Eken blev mer eller mindre fullkommligt spritt språngade galen då han läste mitt förra inlägg. Det jag skrev om "våran ovana i köket" gick tyldligen inte hem. Att jag är ovan i köket höll han med fullt om, men att han skulle ha svårigheter inom ämnet accepterade han inte.
Jag fick lyssna på en påfrestande predikan om hur han fött mig i två år nu, att han minsann kan laga vad som helst och att jag enbart ska vara tacksam att han står och sliter i stekos och fett-sprätt dagarna i enda!
Jajaja. Han lagar mat rätt ofta. Och han är duktig på det. Gott så.
Jag lyfter härmed på hatten och tackar för mig. För en liten stund.