Lyssnar på en playlist på Spotify och Swedish House Mafias låt Save the world börjar spela. Detta väcker ett minne från sista jobbveckan innan sommaruppehållet, då jag satt och redigerade lite bilder som skulle upp på SM i telefonis hemsida. Jag lyssnade även då på musik och från youtube under tiden och lyckades klicka upp det och få syn på videon.
Låtens frågeställning gäller just vem det är som ska rädda världen. I videon får man se diverse brott som rån i olika varianter, där de utsatta är hjälplösa.
Det är då det händer. Ett gäng hundar dyker upp i bild. De ser vad som händer och gör det ingen annan har modet att göra. De kommer till undsättning. Och tvekar inte ens. 
HUNDARNA. DE STACKARS HUNDARNA.
Jag märker att jag blir löjligt påverkad av detta. Ögonen fylls av tårar. Det är ju så fint.
Jag inser att detta kanske inte är särskillt logisk reaktion från min sida, och att andra omständigheter måste ligga bakom blödigheten. Så jag återgår till redigeringen och blinkar bort tårarna samtidigt som jag gör mitt bästa för att skjuta bort det jag just varit med om.
På lunchen efteråt ser jag det komiska i det hela och bestämmer mig för att dela det hela med Mikaela, så vi sitter ute och jag börjar berätta om musikvideoupplägget och börjar på nytt darra med underläppen.
-DE ÄR JU BARA HUNDAR OCH FÖRVÄNTAS RÄDDA VÄRLDEN?! BARA HUNDAR! HUR SKA DE KUNNA?! FÖR VÅR SKULL?!?
Mikaela ser på mig med en blick som om jag just berättat att jag har tre egenaborterade foster lagrade i källarförådet och jag inser att min reaktion är långt i från normal. Jag torkar mina tårar och fortsättar att förtära min lunch i tystnad.
Idag, försökte jag mig på nytt att se videon. Jag såg hela. Men jag kommer aldrig bli mig själv igen.

DE ÄR JU BARA HUNDAR, HERRE GUD, OSKYLDIGA HUNDAR!!!