Här bjuder jag på ett par rosiga kinder!
Jag tog nämligen en promenad ändå! Satt och slötittade på MTV och fick syn på Agnes som låg och åmade sig, så då tänkte jag att jag nog fan skulle ge mig ut iallafall. Så här blir inga rumpor fasta, skrek jag ut i det tomma rummet och stängde av tv:n. Drog på mig ruskigt mycket kläder och sen bar det av ut i den friska höstluften. Mitt mål var elljusspåret, men då mina benhinnor började ömma något ruskigt vid första uppförbacken så tänkte jag att det får bli en liten vanlig slinga runt innerstaden här i jarse (HAHAHA). Så när jag bestämde mig för att minska av på sträckan så bestämde jag mig även för att köra på lite hårdare, så istället för stilla lunk så blev det lite utav en powerwalk. Jävlar vad tranvaderna fick trippa! Svetten började blygsamt tränga fram i pannan och efter ett litet tag så släppte smärtan i benhinnorna.
Under hela rundan så förvånades jag över hur bra det kändes. Min smått paranoida hjärna kunde riktigt känna hur blodet rushades på så att alla små giftansamlingar i kroppen spolades bort och hur tre år lades på min livslängd. Ett ångestladdat minne från två år tillbaka kom plötsligt upp i huvudet och jag fick för mig att bearbeta det hela, tänkte igenom det och helt plötsligt insåg jag att det inte var så farligt. Så känner jag säkert bara nu, eftersom jag är lite berusad av motionen, och tänker jag på det imorgon kommer det säkert hugga lika mycket i magen att tänka på det som tidigare men vi kan väl låtsas att motionen är lösningen bakom all min ångest så länge.
Jag hade hoppats att träningsvärken skulle släppa om jag fick blodet att pumpa lite, men den sitter där den sitter och det är bara att acceptera det, antar jag.
Min iPod var naturligtvis med och coachade mig genom denna prövning, och när jag köpte iPoden beställde jag även en sån där jävla sensor som Nike och Apple gjort tillsammans för att kunna lura oss på lite mer pengar.
Hur som helst hade jag den ikopplad då jag promenixade och då jag kommit hem så tryckte jag på knappen för att avsluta min träning. En kvinnoröst läste då upp hur långt jag gått, hur lång tid det tagit och den genomsnittliga takten. Efter det hör jag en mansröst som presenterar sig som Lance Armstrong och gratulerar mig till min längsta workout so far. Jaha? Hur mycket pengar betalade Apple och Nike honom för att han skulle säga den där lilla grejen? Och ska jag bli tokpeppad av denna lilla fras? Ska jag bli helt extas för att mr. Armstrong gratulerar mig personligen, samt några andra miljoner människor som har denna lilla manick? Nej, då hade jag hellre betalat en femtiolapp mindre och tagit att tjejen som läste upp mina resultat gratulerade mig. Äh, men nu ska inte jag bitcha om det här, det vore ju onödigt. Jag borde bli glad istället. 
Tack Lance, jag är ganska stolt själv! Du är rätt så duktig du också!