jag har shorts på mig. Att jag liksom tar mig fram med hoppsasteg, slänger med håret och glittrar i ögonen. Pojkvännen inser mer än någonsin att jag är den han vill dela resten av sitt liv med och andra slänger avundsjuka blickar och tänker "Vilken härlig tjej!".

Jag drömde mig bort i där i kassan och försökte minnas sist jag gjorde detta. Aldrig. Jag vet att jag haft shorts, men jag har inte känt mig så där ljuvlig. Inte någonsin tror jag. Jag tar helt enkelt inte vara på shortstillfällena ordentligt.

Jag passar inte på att slänga med håret och fnittra busigt samtidigt som jag fladdrar med ögonfransarna. Detta måste det bli ändring på. I sommar, då jävlar. Barbent och naiv. Ljuvlig ska jag vara. I shorts.

 

Igår så var det hemmamatch mot Insjön. Det var ett gäng rangliga pojkar med så smala smalben att man inte förstod hur de kunde fungera i praktiken, det blev lite som med humlorna och deras vingar ni vet.

Jag och svärmor satt och var alldeles perplexa över detta fenomen tills vi upptäckte att en av domarna gick oerhört mycket inåt med hälarna, och då skiftade vi fokus och glömde bort smalbenen.

De var fragila också, de där pojkarna. Flög till höger och vänster när Håsta försökte ta sig fram med bollen och en efter en fick Insjöns pojkar bäras av planen. Det var en tragisk syn. Håsta pjålade inte trots värkande knän och blodspottande, de här grabbarna vet att har man gett sig in i leken får man leken tåla. Ja.

Men de var luriga, de där Insjönborna. Trots all ynk så lyckades de peta in mål efter mål och det blev liksom aldrig någon trygghet för oss Håstasupportrar. Läget var nagelbitande jämt under samtliga perioder och jag märkte att mina hämningar släppte mer och mer. Nävar knöts och opassande meningar mumlades. 

När Insjön var nära att göra ett mål direkt efter en räddning från Håsta så avgrundsvrålade jag ur mig ett "NEEEJ" som försatte min stackars svärmor i chock. "Kom allt det där ur dig?" frågade hon nervöst fnissande och jag insåg att det kanske var dags att hejda mig något. Men det är svårt när man är en hängiven eldsjäl som jag.

 

På kvällen sa Mattias att jag kanske själv borde börja med någon sport om jag börjar bli så här intresserad. Jag tvekade, sa att jag kanske skulle ha för lätt att bli arg, kanske börja skrika obsceniteter till motståndarna och försöka skada dem. Ordentligt. För ett tag när Håsta var i underläge så kände jag att jag ville att de skulle sluta försöka göra mål och bara försöka skada motståndarna istället. Knäcka de där små tranbenen.

Mattias la armen om mig och kallade mig för sitt lilla psykfall och när jag ifrågasatte det hela bad han mig gå igenom det jag just själv sagt och efter detta konstaterade vi att jag nog gör mig bäst av plan. Max på läktaren får jag vara. Om jag lugnar mig.

 

 

 

 

Ni samlas runt mig med ögon stora som tefat. "Susanna, vad gör en hurtig tjej som dig på sin vilodag när hon är ensam i Hudiksvall medan killen är i Uppsala på bortamatch?" Lugn, jag ska berätta.

 

Då Mattias åkte strax efter nio tvingade jag först till mig en avskedspuss trots den kadaverliknande morgonandedräkten jag anammat under natten. Strax därefter sträckte jag ut mina långa lemmar och vrålade ur mig mina gryningsljud för att sedan kravla mig upp och skyla mig i hopp om att undkomma den naggande kylan som lurade utanför täcket. 

När jag tagit mig in i vardagsrummet blev jag välkomnad av tacoresterna från gårdagen, sorgligt ihoptorkade vittnade de skamset om gårdagens fredagsmys och vitlöksdressingens odör hade under natten ohämmat bitit sig in i väggar, tak och golv.

Som den handlingskraftiga kvinna jag är kavlade jag upp ärmarna, starta en psykadeliskt taktfast melodi på mobilen och började diska som om mitt liv hängde på det. Under tiden letade sig solen in (eller rättare sagt reflektionen av solen från grannhusets inglasade balkonger) och termometern lockade förföriskt med plusgrader, så jag slet på mig kappan och de mystiska vantarna utan ägare, fyllde buken med sju gelehjärtan och gav mig ut för att ringa Karin och mamma samtidigt som jag rundade Lillfjärden.

Fem fucking varv, mina vänner. Dryga milen. Ja. Sån är jag. HurtigChEy_89. På vilodagen.

Sen handlade jag mat och en jävla massa frukt och masade mig tillbaka hem. Alldeles utanför porten halkade jag, tvingades ner i en dåligt utförd spagat och spräckte knäskålen. Det kändes så i alla fall. Sen haltade jag in. Då kylan då bitit sig in i märgen på mig kortade jag av de kvarvarande jordsnurren med en bisarrt lång dusch. 

 

Sen har jag ätit, bytt om till förbluffande osmickrade mjukiskläder, spikmattat lite då ryggen plötsligt totalt krampade ihop och chillat vid datorn. Das ist alles.

Mattias kommer snart hem. De förlorade tyvärr, men Mattias blev matchens lirare och vann 5 kg pasta. Så att jag får väl helt enkelt göra det som förväntas av mig som helghemmafru här och googla recept på carbonara och bolognese. 

På återseende. Tack.

 

 

Igår var det alla hjärtans dag. Vi fick gå tidigare från jobbet med uppmaningen att "gå hem och fira" detta. Jag gick hem, betalade ett par räkningar och drog till gymmet. Nog för att detta fick hjärtat att klappa tillräckligt, men lite ensamt var det.

Idag däremot så har jag tagit mig till Hudik. Vi fick sluta tidigare även denna dag och jag skyndade mig att köpa en liten bukett blommor, geléhjärtan och en trisslott. Skulle gissa på att Mattias nog endast bryr sig om trisslotten, men må så vara! Mitt romantiksamvete är iallafall rent nu.

Dessutom skickade jag ett kort till honom som anlände igår med hjälp av appen "Riktiga Vykort". En bild på mig och Mattias, där vi är på fest och känslorna spirar. På baksidan skrev jag att jag älskar honom och allt det där.

Fnissigheten i detta är att Mattias jobbar på Posten och när han kom in på morgonen så hade hans kollegor redan snappat upp detta och räckte över kortet till honom. Plötsligt blir det hela lite pinsamt, en sån cheesy aktion från min sida kan lätt leda till mobbing på jobbet för Mattias. Någon kanske ropar "Mattias är kääär", sen skrattar alla andra och de sluter upp i en ring kring Mattias och börjar putta honom fram och tillbaka. "Men sluta, alltså jag gillar henne egentligen inte ju" försöker han försvara sig, men det hjälper inte och arbetskamraterna skriker hånfullt "Matte gillar tjejbaciller" och "Matte och Sanna sitter i trädet och P, U, S, S, A, S".

Det skulle kunna hända.

Jag tänkte mycket detta innan, vägde för- mot nackdelar och tänkte att det kanske var bäst att avstå, Mattias kanske skulle tycka att det blev jobbigt och bli lite suris. Sen skrattade jag rakt ut och tryckte på "sänd". Det är så fint när man få chansen till att jävlas och komma undan med att det grundar sig i en söt handling, det händer väldigt sällan nämligen.

 

Jag har laddat hem en app som spelar in vad som händer nattetid, detta efter att min bror gjort samma sak och lyckats få med ett oerhört otäckt ljud av något onaturligt väsen hemma hos sig.

Naturligtvis hoppas jag inte få råka ut för något dylikt själv, men då jag blivit anklagad för att prata i sömnen ett antal gånger så kom jag på att det kunde vara roligt att prova det hela. Få bevis, så att säga.

Första natten var allt vi fick med Mattias skorrande, nasala andning- vilket i sig var en liten vinst då han vägrar ta på sig att han ibland snarkar. Sen började godbitarna trilla in.

Mattias var "upptagen uppe" och försökte locka på något. Jag höll mig dock tyst om man bortser från ett oerhört chockat "Vad gör du?!" från ingenstans. Sen började Mattias nattspöka ytterligare genom att sätta sig upp i sängen flertalet gånger spana runt i sovrummet, vilket fick mig säker på att vi råkat ut för en "The Ring-situation", nämligen att vi tagit över brorsans väsen genom att lyssna på inspelningen. Inga omänskliga ljud snappades dock upp, bara knorranden och mummel.

En natt var det dock dags för mig att börja nattsvammla. Och när jag gör saker då gör jag det ordentligt. En längre mening. Av oerhört mystisk grund.

 

 

Jaha? Va? Var jag någon sorts pilot här? Såg jag honom inte när han utmanade mig? Om det var en man, försvårar inte detta att vi ser likadana ut?

Så många frågor och inte ett endaste svar fanns att tillgå. Inatt spelar vi in igen. Och allt kan hända.

 

Bild på min säng. Men där sover vi inte inatt. Men ni fattar. Mest för stämningen. Ja.

 

 

Nu är det fredag igen och ingen är väl gladare än jag. Jag har ju lite alla hjärtans dag-mys att ta igen i helgen så jobbtimmarna går långsamt nu kan jag säga.

I övrigt tänkte jag uppdatera er gällande träningen, så klart. Jag har nu klarat av andra veckan av fem dagar i rad-pass och två av dessa blev morgonpass. Trappmaskin varje dag. Känns braaaa!

Och så tar vi två ljuva vilodagar nu. Aaah, känner ni? Nu njuter vi.

 

 

 Och nått att dansa till så klart.

 

Jobb, träning och snö. Mitt veckoliv nu.

 

 

 

Men snart blir det ju Summerburst!

Jag var till gymmet imorse innan jobbet, säg bra.

Detta på grund av att jag lovade mig en veckas rodd. Måndag till fredag skulle jag ta mig an den där helvetesmaskinen. Även om jag hade en vidrig dag fick det aldrig bli mindre än tio minuter, det lovade jag mig själv dyrt och heligt och höll det även. Så nu ska jag springa runt och brösta upp mig ett tag.

Utöver rodd gjorde jag naturligtvis andra bestialiska övningar och sprang som hoppfull snattare vilket fick svetten att lacka och livsgnistan att dö.

Varför, tänker ni? Jo, jag tänkte prova på det här med att ha en slags fysik. Någon gång kan det ju vara kul att ha testat liksom.

Så för att hjälpa mig på traven har jag börjat följa massor med inspirationsinstagrammare. Förstå att vakna upp varje morgon och scrolla ingenom massa tajta, toksolbrända rumpor och magar och få slogans i stil med "There is no room for the weak" och "Unless you puke, faint or die, KEEP GOING".

Det är liksom bara att sucka och masa sig iväg det.

Men jag är livrädd.

Ni känner ju alla till mitt avsaknade immunförsvar och nu är varenda jävel om kring mig sjuk. Det ser inte ljust ut för fröken Jonsson i det här läget. Sjukdom innebär träningsuppehåll och sommaren närmar snabbare sig än vad mina krumma ben i dagsläget lyckas röra sig på löpbandet.

Så jag är troligen lurad, men vi kör. Nästa vecka är det trappmaskinen som ska ridas in hade jag tänkt. Önska mig lycka till. 

 

 

Men hörni, Ansiktet har ju en ny låt! För lite smal-blond-man-i-platå-dans bara.

 

Hörni, tänk på detta. Det är skitviktigt. Ju.

 

Åh, min trogna små. Här sitter ni och väntar på att jag ska länga ut någon godbit då och då. På den senaste tiden är det mest bukfylla ni fått, det är jag väl medveten om, men i och med att våren närmar sig så kanske även jag likt dygnen ljusnar och bjuder på lite mera av mig själv. Vi får se.

Men det slår mig att det är onsdag, mitten på veckan, två nätter kvar tills jag får rymma till Hudik igen, lill-lördag, och jag har inte gett er något att lyssna på ännu.

Här får ni Crystal Fighters med Champion Song. Hörde den i slutet på ett avsnitt av Cougar Town och fick dektektiva lite för att finna den, så därför är melodin extra ljuv.

 Ni kommer älska den. Jodå, ge den ett par spelningar. Med den dansar vi oss genom onsdagen och torsdagen på ett kick.