Clementin, satsumas och lillapelsin'. Tydligen är det en viss skillnad mellen clementiner coh satsumas, men det skiter vi i nu. Kärt barn har många namn. Jag hade under mina ungdomsår även för mig att man kunde kalla dem för nektariner, men ack vilken villfarelse, ty det är ju en helt annan frukt.
Eken ringde igår när han var på väg hem från jobbet och frågade om han skulle köpa med sig något hem. Jag räknade upp ett antal basvaror och avslutade samtalet med att skrika: SATSUMAS, MASSOR MED SATSUMAS!
Sagt och gjort, Eken kom hem med ca 10 stycken clementiner. Eller satsumas. Jag såg då att de var såna där svårskalade jävlar, och jag som just kapat mina naglar, men var ändå glad över mitt gyllene fruktlager. Upprymd.
Det jag dock inte räknade med då jag såg dem var kärnmängden. Då jag köpte sist så var de utan kärnor och gick att äta helt bekymmerslöst, men dessa... åh, jag kan inte ens beskriva frustrationen jag känner då jag äter dem. OCH JAG HAR TIO STYCKEN. Eller ja, inte längre, det kanske är fyra kvar. Men ni förstår vilket helvete jag genomlidit.
Man kan inte ens njuta av att äta dem, man glömmer smak och konstistens fullkomligt, istället är allt man gör att leta kärnor. Det är det enda det går ut på.
När man är klar ligger skal och kärnor i en hög på bordet och jag känner ingen som helst gläjde för att jag just satt i mig en clementin, utan istället kokar jag av ilska.
Som ni säkert förstår så har detta varit oerhört jobbigt för mig och jag är glad att jag har fått dela med mig. Tack.