"Jaha, inte en livgnista på nästan två månader, hon tränade ihjäl sig" har ni tänkt nu. Men nej, jag har bara haft mycket att stå i; flytt, tentor, jobbsök och fan vet allt. Två gånger har jag flyttat sen jag sist skrev, ni förstår vilket litet helvete jag haft.

 

Så mycket till träning har det tyvärr inte heller blivit. Det är extra motigt med den nu, nämligen, sen jag började plugga. Inte bara för att man är så mycket tröttare och stressad hela tiden eller för att man fortfarande hellre moffar i sig godis med pojkvännen, utan för att man ter sig betydligt mer analytisk till smärtan som uppstår i och med träningen.

Jag blir konfunderad över att jag får så ont i trochanterna efter att jag har sprungit, det har jag väl aldrig haft förut? Eller att bicepssenan blir så sjukt kort så fort jag brukat den det minsta så att jag inte ens kan sträcka ut armen. Och för att inte tala om kollateralligamenten som molar under löpturen så man inser hur sjukt ovana de är vid ansträngningen?!

Förr visste man att träning var jobbigt och att man fick lite ont, det var så, ingen big deal. No pain, no gain och så vidare. Jag har använt benen, jag har ont benen- gott så.

Men det här, nu när man kan börja lokalisera smärtan mer exakt, är rena döden för en hypokondriker ska ni veta.

Och att man ständigt ifrågasätter om man gör något fel rent tekniskt i och med att det blir som det blir eller om det är någon bursa eller något fäste som håller på att bli inflammerat.

 

Man ska röra sig, det är A och O, och något vi ständigt nöter. Egentligen hade det räckt med att de skickade ut en lapp med antagningsbeviset där det stod "FYSISK AKTIVITET" och sedan ett kvalificeringsbevis för det är i princip slutsatsen man kommer till i varje kurs, oavsett inriktning. Rör man inte på sig dör man. På ett eller annat sätt. Allt går att bota med träning. ALLT. Inaktivitet är livsfarligt, så är det bara.

Men det är som sagt fan inte lätt att leva som man lär när man är nojig.

Det vore ju tråkigt att förstöra knäna med att gå ut för hårt i löpstarten, lyckas jag sabba de lednära strukturerna kommer ju artrosen som ett brev på posten om 10-15 år. Och har jag samma träningsdiciplin då som nu kommer jag aldrig lyckas bromsa sjukdomsförloppet och då kommer jag lida av ömmande knän tills det inte finns någon återvändo och det blir operation. Chanserna för att den blir lyckad är ju minimal om man ser till min överlevnadsinstinkt och jag lär ju knappast briljera under rehaben. Så det blir väl rullstol och osteoporos som följd innan jag vet ordet av det. Sen vittrar jag sönder, oälskad och kattlös. För hur ska jag klara av att ta hand om katter med dåliga knän. Där rök den drömmen, tack så mycket, på grund av att jag fick för mig att börja löpträna.

 

Nä, usch vad deppigt, hörni. Ingen idé att polera den spåkulan om den ändå visar så dystra utsikter. Jag kanske har fått en släng av vårdepression. Tur att man lärt sig vad som kan bota det. Bara att snöra på de där jävla löparskorna då. FYSISK AKTIVITET, var det ja. Hej så länge.