Igår grillade jag och Eken och lyckades mycket bra med köttet. Vi åt och fröjdades, och  kort därefter kom Phäntie för att göra oss sällskap. Hon drack öl i hiskliga mängder och i rasande fart, och snart var hon en smula högljudd men ack så glad och välvillig. Vi kollade igen lite bilder jag framkallat och mindes tillbaka på tiderna från förr.

Sara kom också över efter en stund och tillsammans började vi prata om saker som låg oss nära hjärtat. Helt plötsligt befann sig Phäntie och jag i en slags limbo mellan glädje och sorg. Vi pratade om saker vi tyckt varit sorgligt förut och insåg att detta fortfarande fick oss gråtmilda, men samtidigt så insåg vi att det var en smula patetiskt och började därför skratta åt den bisarra situationen. Tårarna strömmade och ett liksom hulkande skratt gurglade i våra strupar, medan Sara satt bredvid och fnissade lite åt oss. "Jag kan inte gråta bland folk" sa hon, och visade prov på sin tes i praktiken.
Denna känslomässiga urladdning gjorde mig gott kände jag, och att fira midsommar med mina allra käraste vänner var underbart.
Phäntie och jag spånade lite om att umgås så här på förmiddagen, men jag vet inte om hon fortfarande är på humör för detta, ty hon är en tämligen morgontrött människa.

Jag har planer på att bege mig till mitt barndomshem för att snickra ihop ett par hyllor, men vet ej hur lämpligt detta ter sig då de har främmande på besök.
Sen undrar jag hur min kropp känner sig. Jag drack förvisso bara ett halvt glas vin igår, och förvånades över att man faktiskt inte behövde dricka så mycket för att ha roligt, så därför bör jag vara körbar idag. Men känner jag min kropp rätt så blev denne chockad över den blygsamma mängd alkohol den fick i sig och sitter därför och tjuvhåller på denna, suger på karamellen så att säga, det skulle jag ha gjort.
Hur som helst ska jag ta och lämna datastolen för ett tag, och tackar så länge för mig. Tack.