Imorse vaknade jag med lite ont i halsen och tyckte synd om mig själv. "Men det går väl över" tänkte jag och låg kvar i sängen och väntade på att klockan skulle ringa, men under tiden jag låg där så blev det bara värre. Sjukt otippat om ni frågar mig, det brukar ju vara tvärt om. Hur som helst så kände jag hur det blev allt svårare att andas där jag låg och hur huvudet liksom började pulsera. Som om detta inte vore nog började även ett slags illamående att rota runt i magtrakten på mig. När jag låg där och kände hur min kropp gav sig hän till det virus som trängt sig in så fick jag ett sms av Eken som just begett sig till jobbet. -34 grader. stod det i smset.
Då tog jag beslutet att varken jag, bilen eller mina arbetskamrater skulle må bra om jag tog mig till Ljusdal idag.
Efter det har det bara blivit värre och värre, vilket också är märkligt om man jämför med sig själv i unga år då man mirakulöst blev mycket bättre då skolbussen gått. Nej, istället har jag blivit öm i hela kroppen och har svårt förstå saker. Jag hamnar lätt i så kallade stirr och känner lite lätt för att kräkas. 
Egentligen borde jag ägna dagen åt att sortera tvätt, men det säger ju sig självt att det inte går för sig. 
Eken är just nu i Ljusdal för att installera en hasplåt på bilen, men sen tänker jag kräva att han passar upp på mig, då han annars är lite utav en mästare på att anklaga mig för överdrift och ignorera min klagosång.
Jag har er fulla sympati. 

Jag i bilen på väg någonstans i sommras. Betydligt piggare. Trodde väl att jag var snygg eller nått.