Det flög in en fjäril genom balkongdörren i början av veckan, men den hittade snabbt ut igen. Dock dröjde det inte länge för än den var inne igen och den här gången flaxade den runt så utav helvete. Helt plötsligt flög den in under bokhyllan, och jag kollade efter den och tyckte att det var mycket märkligt att den skulle flyga så lågt. Där under sitter den på min linsskydd till kameran som jag letat efter hur länge som helst!

Jag blev helt lyrisk och bestämde mig för att rädda den som tack. Då jag gick emot den för att vifta ut den så började den komma emot mig.
Jag hatar småkryp, men fjärilar är ju fina saker så dem brukar jag kunna hantera. Tyvärr så var den lite för flamsig, den fladdrade så frenetiskt att jag kom att äcklas av den. Mitt uppdrag var dock fortfarande att hjälpa den ut, men min nyuppkomna rädsla för den försvårade det hela. Först ville jag ta lite bilder, men så fort jag gick i närheten så gjorde den små utfall mot mig. Det slutade att den jagade mig tre varv runt i lägenheten medan jag skrikandes försökte ta kort på den i flykten.
 

Jag kände mig oerhört löjlig som var rädd för en lite vacker fjäril, men så fort den lilla fröet av obehag såddes så fanns det inget jag kunde göra för att stoppa det hela. Tillslut säckade den till min glädje ihop på ett blad i köksfönstret, med känselspröten tryckta mot rutan. Jag smög mig nära och tog några bilder på den orörliga fjärilen. Efter ett tag började jag tycka att det var märkligt att den satt stilla så länge, så jag blåste lite på den, men den låg fortfarande helt stilla. Den har stressat ihjäl sig, helvete! Jag förde mitt ansikte ännu närmre den lilla insekten, men då fladdrade den upp och skrämde skiten ur mig, och flög sen ut genom det öppna sidofönstret och allt var åter i sin ordning.
Den var fin ändå, även om  den för ett ögonblick äcklade mig. Den hittade ju trots allt mitt linskydd och jag är evigt tacksam för detta.